Wuthering Heights

Systrarna Brontë framstår med ett perspektiv på ca 200 år som litterära fenomen i den brittiska litteraturen. Prästdöttrarna Charlotte, Emily och Anne (de hade även en lillebror) utbildades till lärare, men skrev (under manlig pseudonym) redan i unga år både poesi och prosa. Ingen av dem uppnådde någon högre ålder p g a dålig hälsa ute på den engelska landsbygden, men deras fåtaliga verk blev snabbt en del av den "klassiska" litteraturen.

Charlottes Jane Eyre kunde vi för ett tag sedan se i Cary Joji Fukunagas version, med en osedvanligt tam Rochester spelad av Michael Fassbender.

Emilys minst lika inflytelserika Wuthering Heights/Svindlande höjder publicerades samma år, 1847 (året före hennes död, endast 30 år ung) och behandlar ungefär samma ämnesområde: en ung kvinna, i detta fallet Catherine Earnshaw, och hennes konfliktfyllda relation med en kraftfull men också våldsam man, i romanen en (som det är formulerat i texten) vinddriven zigenarpojke, Heathcliff.

När nu Andrea Arnold, tillsammans med manusmedarbetaren Olivia Hetreed, gjort ännu en filmversion av romanen (det är åtminstone den femtonde i raden) har man dels tagit fasta på socialt och kulturellt utanförskap, dels (och här är det väl Arnold och fotografen Robbie Ryan, belönad med pris i Venedig, som haft huvudansvaret) gjort en visuellt utformning som är mycket annorlunda de tidigare versionerna.

För den som har sett Arnolds tidigare långfilmer Red Road (2006) och Fish Tank (2009), båda belönade med jurypriset vid Cannesfestivalerna, är dock varken den tematiska fokuseringen eller det visuella en överraskning: det brukar vara såhär i hennes filmer. Och när det gäller det visuella så är de blåsvarta bilderna från den vindpinade, dimmiga och regniga engelska heden ett utmärkt val, man känner som åskådare in på sina egna bara ben den svåra livssituation som människorna lever i (jämför Spielbergs varmtonade bilder från motsvarande landskap i aktuella War Horse och fundera på vem som ger det starkaste verklighetsintrycket).

Det här är en film där man är tacksam över att man inte var med under inspelningen! Att man haft ambitionen att både ge en bild av verkliga livsförhållande vid denna tid och plats samt önskat framställa karaktärernas instängdhet och dödens närvaro i symbolisk form motiverar också de många detaljbilderna av naturen, leran och slakterna.

Men när det kommer till berättarperspektiv i förhållande till historien leder Arnolds och Hetreeds val att koncentrera sig på den svarte (som han är i den här versionen) Heathcliff till att det skapas en distans till händelserna och känslostormarna — paradoxalt kan det tyckas, eftersom filmfotot ger en så påtagligt kroppslig upplevelse.

Det beror antagligen på att Heathcliff redan från början är en utanförstående, ett hittebarn som Cathys far av barmhärtighet tar hand om, men som av omgivningen (inte minst Cathys bror Hindley [Lee Shaw]), behandlas som ett djur. Hans reaktion är att hata dem, vilket det ges uttryck för i både mer moderna svordomar och en vilja att slåss för att försvara sig. Det blir som en konsekvens väldigt lite utrymme år Cathy, som mest får bli en dröm hos Heathcliff om närhet och kärlek.

I tidigare filmversioner har man befunnit sig mycket närmare Cathy, vilket gett en mer känslostark upplevelse av slitningen inom henne mellan att få leva ett fritt liv med Heathcliff (som hon älskar) och tryggheten med grannen Edgar Linton, som hon gifter sig med. I Arnolds film blir det både mer oförståeligt (hon är ju faktiskt självständig redan som ung flicka, varför kan de inte ge sig av?) och mindre känslofyllt när Cathy väljer Edgar (James Northcote) och det blir bara en i raden av de avvisningar som Heathcliff ständigt utsätts för.

Heathcliff får sin sociala revansch när han några år senare återvänder som ekonomiskt välbeställd man, men då är det för sent för att återförenas med Cathy. Dock, i en av filmens mer bisarra (alternativt chockerande) scener, tar han dock chansen att fullborda sin relation med henne, ett inslag av nekrofili som hos någon annan än Arnold hade kunnat tokas som ett ytligt sätt att skapa något uppseendeväckande, men som här ingår i en sorts märkligt logisk utveckling: passionen som inte får lov att fullbordas i livet kan bara ges sitt ultimata uttryck i döden.

