12 Years a Slave

Regissören Steve McQueen (inte att förväxla med den sedan drygt tre decennier hädangångne amerikanske skådespelaren) har trots en i mängd begränsad produktion långfilmer redan fått ett aktat namn i filmbranschen (samt en framgångsrik konstnärskarriär).

Debuten Hunger [2008], som berörde konflikten i Nordirland och en hungerstrejk där i början av 1980-talet samt Shame [2011] där sexuell besatthet stod i centrum lyckades förmedla en rent fysisk upplevelse av de manliga karaktärernas instängdhet.

När han nu gett sig i kast med att filma en återupptäckt klassiker bland skildringar av de svartas fruktansvärda situation i (främst) sydstaterna i USA före inbördeskriget 1861-1865, Solomon Northups självbiografiska 12 Years a Slave (1853), är det med samma kraftfullt fysiska resultat som i de föregående filmerna. Det är främst i de stundtals långa scenerna med fysisk misshandel och förnedring som han får oss — och då menar jag oss, för trots att man som vit inte rimligen kan hävda ”Jag är Jason” så finns ändå inkänningsmöjligheterna genom konstnärliga verk i andra människors/kulturers/köns/åldrars osv liv — att i kroppen känna de umbäranden som miljoner människor fick utstå.

Mindre lyckat är dock den berättelsemässiga inramning som gör att i stort sett varenda vit beter sig som ett svin, om inte från början så åtminstone så småningom visar de sig vara lögnare, medan det värsta som kan sägas om de svarta är att de är för rädda för att göra uppror. Det blir en alltför ensidig uppdelning — enda tills en av filmens producenter, Brad Pitt, dyker upp och hjälper att ställa allt till rätta.

Northup var en framgångsrik musiker och snickare i delstaten New York när han 1841 lurades av två vita män att medverka i deras cirkusshow i Washington, för att sedan (oförklarat i filmen) säljas som slav till plantageägare i Louisiana. Där tvingades han arbeta i tolv år innan han kunde meddela sig med vita i sin hemtrakt och återföras till familjen. Boken han skrev direkt efter hemkomsten blev också en stor framgång och bidrog aktivt, tillsammans med Harriet Beecher Stowes Oncle Tom's Cabin/Onkel Toms stuga från året före till det motstånd mot slaveriet som blev den utlösande faktorn bakom inbördeskriget — men sedan försvann den från det allmänna medvetandet.

Inledningsvis använder sig McQueen (som själv har sitt ursprung från den karibiska ön Grenada) av en lite komplicerad tidsstruktur där skildringen börjar mitt i ankomsten till en av plantagerna för att sedan växla mellan tidigare och senare händelser.

Snart nog stabiliseras dock berättandet och vi får följa hur Northup (Chiwitel Ejiofor) kidnappas, säljs, döps Platt av en brutal slavhandlare (Paul Giamatti) och säljs vidare till den ganska mesige plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch). Han kan inte kontrollera sina vita arbetsledare och en av dem, Tibeats (spelad med sedvanlig galenskapston av Paul Dano), lyckas nästan hänga Northup innan en förman får stopp på lynchningen. Northup tvingas dock hålla sig vid liv genom att stå på tå för att inte dö i snaran (han hade piskat Tibeats efter att ha överfallits) och det är först när Ford kommer hem som han skärs ner. Men eftersom Ford är så karaktärssvag och inte kan skydda Northup säljer han honom till den ende plantageägare som vill köpa honom, den psykopatiske Edwin Epps (Michael Fassbender, som spelade huvudrollen i McQueens föregående filmer) — och det är här som i stort sett resten av berättelsen utspelar sig.

Här hade skildringen kunnat bli riktigt intressant, med ett maktspel mellan härskare och undersåte samt hur kollektivet svarta slavar blir en del av dramat. Men McQueen håller sig till Northup och Epps samt delvis till den svarta unga kvinnan Patsey (Lupita Nyong’o) som Epps har ett komplicerat sadistiskt förhållande till.

Här finns några av de mest berörande misshandelsscenerna, men den starkaste scenen är när Northup tvingas stå på tå hos den förre ägaren. Efter att Tibeats och hans medhjälpare drivits iväg firar förmannen ner Northup precis så långt att han inte hängs, men hjälper honom inte mer. Vi får i stället se hur Northup kämpar ensam för att hålla sig upprätt, medan de andra svarta slavarna långsamt kommer ut ur sina hus — och fortsätter med sina sysslor. Varför hjälper de honom inte, undrar man — tills att McQueen klipper till den motsatta kamerapositionen och vi ser hur förmannen bevakar området från plantageägarens veranda. Där ser vi också hur dennes fru tittar på Northup men inget gör.

