Så har då Sean Connery avlidit, i en ålder av 90 år.
Av de flesta ansedd som den bäste James Bond — även om filmerna inte alltid var de bästa i den fortfarande pågående serien.
Figuren
Bond har en dubbelhet som han delar med många hjältefigurer: dels en
charmig och socialt framgångsrik sida, dels en brutalitet som stundtals
kan slå över i ren ondska.
Censur och allmän tidsanda gjorde att
Connerys Bond (1962-1971 samt en film 1983) oftast inte hamnade på fel
sida om det accepterade, medan senare Bond-inkarnationer (inte minst när
Daniel Craig spelar honom) ligger betydligt närmare skurkens
karaktärsdrag.
Connerys manlighetsframställning gjorde honom lämplig att gestalta andra hjältar än Bond.
Intressantast
(som ofta) var när den charmiga och framgångsrika sidan fick drag av
storhetsvansinne och i det närmaste socialpatologi. John Hustons "The
Man Who Would be King" (1975) är ett exempel på detta, liksom även
Hitchcocks "Marnie" (1964), men det finns flera sådana figurer i
Connerys rollförteckning.
Sean Connery slutade filma 2003, men gjorde några insatser som röstskådespelare efter det.
Men det är som James Bond de flesta kommer att minnas honom.
I David Cornwell/John le Carrés femte bok om George Smiley, tjänsteman i den statliga brittiska spionorganisationen SIS/MI6, kallas han tillbaka i tjänst för att hitta den sovjetiskbetalda "mullvad" som undergräver underrättelseverksamheten inte bara för britterna utan i än högre grad för USA under det kalla krigets höjdpunkt (intrigen baserar sig på 50-talets verkliga grupp av dubbelspioner inom SIS).
le Carré, som själv i högsta grad varit inblandad i verklighetens spioneri, hade med sina första romaner i början av 60-talet etablerat Smiley som en mer verklighetstrogen spion än Ian Flemings James Bond: inte en spektakulär playboy utan en statstjänsteman vars skicklighet låg i att inte vara synlig.
Med The Spy Who Came in from the Cold/Spionen som kom in från kylan (1963) etablerade sig le Carré som den främste av spionromanförfattare och han fortsatte att skriva berättelser om The Circus (SIS ledning) och de moraliskt tveksamma handlingar som en sådan verksamhet innebär.
Filmatiseringar av böckerna följde raskt på den litterära framgången, även Tinker, Tailor ... blev till rörliga bilder 1979 som en tv-serie i sju delar med ikonen Alec Guinness (färsk från framgången som Obi-Wan Kenobi i Star Wars [1977]) i rollen som Smiley.
När nu StudioCanal och Working Title bestämt sig för att göra en ny version, denna gång som biograffilm, var osäkerheten stor när det gällde att hitta en skådespelare som kunde axla Guinness mantel. Till slut föll valet på Gary Oldman, en skådespelare som började sin karriär för ca trettio år sedan och slog igenom på film som Sid Vicious i Sid and Nancy 1986. Han fortsatte med att vara Kennedy-mördaren (?) Lee Harvey Oswald, greve Dracula samt allehanda andra mördare, sluskar och banditer, för att till slut konkurrera med Christopher Walken om titeln "Hollywoods bästa filmskurk".
Detta kanske inte är den bästa meritlistan för att spela George Smiley, men som den skickliga skådespelare han är gör Oldman en alldeles utmärkt statlig tjänsteman, utrustad med överrock och ett par 70-talsglasögon av storslagen sort (han letade länge efter rätt sorts glasögon inför inspelningen).
Och Tomas Alfredson har som regissör varit väldigt konsekvent i att låta det tidiga 70-talets visuella stil prägla filmen. Man kan t o m säga att hans föregående filmer, Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008), i hög grad kvalificerat honom för jobbet: sällan har en regissör så konsekvent utformat sina filmer i den brungrå skala som blivit Alfredsons signum.
Tinker, Tailor ... är i stort en skickligt uppbyggd berättelse, där jakten på mullvaden i huvudsak sker genom små medel och ett vardagligt gnetande. Några brutala mord förekommer, men inte i så hög utsträckning eller med en så spektakulär utformning att de bryter mot den övergripande tonen eller rytmen.
