This Must Be the Place

Sean Penn som en version av en genomfrusen men övervintrad Robert Smith från new wave-bandet The Cure (med inslag av Edward Scissorhands), kompletterad med Ozzy-gång och ett namn, Cheyenne, som är en pastisch på Siouxsie (utan "the Banshees" men en gång i tiden med bandet "the Fellows" ) — jagandes en annan övervintrad karaktär, en nazist med namnet Aloise Lange (Heinz Lieven), över det vidsträckta USA: kan det verkligen vara något att se på en biograf nära dig?

Penn är en av de mest intensiva skådespelarna i den nu medelålders generationen "method actors", inspirerade av De Niro och Pacino (som föregicks av Brando, Dean och Newman), som arbetar med att utifrån egna inre erfarenheter förkroppsliga en karaktär på film. Men man undrar var han hämtat den zombiestil (i den äldre betydelsen av långsam rörelse och -talande varelse) som han här visar upp.

Cheyenne bor sedan trettio år utanför Dublin med sin fru Jane (en livfull Frances McDormand i en inte fullt utvecklad roll), brandman och yogaelev,

träffar den unga Mary (Eve Hewson, Bonos dotter) när han handlar i stan och har ytterligare några marginella kontakter med människorna i närheten: bland annat Marys mor (Olwen Fouéré), som ständigt sitter vid sitt fönster och väntar på sin förlupne son (i en sidointrig där det känns som om de flesta scenerna klippts bort).

Cheyenne väcks ur sin dvala när han får reda på att fadern ligger för döden i New York och åker över dit — per passagerarfartyg! Väl där inser vi i publiken att han kommer från en ortodox judisk miljö, en rejäl överraskning. Men hans fasthållande vid ungdomens gothstil kanske har varit en fadersrevolt som fastnat i tiden, hans ovilja att växa upp är också något som påpekas flera gånger. Det är först när han får reda på att Lange, plågoanden från Auschwitz, fortfarande lever som han får drag under galoscherna och med hjälp av nazistjägaren Mordecai Midler (Judd Hirsch) och olika tillfälligheter lyckas spåra upp denne som Cheyenne mognar som människa — vilket slutbilderna, när han återvänder till Dublin, så tydligt anger.

Historien är knappast trovärdig i det verkliga livet, men har en hel del poänger så som den spelas och filmas. Visserligen blir Penns gestaltning ganska snart enformig, men den italienske regissören Paolo Sorrentino har ett bildspråk som i sin bisarrhet faktiskt förmår lyfta filmen bortom sina brister.

Sorrentino gjorde senast Il Divo (2008) om den italienske politikern Giulio Andreotti, en sinnebild för den nationella politikens korruption, en film som fick Penn intresserad av Sorrentino. Denne har i sina nu sammanlagt fem långfilmer konsekvent skildrat isolerade män, vanligtvis knappast sympatiska, men formade till karaktärer som ger en ruggig samtidsbild (i det senaste numret av Sight&Sound finns en längre artikel om Sorrentinos karriär).

Sorrentino och hans fotograf Luca Bigazzi har alltså lyckats fånga tillvarons mer bisarra aspekter i filmens bilder och det är ingen slump att man kommer att tänka på David Byrnes True Stories (1986), som också var en film där de mer vidunderliga delarna av den amerikanska tillvaron lyftes fram: Byrne spelar nämligen sig själv här och filmens titel är hämtad från en av hans låtar.

Flera hänvisningar till europeiska filmregissörers besök i USA finns också här, allt från Wim Wenders Paris, Texas från 1984 (Harry Dean Stanton i en biroll som mannen som uppfann hjulen till resväskor, en stor hjälp för Cheyenne) till Werner Herzogs Stroszek (1977).

Men här finns också så uppenbart didaktiska moment att man närmast ler överseende åt filmens vilja att vara (över)tydlig. Så får t ex Cheyenne Langes barnbarnsbarn att lära sig simma genom att köpa en plastpool till honom och hans mor ute i Arizonaöknen, i ett försök att visa att Cheyenne nu är mogen att inta fadersrollen.

Det kanske är så att med Sorrentino så får man acceptera ett antal missar för att få några glimtar av ovanlig skönhet.