Denna scen säger mer än många av de mer brutala scenerna hur förtryckssystemet fungerade: som en struktur av kontroll och rädsla och inte bara naket våld.

McQueen har hyllats för filmen och den är en favorit till många Oscar-statyetter men själv skulle jag gärna ha sett ett mer komplicerat och nyanserat gestaltande som lyfter fram det strukturella våldet och inte i så hög utsträckning de individuella vita psykopaterna.

(12 Years a Slave har premiär den 20/12)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Shame

Vilken skam är det titeln till Steve McQueens senaste film syftar på?

Är det huvudkaraktären Brandons (Michael Fassbender) ständiga sexuella aktiviteter — ensam eller tillsammans med en eller flera andra, i den fysiska verkligheten eller över det digitala nätet — som är skamliga? Kanske inte så troligt, eftersom sex finns överallt, privat och offentligt, till beskådande. Det skamliga, som en moralisk defekt, kan knappast förknippas med den sexuella handlingen för den publik som förväntas se detta mörkt existentiella drama.

Det förefaller rimligare att tro att skammen hänvisar till det försök till förnekande av den egna sociala och kulturella bakgrund som Brandon, tjänsteman i en icke definierad hypermodern organisation och boende på Manhattan (som egentligen skulle vara London, och i mycket ser ut som det, men ingen där ville enligt regissören tala om sexmissbruk så därför gjordes filmen i New York), ägnar sig åt. Skam, till skillnad från skuld, handlar också mer om att dölja sig själv, inte den aktivitet som uppfattas som moraliskt felaktig. Och moral är vad hela filmen handlar om. Och skammen rör oförmågan att på ett genuint sätt relatera till andra människor.

Brandons besatthet är tydligt förknippad med ett främlingskap inför den värld han lyckats ta sig till, från barndomens New Jersey (det finns likheter med American Psycho [2000] i skildringen av denna typ av karaktär i denna miljö). I samtal med systern Sissy (Carey Mulligan), vars uppdykande välter Brandons trots allt noga kontrollerade värld över ända, får vi reda på att de haft en hård uppväxt — om det handlade om incest, annat våld, missbruk eller andra övergrepp klarläggs inte — vilket kan förklara hans intensiva försök att inte tvingas tillbaka till den tillvaron.

Men hans behov av distans har också inneburit att han inte kan forma någon närmare relation till andra människor. Alla han har sex med, inklusive sig själv, håller han ifrån sig, ända tills att Sissy tvingar honom att konfrontera sig med sig själv (som hon är en version av, i en mer utåtriktad och tydligt sårbar mening).

Brandon försöker då också komma nära en kvinna på jobbet, Marianne (Nicole Beharie), men det leder till att han inte kan genomföra ett samlag. När hon gått hämtar han upp en prostituerad — och då fungerar han som vanligt, stående mot ett stort fönster och med hela staden som potentiell publik.

McQueen, som arbetade med Fassbender i sin förgående film Hunger (2008), har som manusförfattare valt att kontrastera Brandons beteende med en skildring av hur hans chef David (James Badge Dale) sexuellt trakasserar varenda kvinna han stöter på — men på ett sätt som precis ligger inom gränsen för det kulturellt tolererade. Det innebär att vi kan se på Brandon med mindre fördömande ögon och (kanske) följa med på resan ner i det inre helvete som han tvingas igenom.

För att detta ska bli möjligt är det också nödvändigt att ha en skådespelare som både utstrålar pansarskydd kring den egna identiteten och en icke sentimental sårbarhet. Fassbender är alldeles utmärkt i denna roll (till skillnad från förra årets Jane Eyre, där vi aldrig kom nära hans farlighet som Rochester) och Carey Mulligan har även hon den alldeles rätta balansen mellan kraftfullhet och skörhet (något hon borde fått gestalta i förra årets Drive, men där blev hennes karaktär alldeles för ointressant genom sin ensidiga flickaktighet).
Uppenbarligen är McQueen en alldeles utomordentlig personinstruktör.

Även om det finns en tendens till att berättelsen blir alltför tillrättalagd och övertydlig i slutet så finns i den sista scenen en sympatisk öppenhet inför Brandons fortsatta liv: kommer han att ändra sitt beteende eller är det alltför fastgjutet i hans identitet för att han ska kunna slippa skammen?

(Shame har premiär i morgon, den 6/1)

Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se