Ice Age 4

Den sabeltandade förhistoriske ekorren Scrat och hans desperata försök att rädda sitt undflyende ekollon har i tio års tid varit ett återkommande inslag i de numera fyra animerade Ice Age-filmerna. Han har också setts i tre egna kortfilmer och hans popularitet (trots att han bara är en bifigur i långfilmerna) säger kanske något om de övriga karaktärernas mer anonyma framtoning. För trots att alla filmerna dragit in mycket pengar till distributören 20th Century Fox och produktionsbolaget Blue Sky Studios så har de inte på något vis närmat sig kvalitén hos filmerna från Pixar, genrens obestridliga mästare.

 

Del 4, Ice Age: Continental Drift/Ice Age 4: Jorden skakar loss, har som vanligt mammuten Manny, den sabeltandade tigern Diego och sengångaren Sid som centrala figurer. Efter att ha återfört en människobebis till hans familj, flytt undan den globala uppvärmningen respektive mött dinosaurier är det nu dags att försöka hantera kontinentalförskjutningen. Sidointrigerna rör Manny och partnern Ellies dotter som har tonårskänslor och att Sid tvingas ta hand om sin mormor. Jo, och sen så är det en massa jakter och djur som flyger omkring i luften.

För det är det som hela filmserien bygger på: några vagt gestaltade figurer som tvingas fly från olika hot och samtidigt lär sig att ta hand om varandra. I del 4 är det en apledd sjörövarbesättning (kan det vara ett försök att utnyttja populariteten hos Pirates of the Caribbean-filmerna?) som måste bekämpas och allt är på sitt sätt moraliskt uppbyggligt och i vissa avseenden kompetent utfört rent berättandetekniskt. Speciellt valen av bildutsnitt är riktigt bra gjorda på många ställen i filmen och man har här kunnat utnyttja 3D-tekniken på ett utmärkt sätt.

Visserligen retar sig många på utformningen av figurerna och att de är dåligt eller t o m fult tecknade och animerade, men det stör mig inte i samma utsträckning. Livlösheten i detaljerna är dock påtaglig och är något som antyder en grad av mekaniskhet i gestaltningen som många andra datoranimerade filmer numera klarar av att undvika, se bara på Pixars filmer eller den senaste Oscar-vinnaren, den härliga Rango.

Häri ligger väl också orsaken till att Scrat återkommer i film efter film. Han är den som (förutom Sid, som stundtals har en del roliga kroppsrörelser) visar någon form av livfullhet och egenvilja, inte nöjd att vara stöpt i de rätta men ack så stela och tråkiga handlings- och beteendemönster som de andra figurerna tvingas in i. Och därför blir också alla filmerna i serien tvingade att gripa till effekten att låta de andra djuren kastas ut i luften för att försöka skapa någon form av rörlighet.

Det är först när karaktärsskildringarna och den tekniska skickligheten ges tillfälle att samarbeta som något riktigt bra kan uppstå, det gäller även i den datoranimerade världen.

(Ice Age 4 hade premiär den 27 juni)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Rango

Gå och se!

Det är den enkla sammanfattningen av den enda rekommendation man behöver göra på Gore Verbinskis animation Rango.

Den digitala animationsteknikens under upphör aldrig att förvåna och när man som i detta fallet har George Lucas Industrial Light & Magic som CGI-skapare sitter man som åskådare mest som en fågelholk i biografstolen. Det är så snyggt!

Inte för att berättelsens huvudkaraktär, kameleonten som snart kommer att kalla sig Rango, i anslaget framstår som en vacker hjältefigur. Snarast är han en osäker och stundtals självförhärligande fuling som, genom att av misstag bli utkastad från sin värdfamiljs bil, verkar gå en säker död till mötes i den ogästvänliga amerikanska öknens landskap.

Men så kan det ju inte gå till i filmens sköna värld, så snart får han livsråd av en halvt överkörd bälta och kommer så småningom till den övergivna staden Dirt. Den styrs av en egenmäktig borgmästare vars manipulation av vattentillförseln är grunden för berättelsens huvudintrig: hur ska stadsborna få tillbaka det livgivande vattnet?

In träder Rango (som tagit sitt namn från beteckningen "Hecho en Durango", dvs "gjort i Durango", på en flaska kaktussprit), som genom sin oklarhet över sin egen identitet framställer sig som revolverman och blir den nye sheriffen. Jakten på vattnet kan börja...

Pixar har ju etablerat sig som den datoranimerade filmen obestridda mästare (manifesterad nu senast med en Oscar till Toy Story 3 som förra årets bästa animation), med komplexa och trovärdiga karaktärer insatta i historier med tillräcklig emotionell kraft för att kunna jämställas med de bästa live-action-filmerna.

Rango kanske inte riktigt når de höjderna, eller har de ambitionerna, men i sin säregenhet är filmen en sannskyldig pretendent till att så småningom få epitetet detta års bästa animation.

Karaktärerna är genuint intresseväckande och leken med filmiska referenser har en meningsfullhet som man för det mesta inte upplever i filmnördgenerationens alster.

Intrigen med kampen om vattnet är ju självklart hämtad från Roman Polanskis och Robert Townes mästerverk Chinatown (1974), in till den förvånansvärt portträttlike borgmästaren Tortoise John (förebild John Huston), som även (liksom Hustons karaktär) får förklara för Rango varför han berövar stadsborna tillgång till vattnet: "The future, the future".

Men hänvisningarna till andra filmer har startat långt tidigare, bland annat med att kameleonten stöter på journalisten Raoul (spelad av Johnny Depp, som också gör rösten till kameleonten) och den galne advokaten Gonzo från Hunter S Thompson-filmatiseringen Fear and Loathing in Las Vegas (1998).

 

Rango följs också av en kvartett mexikanska ugglor, som ger oss den populärkulturella tolkningen av hans framfart och (tror de) alldeles säkra död.

Och i slutfasen får Rango också möta The Man with No Name i form av en animerad version av Clint Eastwood, plockad från de stilistiska föregångarna, italienska spaghettivästerns. 

Detta sker i en värld som Verbinski, som förutom att vara regissör även fungerat som påhittare av historien och en av producenterna, hämtat från den allra bästa biten i Pirates of the Caribbean-filmerna — den där Jack Sparrow i den tredje delens inledning befinner sig i det bländande vita och surrealistiska dödsriket. Man har t o m plockat med inslaget där krabborna (i detta fallet skalbaggar) genom sin mängd kan forsla en avsevärt större varelse över den vita sanden.

Men en barnfilm i en strikt mening är Rango inte, de filmiska hänvisningarna och den därmed sammanhängande nivån på de komiska dimensionerna är inte något som specifikt riktar sig till de yngre biobesökarna. De kan säkert tycka att figurerna är gulliga och actionscenerna är häftiga, men mycket av karaktärsskildringen går dem säkert förbi.

Vilket inte hindrar att Rango är detta års hittills största filmupplevelse.

Och den visuella finishen är så bländande, hjälpt inte minst genom konsultationer med bröderna Coens husfotograf Roger Deakins!

I samarbete med Filmtrailer.se