Vissa anser att det är längesedan han visade upp den spiritualitet som präglade 1970- och 80-talen, andra hittar guldkorn i de senaste årens produktion, t ex Vicky Cristina Barcelona (2008).
Otvetydigt är dock att Allen med sin senaste film, Midnight in Paris/Midnatt i Paris har fått sin största ekonomiska framgång och sin största kritikerframgång sedan Annie Hall 1977.
Detta gör han helst i drömstaden Paris, dit han kommit med sin förlovade Inez (Rachel McAdams) och hennes snipiga och politiskt reaktionära föräldrar. Precis som i den tidigare Barcelona-filmen fungerar den främmande staden (inte helt olikt en hel del andra amerikanska filmer, t ex An American in Paris/En amerikan i Paris 1951, med Gene Kelly som konstnärsdrömmande främling) som en projektionsyta för huvudkaraktärens mer sensuella begär, i det här fallet nostalgin rörande konstnärslivet på 1920-talet. När klockan slår midnatt upptäcker han också att han kan förflytta sig till detta decennium och möta alla sina amerikanska och franska idoler inom (främst) författar- och konstkretsarna.
Detta gör det möjligt för Allen att befolka filmen med kändisar som Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso och paret Fitzgerald — alla mycket skickligt gestaltade i en uppsluppen och humoristisk känsla.Den allra skickligaste utformningen står Adrien Brody för i ett sanslöst roligt snabbporträtt av den självupptagne Salvador Dali, som här ser hela världen i form av noshörningar. En mer pricksäker gestaltning var det längesedan man såg.
Gil träffar också på en kvinna som han blir blixtförälskad i, Adriana (Marion Cotillard), älskarinna till flera av 20-talets manliga celebriteter, men som också har sina egna nostalgiska drömmar, för hennes del gäller det "la belle époque" på 1890-talet. Detta blir också en bakgrund till det som är filmens mer filosofiska poäng: att vi alltid drömmer oss tillbaka i tiden eftersom vår egen samtid blir tråkig av att ständigt vara närvarande. En inte alltför revolutionerande tanke visserligen, men något som passar väl in i denna films lättsamma och underhållande ton.
Att filmen (och Allen) inte försöker ge en s k realistisk bild av Paris och dess sociala verklighet motiverar också att bilden av Inez och hennes familj är så ensidigt negativ som den är, men det ger också Allen chansen att rikta några välriktade slag mot solar plexus på den reaktionära republikanska Tea Party-andan.
Sammantaget är alltså denna senaste Allen-film en pärla på repertoaren och ett "måste-se" för alla filmintresserade.
Betyg: 8/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar