The Revenant

Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter (drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för ett tag sedan.

 

Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare blivit skadad av en björnhona.

En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom Hardy).

Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).

Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering, Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse. Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.

Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).

Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken — upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den billigare actiongenren.

Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna, filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.

Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust; och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.

Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.

Betyg: 7 (av 10)

(The Revenant har premiär den 29 januari)

The Wolf of Wall Street

Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio har arbetat tillsammans flitigt under senare år. The Wolf of Wall Street är deras femte film sedan Gangs of New York 2002 och den mest problematiska hittills när det gäller den kritiska bedömningen.

Inte när det handlar om skådespelarprestationer eller den rent tekniska utformningen, som vanligt är Scorsese ytterst skicklig när gäller båda fälten och att DiCaprio belönades med en Golden Globe är högst rättvist, han både glänser och trivs uppenbart med att vara den sanslöst aktive och råbarkade nyrike börsmäklaren Jordan Belfort. Men därmed närmar vi oss också det stora problemet med filmen.

1980- och 90-talens roffarkapitalism, utmärkt beskriven av Jan Jörnmark i böckerna om Övergivna platser, Avgrunden och Krisen, har skildrats på film flera gånger i amerikanska storproduktioner, mest minnesvärt i Oliver Stones Wall Street (1987) och som störst magplask i Brian De Palmas The Bonfire of the Vanitas (1990) — i båda fallen med starkt moraliska/moraliserande glasögon.

När nu generationskamraten Scorsese tar sig an samma värld 20-25 år senare så har perspektiven förändrats och den moraliska upprördheten blivit till fascination inför de groteska överdrifter som Belfort och hans i grunden småskojare till finanshajar ägnar sig åt. Likheterna med Scorseses maffiagubbar i ett otal av hans tidigare filmer är påfallande, liksom behovet av en iögonenfallande konsumtion som gör det tydligt att de greppat den lärdom som Belfort får som nybliven mäklare 1987 av den erfarne Mark Hanna (spelad med yttersta skicklighet av Matthew McConaughey): det gäller att få aktieköparna att tro på sin imaginära rikedom, alltmedan mäklarna lever upp pengarna.

Orgierna är många (i en film som hade mått bra av att klippas ner åtminstone en halvtimme från sin tretimmarslängd — oberoende av om Scorsese ansett att en befängt överdriven konsumtion måste skildras av en befängt överdriven film) och om de bara innehåller en liten sanningshalt (filmen är baserad på den verklige Belforts bok) visar de med all önskvärd tydlighet hur en frisläppt finanskapitalism leder till anarki av förgörande mått.

Men det viktiga blir då hur Scorsese hanterar detta. Liksom en annan generationskamrat, Francis Ford Coppola i Apocalypse Now (1979), verkar Scorsese ha blivit besatt av den värld han vill skildra och är blind för att det som är tydliga moraliska grundstötningar inte kan hanteras med känsloutspel som gör dem alternativt komiska och sentimentala.

Ett typexempel är när Belfort (tillsammans med sin underhuggare Donnie, spelad av Jonah Hill med samma manér som i den Judd Apatow-vulgärkomiska genre han slog igenom i och med tydliga drag av Joe Pesci i Goodfellas/Maffiabröder 1990) knaprat i sig piller som dröjer så länge att fungera att han tror de inte har någon verkan. Han beger sig till en snobbig klubb för att ringa ett samtal (hans egna telefoner avlyssnas av FBI) men väl där slår drogen till och han kan inte kontrollera sin kropp. I stället för att låta detta bli en bild av den totala nergången gör Scorsese och DiCaprio scenen när han ska ta sig tillbaka till sin bil till något värdigt Jerry Lewis i högform: roligt att se hur kroppen ålar sig fram till bilen, men så totalt i kontrast till vad scenen handlar om i berättelsen att man tar sig för pannan.