Samtidigt som denna stil skapar en i stora drag imponerande film är det inte utan att man saknar tempovariationer, det segar en del under den andra akten. Inte minst saknas scener som visar hur de i ledningen som misstänks vara mullvaden försöker hindra Smiley i hans undersökning: förutom att dessa scener hade kunnat skapa en rent rytmisk variation hade också hotet mot Smiley blivit mer påträngande. Men Alfredson har ju inte gjort sig känd för denna sorts dramatiska uppbyggnad.
Skådespelargruppen som helhet, med män i alla bärande roller, gör ett styvt jobb, inte så konstigt med namn som John Hurt, Toby Jones, Colin Firth, Ciarán Hinds och Mark Jones i rollistan. Musiken av Alberto Iglesias bidrar också starkt till den känsla av sorgetyngt ödesdrama som präglar filmen.
Och Hoyte van Hoytema börjar samla på sig en imponerande meritlista som fotograf: Låt den rätte komma in, Flickan (2009), The Fighter (2010).
Armendariz, mest känd utomlands för att vara son till den store Pedro Armendariz, (som bland annat spelade i flera av John Fords filmer men även i den andra Bondfilmen, From Russia with Love/Agent 007 ser rött [1963]), men en flitig filmskådespelare med mer än hundra filmer på meritlistan — bland annat som revolutionären Pancho Villa i Old Gringo (1989), en figur hans far också spelade — blev 71 år.
Mellan Blackadder och Mr Bean finns Rowan Atkinson, vars agentdrömmar inte bara manifesteras i karaktären Johnny English, han spelade malplacerad medhjälpare till Sean Connery i dennes återkomst som James Bond i Never Say Never Again 1983.
När han nu efter en åttaårig frånvaro återkommer som den misslyckade English är det med drag av Peter Sellers poliskommissarie Clouseau: han försöker verkligen vara en effektiv agent, men det är inte alltid som han lyckas.
English har efter ett totalt misslyckande (han har suttit i en bubbelpool med en ung kvinna i stället för att sköta sitt jobb som säkerhetsansvarig i Moçambique, med konsekvensen att presidenten sköts) tillbringat åren i Tibet, där han av buddistmunkar tränat sitt inre — och även sitt yttre organ, så att det nu inte är mjukt utan stenhårt.
Han kallas in till ett nytt uppdrag och man förväntar sig att allt ska gå fel. Men trots att han gör några misstag så är han på det stora hela en användbar agent: välmenande, men inte alltid effektiv.
Och här ligger den stora bristen i filmen: det blir ingen satir, ingen parodi, inte så mycket av fysisk komedi (som Atkinson är så bra på och som motiverar Chaplin-parafrasen under eftertexterna), utan snarare en harm- och poänglös agentfilm.
Inte ens det faktum att den kvinnliga kollegan Kate spelas av Rosamund Pike, som var iskall dubbelagent i Die Another Day (2002), leder till att ironin skruvas upp. Tvärtom, Pike spelar rollen på allvar, men klipps samtidigt in ett otal gånger med uppspärrade ögon — för att riktigt övertyga oss om att English gör något riktigt tokroligt.
Johnny English Reborn lider alltså av en akut identitetskris — inte ens närvaron av en snobbig Bond-kopia i MI7 får det komiska nedtagandet att bli till scener som får åskådaren att dra på smilbanden.
Roligast är en scen där Bean, nej förlåt English, sitter på en höj- och sänkbar stol efter att totalt ha misslyckats med att känna igen den brittiske premiärministern, gjord med en tajming som saknas i den övriga filmen.
Filmkompositören John Barry har avlidit, 77 år gammal.
Främst känd för James Bond-temat (han gjorde även musiken till 11 av filmerna) är det lätt att glömma bort att han skrev musik till närmare hundra andra filmer och tv-serier.
Han fick också fem Oscar-statyetter, bland annat för
Out of Africa/Mitt Afrika (1985)
och Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).
Barry gjorde också musiken till Midnight Cowboy (1969),
