The Impossible

Maria (Naomi Watts) och Henry Bennet (Ewan McGregor) tillbringar julen 2004 i Thailand. De bor för tillfället i Japan, men Henrys arbete får honom att förflyttas till olika platser i världen. Maria är läkare men har valt att vara hemma för att uppfostra barnen Lucas, Thomas och Simon — detta håller hon på att omvärdera eftersom Henry börjar oroa sig för att han kommer att avskedas. Men ett större hot uppenbarar sig, tsunamin som dödade upp mot 300 000 människor annandag jul detta år.

Detta är förutsättningarna för katastrofdramat The Impossible, en film som tydligt betonar att detta är en SANN BERÄTTELSE — vad nu det egentligen innebär. Denna spanskproducerade film är inte mer sann än att den låter historien om en spansk familj gestaltas av engelsktalande skådespelare (samt några svenskar), uppenbarligen i en ambition att nå en så stor internationell publik som möjligt. Och i detta har man lyckats, filmen har redan spelat in vida mer pengar än vad den kostade att göra. Är den bra då? Nja, inte särskilt. 

Temat för filmen är hur familjen hittar tillbaka till varandra efter tsunamin och då borde relationerna mellan karaktärerna innan katastrofen slår till vara fylld av konflikter och problem för att detta återskapande av familjelyckan ska kännas angelägen.


Men allt är gulligull och alla i familjen är så goda och människovänliga att det inte finns något drama att arbeta med för filmskaparna.

Vad göra? Förutom själva tsunamin, som skiljer pappa Henry och småpojkarna från mamma Maria och trettonårige Lucas åt och skapar förutsättningen för denna post-apokalyptiska skildring, så är filmen i övrigt en upprepad serie av separationer och återförenanden, utan någon tydlig utveckling av karaktärerna eller deras relationer.

Och pojkarna, till vilka även pappan kan räknas, visar sig vara några hejare till att hantera svårigheterna, även sjuårige Thomas som tar hand om sin knappt två år yngre bror på ett moget och exemplariskt sätt. Alltmedan mamman skadad ligger i ett träd (i skydd undan fler jättevågor), på ett lastbilsflak eller i sjuksängen, omhändertagen av Lucas.

Skådespelarinsatserna är genomgående goda, med Tom Holland i rollen som Lucas och Samuel Joslin som Thomas överraskande skickliga, och regissören J.A. Bayona (som tidigare gjort skräckfilmen El Orfanato/Barnhemmet [2007]) lyckas göra den rent fysiska upplevelsen av smärta och ansträngning till en av filmens främsta kvalitéer.

Men upprepningen av separation-återfinnande dras ett par varv för mycket och med musikens överdrivna sentimentalisering och den alltför starka koncentrationen på familjen Bennett blir denna SANNA BERÄTTELSE om vad som hände i Asien julen 2004 inte så omskakande som den borde ha blivit.

(The Impossible har premiär den 8 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Fright Night

Fright Night är ännu ett exempel på en illa genomförd nyinspelning av ett original från 1980-talet. Tom Hollands film från 1985 var i sina bästa stunder en kraftfull effektfest, medan Craig Gillespie (som 2007 gjorde den kluriga Lars and the Real Girl) visar sina reklamfilmserfarenheter genom att inte kunna strukturera och rytmisera scenerna. Det blir till ett uppradande av tablåer där figurerna står och pratar om vad de tycker och känner, i stället för att det visas i ett agerande. Filmen har inte heller gått särskilt bra i USA.

Visserligen finns ett antal scener där det är meningen att vi ska häpna över effektskapandets storslagenhet, men utan en uppbyggnad och förankring i de centrala karaktärernas svårigheter — i detta fallet att Charley (Anton Yelchin) fått en brutal vampyr, Jerry (Colin Farrell), som granne i Las Vegas — blir det inte till någon utveckling av historien.

Gillespie kunde i Lars and the Real Girl komma undan med en liknande brist på uppbyggnad tack vare att situationen med en känslohämmad man som ser på sin postorderdocka som en verklig kvinna var så skruvad (och filmen riktad till ett specifikt publiksegment intresserad av indie-präglade teman och estetiska val) att karaktärsteckningen mindre handlade om intrigen än att följa Lars vardagliga förehavanden. 

Men med en vampyr som granne och frågan hur Charley (och hans mamma och flickvän) ska klara av detta hot finns inte utrymme för skruvad konstfilm.

Jerry är alltså en nyinflyttad granne, i denna version i Las Vegas, som är en lämplig ort för en vampyr att gömma sig på: dels för att alla jobbar på nätterna i underhållningstemplen, dels för att fastighetskrisen gör det möjligt att utan större problem flytta in i ett ledigt hus.

Charleys mamma Jane (Toni Collette) är först fascinerad av Jerrys unga maskulinitet, men Charley får henne på andra tankar efter att han upptäckt att Jerry håller offer instängda i sitt hus. Och hur kan Charley upptäcka det? Ja, det är inte så konstigt, Jerry utstrålar ond vampyr från första bildrutan.

Ett av problemen med filmen är att det finns en dubbel kommunikation med åskådarna: dels ska detta vara en skräckfilm där vi ska rysa, dels ska den innehålla blinkningar till genrens fans och (speciellt) till dem som sett originalet. Och detta senare tar över, i kombination med Gillespies reklam/konst-stil i så hög utsträckning att det varken blir hackat eller malet.

Eftersom frågan om Jerrys vampyridentitet aldrig sätts ifråga av oss åskådare eller Charley blir berättandet inte uppbyggt på ett spännande sätt utan (liksom i så mycket samtida film inom alla genrer) som en växling mellan effekttunga actionscener och stolpiga "stand-and-deliver"-moment, där allt förklaras i ord.

Men eftersom inte heller 3D-effekterna används på ett särskilt intressant sätt, filmen hade lika gärna (eller hellre) kunnat vara i 2D, fungerar dessa (data)spelinfluerade ögonblick inte som förhöjande sekvenser.

Bäst är David Tennant som vampyrjägaren Peter Vincent (spelad med genuint vriden humor i originalet av Roddy McDowall).

Betyg: 3/10