Mellan Blackadder och Mr Bean finns Rowan Atkinson, vars agentdrömmar inte bara manifesteras i karaktären Johnny English, han spelade malplacerad medhjälpare till Sean Connery i dennes återkomst som James Bond i Never Say Never Again 1983.
När han nu efter en åttaårig frånvaro återkommer som den misslyckade English är det med drag av Peter Sellers poliskommissarie Clouseau: han försöker verkligen vara en effektiv agent, men det är inte alltid som han lyckas.
English har efter ett totalt misslyckande (han har suttit i en bubbelpool med en ung kvinna i stället för att sköta sitt jobb som säkerhetsansvarig i Moçambique, med konsekvensen att presidenten sköts) tillbringat åren i Tibet, där han av buddistmunkar tränat sitt inre — och även sitt yttre organ, så att det nu inte är mjukt utan stenhårt.
Han kallas in till ett nytt uppdrag och man förväntar sig att allt ska gå fel. Men trots att han gör några misstag så är han på det stora hela en användbar agent: välmenande, men inte alltid effektiv.
Och här ligger den stora bristen i filmen: det blir ingen satir, ingen parodi, inte så mycket av fysisk komedi (som Atkinson är så bra på och som motiverar Chaplin-parafrasen under eftertexterna), utan snarare en harm- och poänglös agentfilm.
Inte ens det faktum att den kvinnliga kollegan Kate spelas av Rosamund Pike, som var iskall dubbelagent i Die Another Day (2002), leder till att ironin skruvas upp. Tvärtom, Pike spelar rollen på allvar, men klipps samtidigt in ett otal gånger med uppspärrade ögon — för att riktigt övertyga oss om att English gör något riktigt tokroligt.
Johnny English Reborn lider alltså av en akut identitetskris — inte ens närvaron av en snobbig Bond-kopia i MI7 får det komiska nedtagandet att bli till scener som får åskådaren att dra på smilbanden.
Roligast är en scen där Bean, nej förlåt English, sitter på en höj- och sänkbar stol efter att totalt ha misslyckats med att känna igen den brittiske premiärministern, gjord med en tajming som saknas i den övriga filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar