Jupiter Ascending

Syskonen Wachowskis filmkarriär kunde knappast ha startat bättre. Den erotiska thrillern Bound [1996] visade upp en filmisk känsla som gjorde dem till eftertraktade namn inom den amerikanska filmindustrin och med Matrix [1999] skapade de en stilbildande film med ett tema kring verklighet och illusion som i sin sf-inramning kom att få stor betydelse för det nya millenniets fantastique-produktioner.

Men deras fall från filmindustrins höjder blev också snabb, redan med de två följande delarna i Matrix-trilogin blev det tydligt att spiken de kokade soppa på inte var så märgfull. Kommande filmer (Speed Racer [2008] och Cloud Atlas [2012]) var verkligen inte några höjdare och även om James McTeigue-regisserade V for Vendetta [2006] satte vissa spår i populärkulturen, inte minst Guy Fawkes-masken, så har åtminstone jag inte haft några större förhoppningar om att de skulle återkomma till de filmiska höjderna.

Och även om den nya Jupiter Ascending är inte något mästerverk så är den dock deras bästa film sedan den första Matrix. Historien om den faderlösa Jupiter Jones (Mila Kunis), som får reda på att hon är av universell kungasläkt och genom en massa strider på jorden och i främmande galaxer lär sig få en starkare självkänsla och kraftfull pojkvän, verkligen inte är en originell skapelse lyckas Wachowskis genom sin filmiska kompetens göra de enskilda momenten till riktigt kraftfulla ögonblick.

Foto och klippning är riktigt suggestiva och de visar sin förmåga att ingjuta även de mest klichéartade scenerna med mustiga vibrationer (tag lärdom George Lucas och Peter Jackson!).

Till dessa vibrationer hör inte minst ekon av andra, mer centrala berättelser i den västerländska kulturen. Jupiter faller som en Alice ner i Underlandet där hennes storögda renhet får henne att klara alla hinder och den närmast antika gudasläkten Abrasax har tillräckligt mycket av Shakespearesk giftighet i sig för att kunna generera alla de gigantiska strider som vi får ta del av medan huvudskurken Balem (Eddie Redmayne) alldeles uppenbart har hämtat sitt viskande väsande från Voldemort i Harry Potter-filmerna. 

Terry Gilliam får t o m ge sin ton till filmen i en scen som alldeles uppenbart är en hyllning till hans Brazil [1985].

Bäst av allt är dock att se Sean Bean, vars närvaro fyller scenerna han är med i på ett sätt som bara han är mäktig.

Betyg: 6/10

(Jupiter Ascending har premiär den 6/2)

I samarbete med Filmtrailer.se

Terry Pratchett's The Colour of Magic

Har just sett del 2 i Terry Pratchett's The Colour of Magic från 2008 i regi av Vadim Jean, ett försök till kombination av Douglas Adams och Tolkien, med många hänvisningar till The Lord of the Rings, inte minst genom att Sean Astin (Sam Gamgee) är Discworlds förste turist, hemförsäkringsmannen Twoflower. Men det blir för mycket Terry Gilliam-snurrigt och för långt, tyvärr.

The Rum Diary

Johnny Depp gjorde i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas (1998) ett minnesvärt porträtt på den legendariske Gonzo-journalisten Hunter S Thompson, på vars bok filmen baserade sig.

Depp, som var nära bekant till Thompson (som begick självmord genom att skjuta sig 2005) återkommer nu med ännu en gestalt baserad på en Thompson-text, denna gång en roman som denne skrev som drygt 20-åring men gav ut först långt senare, The Rum Diary.

Paul Kemp är (i filmen åtminstone) en bild av Thompson själv när han 1960, i början av sin skrivarkarriär, befann sig i det självstyrande territoriet Puerto Rico — en del av USA, men ändå inte. Detta blir en viktig poäng i filmen, eftersom den intrig som finns i berättelsen handlar om hur rika, hänsynslösa och reaktionära amerikaner exploaterar landets rikedomar, samtidigt som ett folkligt missnöje ligger och pyr.

Paul kommer till huvudstadens tidning The San Juan Star (där en telefonpratande journalist i närbild hävdar att en artikel ska handla om "pirates") och trots en kolerisk chefredaktör, Lotterman (härligt spelad av Richard Jenkins, med en rörlig toupé som komisk rekvisita), lyckas han framleva en tid som reporter.

Han blir snabbt bekant med tidningens fotograf  Bob Sala (Michael Rispoli), en mer städad version av Fear and Loathings ... dr Gonzo (spelad av Puerto Ricanen Benicio del Toro, som för cirka tio år sedan var på gång att göra rollen som Sala) samt fascinerad av den unga Chenault (Amber Heard), flickvän till Hal Sanderson (Aaron Eckhart) en av de skumma amerikanska affärsmännen.

Filmens regissör, Bruce Robinson, är mest känd för Withnail and I (1986), vars skildring av två arbetslösa skådisar i 1960-talets England har påtagliga likheter med världen i The Rum Diary.

Drickandet och droganvändningen (vid ett tillfälle ser Paul hur Bobs tunga vandrar iväg ur munnen som en orm på jakt efter byte) är omfattande, men det hindrar inte skildringen från att ha en (kultur)politisk aspekt. Paul kommer så småningom att vända sig från den rika världen och gör mycket tydligt en avsiktsförklaring som journalist och författare att avslöja de mäktigas värld.

Thompsons Gonzo-stil, en hänsynslöst subjektiv språkform, utformades av honom på 70-talet och kom att påverka stora delar av den nya och grävande journalistiken eftersom man här kunde hänge sig åt icke-objektiva skildringar av både sociala missförhållanden och mer privata upplevelser, avsedda att genom sitt chockvärde tilltala en läsekrets i en allt hårdare mediemiljö. Första gången Thompson använde begreppet Gonzo-journalistik (som myntats om hans journalistik av en annan tidningsman) var i Fear and Loathing... som publicerades 1971, alltså cirka tio år efter det att The Rum Diary skrevs. Därför är inte heller Paul en så fullt ut bisarr figur som journalisten Raoul Duke i Fear and Loathing... ‑ men de befinner sig inte långt ifrån varandra.

Robinson lyckas väl med att ge en mustig miljöbeskrivning och problemet med den tunna intrigen blir inte alltför besvärande. Flera av skådespelarinsatserna är utmärkta, inte minst gör Giovanni Ribisi ett sanslös porträtt av svensken Moberg, ett vrak till kriminal- och religionsreporter som mitt i all bisarr nazi-utstyrsel kommer med djupt insiktsfulla kommentarer om tillvaron på ön.

The Rum Diary är väl värd att ses för den visuella utformningen, det sociala engagemanget och de bisarra händelserna.

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se