Caesar måste dö

Skådespelaren och regissören Jan Jönsson satte 1985 upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot med några av fångarna på Kumla. När de turnerade utanför fängelset rymde fyra av de fem, vilket ledde till omfattande diskussioner om det naiva i att tro på konstens "renande" kraft och att busar är busar för att de är busar. Och 1999 deltog en av de fångar som repeterade Lars Noréns pjäs 7:3 i morden på två polismän i Östergötland.

Dessa händelser är givna referenspunkter att associera till när man ser de italienska bröderna Tavianis film Cesare deve morire/Caesar måste dö, vilken belönades med Guldbjörnen vid Berlins filmfestival i februari. Bröderna, nu dryga 80 år, har återkommit till den stora filmscenen med en känslostark och tankeväckande produktion.

Vi se hur ett sedan länge pågående projekt på högsäkerhetsfängelset Rebibbia i Rom med att låta långtidsdömda män, de flesta en del av den organiserade brottslighetens ("maffians") verksamhet, spela roller i berömda teaterpjäser avlöper. Avsikten med detta presenteras inte uttryckligen i filmen, men fängelset har en uttalad ambition att genom meningsfulla aktiviteter få de intagna att efter frigivningen inte återgå till den brottsliga banan.

Den här gången ska de spela Shakespeares Julius Caesar, där mordet på makthavaren blir till en utgångspunkt för en mångskiktad gestaltning av frågor om identitet, makt och rätten att bruka våld. Filmen är ingen dokumentär i den gängse meningen och filmatiseringen har använt sig av möjligheten att öppna upp teaterrummet eftersom en ombyggnad av salongen gör det möjligt för fångarna att röra sig över hela fängelseområdet.


Men det är verkliga fångar som spelar rollerna, vi får följa repetitionsarbetet (antagningsprovet tillhör de bästa scenerna i filmen, fångarna ska spela upp sorg och ilska och gör det på ett intensivt sätt) och vid premiären får vi i filmens början och slut se hur de möts med jubel av den faktiska publik som såg föreställningen. I övrigt är allt iscensatt för kameran i en mycket stram och traditionell stil, närmast "teatral" — men med en närvaro som det hade svårt att uppnå om inte det hade varit fångarna och deras verkliga teaterarbete som skildrades.

För teaterpjäsen som skrevs för över 400 år sedan om händelser som inträffade för över 2 000 år sedan talar på ett paradoxalt sätt om det liv som fångarna levt (och antagligen fortfarande till stor del lever i i fängelset), alltså som delar i starkt hierarkiska maktsystem, där mord och brutalitet varit vardagsföreteelser.




Vid ett tillfälle uppstår också bråk mellan två av fångarna eftersom replikerna påminner dem alltför tydligt om verkligheten, men utan att regissören Fabio Cavelli förmår ingripa löser de det ändå.

Frågan om det är rätt att göra uppror blir central, men inte besvarad på ett enkelt sätt. Och pjästexten bidrar till att både det rimliga i att döda en envåldshärskare och ifrågasätta det moraliskt riktiga i handlingen får en nutidsförankring, både vad gäller fångarnas situation inne i såväl som utanför fängelset — men också bli en vidgad fråga om det större samhället och dess makthavare (tänk Berlusconi, men också många andra, i Italien och utanför). Pjäsens replik "Rom, en stad utan skam. Neapel likaså" vibrerar som en förkastelsedom över den (sen)moderna världen.

Vad kan då teaterarbetet bidra med, för fångarna och för rehabiliteringsarbetet? Shakespears språk får uppenbarligen de ovana skådespelarna att upptäcka aspekter av verkligheten som de tidigare inte tänkt på och i eftertexterna får vi reda på att två av fångarna gett ut böcker och att en av dem, Salvatore Striano som spelar Brutus, efter frigivningen blivit skådespelare.

En replik visar också på vad möjligheten att se en värld utanför maffian och fängelset kan göra med fångarna: "Ända sedan jag upptäckte konsten har denna cell blivit ett fängelse."

(Caesar måste dö har premiär den 7 december)


Betyg: 7,5/10

Maktens män

Vad händer under den process som inför presidentvalet i USA ska vaska fram de lämpligaste kandidaterna och skarpaste hjärnorna till positionen som världens mäktigaste (politiska) ledare — för det var ju så det länge hette.