En föreställning som funnits med i den västerländska kulturen alltsedan romantiken och systrarna Brontës dagar (parodierad av både Monty Python och Dave Allen), men som här inte får en helt lyckad gestaltning genom den distans som koncentrationen på Heathcliff medför.

Som Heathcliff ser vi dels Solomon Glave respektive James Howson, som Cathy Shannon Beer (riktigt bra!) respektive Kaya Scodelario (lite för tunn och kraftlös, speciellt i relation till Beers framtoning), liksom i Arnolds andra filmer huvudsakligen med mycket lite skådespelarerfarenhet, vilket både stärker verklighetskänslan och begränsar deras möjligheter att skapa känsloinlevelse hos oss åskådare.

(Wuthering Heights har premiär i dag, den 2 mars)

Betyg: 7/10

Jane Eyre

Charlotte Brontës roman Jane Eyre har i stort sett sedan den publicerades 1847 (under pseudonymen Currer Bell) ingått i klassikerfacket och har även filmatiserats ett tjugotal gånger.

Bland andra har Orson Welles spelat Edward Rochester, den barske slottsägaren som titelkaraktären under romanens gång kommer att arbeta för. Jane har växt upp hos en kärlekslös släkting och på ett barnhem där hon fått mycket stryk innan hon får platsen som guvernant hos Rochester, på Thornfield Hall.



 I en kombination av saga (med inslag av såväl Askungen som Snövit) och gotisk roman (med en kraftfull och våldsbenägen man som en kulturellt skolad ung kvinna så småningom tämjer) samt med förebådande av en mer realistisk typ av roman blev berättelsen om den föräldralösa Jane en utvecklingsroman som bildade skola för många följande författare.

I den nu aktuella filmatiseringen, i regi av Cary Joji Fukunaga (vars andra långfilm detta är, han debuterade med den intensiva Sin Nombre 2009) och med ett manus av Moira Buffini (som senast skrev Tamara Drew [2010]) har man också valt att betona kopplingen till Charles Dickens litterära värld i inledningens etablering av vad Jane (Mia Wasikowska) utsätts för.

Men hon är stark och självständig, låter sig inte nedslås av varken översittare till kusiner eller vuxnas oförstånd. Hon har klart feministiska åsikter, betonade på ett sätt som antas appellera till dagens biopublik och hennes utveckling handlar om hur hon tillåter sig att lita på den kärlek som uppstår mellan henne och Rochester (Michael Fassbender), tvärs över klass- och konventionsgränser.

Filmskaparna har valt att förvirra åskådarna en del genom att klippa mellan olika händelseförlopp i Janes liv, utan att tydligt markera var och när vi är. Detta säkerligen för att locka fram nyfikenheten hos oss, att vi ska undra när olika händelser utspelas — men det kan också sägas fylla ett tematiskt syfte: Jane flyr från Rochester både för att hon är rädd för den intensiva kärleken och för att hon, genom att han undanhållit henne en viktig del av sitt liv, kan sägas ha svikit henne, motsvarande andras svek mot henne tidigare i livet.

Rochesters hemlighet rör hans äktenskap och bidrog till att man i litteraturvetenskapliga kretsar på 1970-talet började tala om "the madwoman in the attic" som en del av den moderna västerländska kulturens förtryck av kvinnor som vågade vara självständiga och visa sina känslor. Ett intressant inslag i den nu aktuella filmatiseringen är hur man (medvetet eller icke) anknyter till historien om Bella och Edward i Stephanie Meyers Twilight-serie.


Mannen som vampyr(lik) fanns tydligt i den gotiska roman som Brontë anknyter till och det nutida intresset i bok-, film- och tv-serieform för vampyrer är en fortsättning på detta. Inte nog med att Rochester heter Edward i förnamn, han får här t o m vid ett tillfälle möta Jane när hon kommer tillbaka till Thornfield Hall med en replik som betonar att hon kommer i skymningen ("twilight")!

Den svagaste delen av Fukunaga/Buffinis film är annars just Rochester-gestalten: han har inte alls de våldsamma och stundtals fasaväckande drag som borde vara utgångspunkten för Janes tämjande av honom. Kanske är det så att en nutida (liberal-feministisk) syn på en attraktiv man i verkligheten inte tillåter att en fiktiv figur kan vara brutal, risken är att den avsedda publiken inte accepterar kärlekshistorien. I stället blir han, som här, mest en sorgen och av livet märkt man, som inte alls utgör ett hot mot Jane. Han är helt enkelt för snäll.

Romanens berömda replik — "Reader, I married him!" — blir därför en alltför given utgång i filmen, även om vägen dit i många stycken visar på en imponerande filmatisk kompetens i regi, foto och scenografi.


Betyg: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se