Och sentimentaliteten dryper i filmen (liksom i den närbesläktade gangsterfilmen): upprepade gånger får Belfort hålla tal till sina anställda där han pressar fram tårar hos dem efter att ha beskrivit hur han gett allt för dem och firman — trots att förnedring av allt och alla varit ett ständigt inslag i verksamheten. Man kan visserligen hävda att det finns ett ironiskt drag i sättet att skildra dessa överdrifter — men då har man inte tagit med i beräkningen DiCaprios pojkcharm som i de allra flesta fall tar udden av all den kritiska ironi som kanske funnits med under planeringen av filmen.

Belforts försäljarsnack (som är grunden för hans framgång) avslutar också filmen efter alla åtal och fängelsevistelser: en ny grupp potentiella säljare tränas upp av honom, men denna gång är det inte fräscha pojkspolingar beredda att gå över lik, nu är det äldre människor drabbade av de kriser som Belfort utnyttjat som försöker få en del av kakan.

Och filmen klarar inte heller Bechdel-testet: visserligen finns en del kvinnor med, men exploateringen av dem leder inte filmskaparna till en önskan om att skildra något ur deras perspektiv. Andra frun Naomi (Margot Robbie) blir också djupt förnedrad när hon försöker slå tillbaka mot Belforts otrohet: när hon ska reta honom genom att visa vad han inte kommer att få åtnjuta längre vet han om att livvakterna ser hennes intima delar genom övervakningskameran och skrattet blir både hans och filmens.

(The Wolf of Wall Street hade premiär den 10/1)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Golden Globe-priser

Nominerade och vinnare i nattens Golden Globe-gala (delas ut av de knappt hundra medlemmarna i Hollywood Foreign Press Association):


FILM

BEST PICTURE: DRAMA

WINNER “The Descendants”

“The Help”

“Hugo”

“The Ides of March”

“Moneyball”

“War Horse”

BEST PICTURE: COMEDY OR MUSICAL

“50/50”

WINNER “The Artist”

“Bridesmaids”

“Midnight in Paris”

“My Week With Marilyn”

BEST DIRECTOR

Woody Allen (“Midnight in Paris”)

George Clooney (“The Ides of March”)

Michel Hazanavicius (“The Artist”)

Alexander Payne (“The Descendants”)

WINNER Martin Scorsese (“Hugo”)

BEST ACTOR: DRAMA

WINNER George Clooney (“The Descendants”)

Leonardo Dicaprio (“J. Edgar”)

Michael Fassbender (“Shame”)

Ryan Gosling (“The Ides of March”)

Brad Pitt (“Moneyball”)

BEST ACTRESS: DRAMA

Glenn Close (“Albert Nobbs”)

Viola Davis (“The Help”)

Rooney Mara (“The Girl With the Dragon Tattoo”)

WINNER Meryl Streep (“The Iron Lady”)

Tilda Swinton (“We Need to Talk About Kevin”)

BEST ACTRESS: COMEDY OR MUSICAL

Jodie Foster (“Carnage”)

Charlize Theron (“Young Adult”)

Kristen Wiig (“Bridesmaids”)

WINNER Michelle Williams (“My Week With Marilyn”)

Kate Winslet (“Carnage”)

BEST ACTOR: COMEDY OR MUSICAL

WINNER Jean Dujardin (“The Artist”)

Brendan Gleeson (“The Guard”)

Joseph Gordon-Levitt (“50/50”)

Ryan Gosling (“Crazy, Stupid, Love”)

Owen Wilson (“Midnight in Paris”)

BEST SUPPORTING ACTRESS

Berenice Bejo (“The Artist”)

Jessica Chastain (“The Help”)

Janet McTeer (“Albert Nobbs”)

WINNER Octavia Spencer (“The Help”)

Shailene Woodley (“The Descendants”)

BEST SUPPORTING ACTOR

Kenneth Branagh (“My Week With Marilyn”)

Albert Brooks (“Drive”)

Jonah Hill (“Moneyball”)

Viggo Mortensen (“A Dangerous Method”)

WINNER Christopher Plummer (“Beginners”)

BEST ANIMATED FILM

WINNER “The Adventures of Tintin”

“Arthur Christmas”

“Cars 2”

“Puss in Boots”

“Rango”

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM

“The Flowers Of War” (China)

“In The Land of Blood and Honey” (USA)

“The Kid With a Bike” (Belgium)

WINNER ”A Separation” (Iran)

“The Skin I Live In” (Spain)

BEST SCREENPLAY

”The Artist”

“The Descendants”

“The Ides of March”

WINNER “Midnight in Paris”

“Moneyball”

BEST ORIGINAL SCORE

WINNER Ludovic Bource, “The Artist”

Abel Korzeniowski, “W.E.”