George Clooney har gjort sig känd som en välartikulerad skådespelare med åsikter långt utanför det valda yrkets vanliga gränser. När han själv väljer att på ett tydligt sätt stå bakom ett filmprojekt brukar det också ha tydliga politiska dimensioner, tänk bara på hans Good Night, and Good Luck (2005) med handlingen förlagd till McCarthy-tiden.

I The Ides of March/Maktens män (originaltiteln syftar på den tidpunkt år 44 fvt när Julius Caesar mördades), som är Clooneys fjärde film som regissör, spelar han själv Pennsylvaniaguvernören Mike Morris, favorit till att bli demokraternas presidentkandidat. Men så har vi ju det här med primärvalen, i detta fallet i Ohio ("nationen röstar som Ohio") och allt som där krävs för att få tillräckligt stöd av delegater så att man blir nominerad. Morris är moraliskt rakryggad och vill inte kompromissa för att vinna röster, minst av allt i frågan om hur man ska få en mäktig senators stöd.

I sin ståndaktighet har han allt upptänkligt stöd av den biträdande kampanjmanagern Stephen Meyers (Ryan Gosling), medan mer erfarna rådgivare som Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och motkandidatens Tom Duffy (Paul Giamatti) är beredda på att tumma på fair play för att uppnå sina mål.

Historien tar en mer personlig vändning för Stephen när en ung praktikant, Molly Stearns (Evan Rachel Wood), som han inleder en sexuell förbindelse med, visar sig vara med barn och efter det handlar det om att överleva för honom i det moraliska träsk som är hans hela värld. Spelet som han och de andra utövar mot varandra vävs skickligt ihop av manusförfattarna (förutom Clooney även hans medarbetare sedan tidigare Grant Heslov samt Beau Willimon, på vars pjäs Farraguth North filmen bygger).

Insikterna om villigheten att sälja ut sina närmaste kollegor för att uppnå egna fördelar hos nationens politiker verkar vara genuina hos Willimon, men ytterst handlar historien om något ännu vidare, nämligen hur vuxenlivet tvingar på den unga idealismen insikten att det handlar om att äta eller ätas.

Därför är det också logiskt att det blir Stephen och Molly som kommer att stå i centrum när de mer personligt drabbande konsekvenserna av livet i politikersfären blir tydliga. Molly är bara 20 år och är liksom den tio år äldre Stephen besjälad av att göra ett betydelsefullt jobb som leder till en bättre tillvaro för de många i USA. När även de som verkar mest renhjärtade sviker de etiska grunvalarna blir det också dessa unga som faller hårdast.

Gosling och Wood är utmärkta skådespelare (både här och i tidigare filmer), men något i sättet de av Clooney regisserats på förefaller ha blivit mindre lyckat. Clooney har förlitat sig väldigt mycket på närbilder och då krävs det att uttrycket stämmer med det som är kärnan i karaktärernas olika funktioner under dramats förlopp — och det är här som det inte riktigt stämmer.

Stephen ska i inledningen ha en karisma som lockar andra unga till kampanjarbetet och utstråla hela den moraliska renhet som Morris presidentkampanj bygger på, men Gosling har mycket lite av detta i sitt spel. När han i filmens andra hälft tyngs av insikterna om svek och korruption blir hans mer kontrollerade spelstil mer effektiv, men karaktärens utvecklingsbana har då inte riktigt förankrats i agerandet. Och Wood blir, när hon kommer in, alltför påfluget flörtig för att Molly ska upplevas som det oskuldsfulla offer som intrigen anger att hon är.

Konsekvensen är att det i filmens känslomässiga centrum uppstår två vakuum, något som berättelsen inte kan hämta sig från. Det blir helt enkelt inte den tyngd i dramat som filmskaparna avsett.

Därmed inte sagt att Maktens män är ett dåligt hantverk eller att den inte försvarar sin plats i traditionen från All the King's Men/Alla kungens män (1949) och All the President's Men/Alla presidentens män (1976). Men någon riktigt avslöjande ny insikt om det mediegenomsyrade politiska livet i USA kommer den inte med.


Betyg: 6/10