(This Must Be the Place hade premiär den 9 mars)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Hamilton: I nationens intresse

Det ligger uppenbarligen i nationens intresse att konkurrera med den internationella filmproduktionens stora slagskepp genom att då och då återuppliva kommendör Carl Hamilton så att han kan reda upp alla problem som den svenska staten råkar ut för.

Jan Guillous romanhjälte (som medverkar i tretton böcker) har tidigare förkroppsligats på film av Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare — turen har nu kommit till Mikael Persbrandt. Och i stort så sköter han sig väl.

Efter att ha sett ett antal Beck-filmer hade man dock kunnat önska sig mer än en stel blick och spända käkmuskler i actionscenerna. Dessa är snyggt koreograferade av Cedric Proust, som tidigare arbetat med bland annat Bourne-filmerna, och det finns även en viss spänst i regiarbetet av Kathrine Windfeld här. Persbrandt har hävdad att han ville ha en kvinna som regissör för att få en högre kvalité än vad som är vanligt inom actionfilmen när det gäller de mänskliga relationerna och det märks att man har vinnlagt sig om att försöka betona konsekvenserna av spionverksamheten för de som är inblandade, inte minst Hamilton själv — om det nu beror på Windfeld eller manusförfattaren Stefan Thunberg ska i nuläget vara osagt.

Men balansen mellan drama, action och de industripolitiska intriger som ligger bakom händelseförloppet fungerar tyvärr inte särskilt bra. Windfeld, som tidigare förtjänstfullt gjort tv-serier som Kronprinsessan (2006) och Drottningoffret (2010), kan inte riktigt bildsätta annat än på ett tv-mässigt sätt med mycket närbilder på pratande människor i stela scenuppställningar och även manusets dialog är mer än trivialt.

Det gör att, i andra sammanhang, bra aktörer som David Dencik blir lämnade i sticket, vilket leder till att skådespeleriet haltar betänkligt. Till detta ska läggas att Persbrandts engelska, utan att vara dålig, inte får den handlingskraftiga klang som hade behövts.

Visserligen ska han under större delen av berättelsen vara sorgsen för att han råkade skära halsen av sin kärlekspartner, läkaren Maria (Fanny Risberg), i ett töcknigt uppvaknande från en mardröm rörande hans senaste uppdrag. Det är också konsekvenserna av detta uppdrag som resten av filmen handlar om, uppdaterad från Guillous roman från 1988, där det var en sovjetisk marinofficer som skulle hoppa av: här är det en medlem i den amerikanska säkerhetsfirman Spectragon som får moraliska betänkligheter när svenska vapen används för att mörda inte bara muslimska terrorister utan även deras barn.

Spåren efter detta leder till koncernen Nordfors (egentligen Bofors kanske?) och in i regeringen, där den kvinnliga statsministern (Pernilla August) är oförmögen att omedelbart upptäcka något som vi i publiken ser på några sekunder, att vice statsministern och näringsministern inte har rent mjöl i påsen. Den ende inom säkerhetstjänsten som stödjer Hamilton är hans gamle chef DG (Lennart Hjulström, som tagit patent på denna typ av hårdföre men i grunden hyvens rättskaffens filmfigur), i övrigt får Hamilton slå sig fram bäst han kan.

Hjälp har han dock av en ny kvinna, PLO-representanten Mouna (Saba Mubarak [!]), som väl får sägas vara Guillous bild av den attraktiva och handlingskraftiga palestinska kvinnan. Motsvarigheten i Sverige är Johanna (Liv Mjönes), en gravid poliskommissarie som vill sätta dit Hamilton för mordet på Maria men inser att han är nödvändig för rikets säkerhet, dock med den skillnaden att så som Mjönes spelar henne (uppspärrade ögon, flämtande andhämtning) blir hon till en karaktär från en helt annan film (antagligen är hon en misslyckad anspelning på Frances McDormands polis i bröderna Coens Fargo [1996]).

Musiken i filmen är också värd en kommentar. Liksom i så mycket annan svensk filmmusik får den aldrig någon karaktär som hjälper dramat, den bara ligger där som en jämntjock smet som antagligen är avsedd att skapa en stämning, men vars främsta funktion är att för en framtida tv-publik signalera att det (antagligen) är samma film som den man började titta på nån timme tidigare som fortfarande pågår.

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se