Trent Reznor and Atticus Ross, “The Girl With The Dragon Tattoo”

Howard Shore, “Hugo”

John Williams, “War Horse”

BEST ORIGINAL SONG

“Hello Hello,” “Gnomeo & Juliet” Music by Elton John, Lyrics by Bernie Taupin

“The Keeper,” “Machine Gun Preacher” Music & Lyrics by Chris Cornell

“Lay Your Head Down,” “Albert Nobbs” Music by Brian Byrne, Lyrics by Glenn Close

“The Living Proof,” “The Help” Music by Thomas Newman, Mary J. Blige and Harvey Mason, Jr.; Lyrics by Mary J. Blige, Harvey Mason, Jr. and Damon Thomas

WINNER “Masterpiece,” “W.E.” Music & Lyrics by Madonna, Julie Frost and Jimmy Harry





T V

BEST ACTRESS, TV COMEDY

WINNER Laura Dern (“Enlightened”)

Zooey Deschanel (“New Girl”)

Tina Fey (“30 Rock”)

Laura Linney (“The Big C”)

Amy Poehler (“Parks and Recreation”)

BEST ACTRESS, TV DRAMA

WINNER Claire Danes (“Homeland”)

Mireille Enos (“The Killing”)

Julianna Margulies (“The Good Wife”)

Madeleine Stowe (“Revenge”)

Callie Thorne (“Necessary Roughness”)

BEST ACTOR, TV DRAMA

Steve Buscemi (“Boardwalk Empire”) 

Bryan Cranston (“Breaking Bad”) 

WINNER Kelsey Grammer (“Boss”)

Jeremy Irons (“The Borgias”) 

Damian Lewis (“Homeland”)

BEST ACTOR, TV COMEDY

Alec Baldwin (“30 Rock”)

David Duchovny (“Californication”)

Johnny Galecki (“The Big Bang Theory”)

Thomas Jane (“Hung”)

WINNER Matt LeBlanc (“Episodes”)

BEST ACTRESS, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

Romola Garai (“The Hour”)

Diane Lane (“Cinema Verite”)

Elizabeth McGovern (“Downton Abbey”)

Emily Watson (“Appropriate Adult”) 

WINNER Kate Winslet (“Mildred Pierce”)

BEST ACTOR, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

Hugh Bonneville (“Downton Abbey”) 

WINNER Idris Elba (“Luther”)

William Hurt (“Too Big to Fail”) 

Bill Nighy (“Page Eight”)

Dominic West (“The Hour”)

BEST SUPPORTING ACTOR, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

WINNER Peter Dinklange (“Game of Thrones”)

Paul Giamatti (“Too Big to Fail”)

Guy Pearce (“Mildred Pierce”)

Tim Robbins (“Cinema Verite”)

Eric Stonestreet (“Modern Family”)

BEST SUPPORTING ACTRESS, TV SERIES, MINI-SERIES or MOVIE

WINNER Jessica Lange (“American Horror Story”)

Kelly Macdonald (“Boardwalk Empire”)

Maggie Smith (“Downton Abbey (Masterpiece)")

Sofia Vegara (“Modern Family”)

Evan Rachel Wood (“Mildred Pierce”)

BEST COMEDY SERIES, TV

“Enlightened”

“Episodes”

“Glee”

WINNER “Modern Family”

“New Girl”

BEST DRAMA SERIES, TV

“American Horror Story”

“Boardwalk Empire”

“Boss”

“Game of Thrones”

WINNER “Homeland”

BEST MINI-SERIES OR TV MOVIE

“Cinema Verite”

WINNER “Downton Abbey”

“The Hour”

“Mildred Pierce”

“Too Big to Fail”