Prestigeprojekt i historiska miljöer bådar sällan gott inom svensk film, än mindre så när de baseras på omtalade/populära böcker. Arn-filmerna (2007 och 2008) var inga höjdare och Mina drömmars stad (1976) en sjunkbomb. Inte ens när man som i 1939 (1989) baserade manuset på människors minnen av andra världskriget kunde man krama ut mer än en tam tablå, mest användbar för den norska Max Manus (2008) som bildkälla för fredsfirandet 1945. Den regionalt finansierade Gränsen (alltså utan pengar från Svenska Filminstitutet) visade förra året vad man kan uppnå om man inte paralyseras av att göra en "korrekt" version av en förlaga med "pre-sold values".
När nu Marianne Fredrikssons berättelse från 1985 om Simon Larsson och hans upplevelser under det andra världskriget efter en viss turbulens (Björn Runge hoppade av som regissör precis innan inspelningsstart, konsulenten Lisa Ohlin som gett stödpengar hoppade in — och fick ännu mer stödpengar!) haft premiär kan man konstatera att även den hämmas av politisk korrekthet och svag dramatisk struktur.
Simon (som liten spelad av Jonatan S Wächter) lär känna den judiske Isak (Karl Martin Eriksson) när han, uppmuntrad av sin mor Karin (entonigt spelad av Helen Sjöholm) börjar på ett läroverk inne i Göteborg. Det finns en klassproblematik i berättelsen eftersom Simons far Erik inte gillar att Simon ska börja i vad han tycker är en snobbskola, ett motiv som upprepas utan någon större variation genom filmen.
Men det dominerande är relationen till det judiska, både som kulturarv och som konkreta människor. Liksom när det gäller klasskildringen blir manuset av holländska Marnie Blok alltför ensidigt och utan variation när väl motivet har etablerats, vilket gör att karaktärerna stelnar. Judarna som konstnärliga offer och svenskar som främlingsfientliga naturälskande enstöringar tillför inte förståelsen av de i grunden viktiga moraliska frågeställningarna något väsentligt och filmdramat blir till en serie, visserligen ofta bildmässigt vackra men ack så livlösa, fristående moment som på ett övertydligt sätt ska upplysa oss åskådare om viktiga men bortglömda händelser.
Att Isak flyttar ut till Simon och hans föräldrar på en ö utanför Göteborg borde gett berättelsen en möjlighet att på ett mycket mer nyansrikt sätt skildra mötet mellan olika sociala och kulturella traditioner, men det blir istället så att stereotyperna förstärks, trots att vi fär se hur Isak och Erik kommer varandra nära. Inte heller när frågan om Simons biologiska föräldrar dyker upp, som berättelsens hemlighet, blir avslöjandet till mycket mer än en tom gest. Inte heller ekarnas betydelse för Simon blir tydlig i filmen.
Detta medför i sin tur att när Simon vuxit upp så finns inte mycket av, i dramatisk mening, utveckling kvar, vilket leder till att filmen blir segare och segare. Detta hjälps inte upp av att Bill Skarsgård gör Simon som ung man, det är snarare som om han bara vandrat in från inspelningen av I rymden finns inga känslor (2010) där han spelade en annan Simon, denna gång med Aspergers syndrom.
Bäst i filmen är Jan Josef Liefers som spelar Isaks pappa Ruben på ett mycket inkännande sätt samt Stefan Gödicke som Simons far.
Björn Runge är en av de svenska regissörer som kombinerat traditionerna från Ingmar Bergman respektive Roy Andersson på ett framgångsrikt sätt.
Från ett antal kortfilmer och långfilmsdebuten med Harry och Sonja (1996) över den flerfaldigt Guldbagge-belönade Om jag vänder mig om (2003) har hans intresse legat i att på ett psykologiskt djupborrande sätt gestalta (nutids)människors existentiella situationer och livsval — inget ovanligt tema för svenska filmskapare med högt renommé inom kulturvärlden.
När han nu återkommer med den sista delen i något han kallat en befrielsetrilogi, en resa från mörker till ljus i Om jag vänder mig om, Mun mot mun (2005) och nu Happy end, är det med ett drama där Bergman, Andersson och Lars Norén finns med som tydliga föregångare.
Jonna (Ann Petrén) arbetar som körskollärare och håller därmed koll på hur man navigerar i den offentliga trafiken, vilket hon gör på ett till synes oklanderligt sätt. På det personliga planet är det lite svårare att hålla balansen.
Hennes son Peter (Gustaf Skarsgård) är självmordsbenägen målare, hennes städhjälp i den stora villa som hon i inledningen av filmen bor ensam i, Katrine (Malin Buska), har ett förhållande med en svag men våldsam man, Asger (Johan Widerberg), men inleder en sexuell relation med Peter, bl a för att Jonna betalar henne så att Peter ska ha det bra.
Lägg till detta en kärlekskrank körskoleelev, Mårten (Peter Andersson) och ett par småskurkar som misshandlar Asger så har vi en eländesbeskrivning värd nutida svensk film.
Vad sker då i detta drama? Jo, de centrala karaktärerna inser plötsligt att det finns hopp i livet och att man får ta sig i kragen. Ett lyckligt slut signaleras genom att Jonna och Peter försonas (han har blivit så arg att han sparkar sönder ett bord hemma i hennes villa, vilket gör att hon river ner en bokhylla), Katrine lämnar Asger och Mårten har hopp om att få bjuda ut Jonna på restaurang. Jo, så sant — slutbilden visar Jonna blickande ut mot havet, sedan tittar hon intensivt mot oss i publiken, sedan ut mot havet igen.
Att på detta sätt avslöja slutet i filmen är i detta fall inte att förstöra nöjet med biobesöket eftersom det är vägen till slutet som i denna filmtradition är det viktiga, att riktigt borra sig in i karaktärernas psyken. Och det är här som filmen är som svagast. Figurerna är alla kraftigt stereotypiserade, utan att under dramats gång uppvisa några fler dimensioner eller överraskande drag.
Andersson och Petrén visar upp sina vardagsrealistiska kvalitéer, Widerberg kör sina två ansiktsuttryck och Skarsgård är den lidande konstnären. Intressantast är Buska, som lyckas få fram flera dimensioner i sin offerroll.
Och att det inte blir bättre beror till stor del på att Runge, på ett manus av Kim Fupz Aakeson (dansk illustratör och animatör som även skrivit manus till bl a den norska En ganska snäll man [2010]), arbetar med mycket endimensionella situationer där karaktärernas enda variationer ligger i deras (ofta starkt konstruerade) vardagliga gensvar på krislägen: det mest uppenbara är då Jonna vill äta pizza när Peter avslöjat hennes köp av Katrine.
Runges förebild Roy Andersson hamnade i en liknande situation när han efter den hyllade och vardagsobserverande En kärlekshistoria gjorde Giliap (1975), ett kritiker- och publikfiasko som arbetade med starkt typiserade figurer i ett moraliskt drama utan mycket liv. Liksom i denna är Happy end fylld med tillfällen som tillförs en symbolisk betydelse som är alldeles för övertydliga: månadens varningssirener tjuter precis innan Jonna får reda på Peters självmordsförsök (kris), Asger och Katrine bor i en husvagn där ett gäng utländska män sparkar fotboll alldeles utanför (utanförskap) och Peters pappa dog när sonen var 12 år (så kan det gå om man inte har en fadersgestalt under puberteten).
I en film som ansluter sig till en tradition där fördjupningen i karaktärsskildringen är så viktig och intrigen relativt betydelselös bli omvändningen (viktiga händelser, grunda karaktärer) till en dålig förutsättning för ett engagerande drama.
