Priser FFF 2011

Det kan väl vara värt att också nämna de filmer som fick priser vid årets Fantastisk Filmfestival.

MÉLIÈS D'ARGENT/SILVER-MÉLIÈS

långfilm: Attack the Block (2011, Storbritannien, Regi Joe Cornisch)

kortfilm: To Swallow a Toad (2010. Lettland, regi Jurgis Krasons)

 hedersomnämnande: Inbred (2011, Storbritannien/Tyskland, regi Alex Chandon)

THE SIREN/INTERNATIONELLA PRISET

 The Woman (2011, USA, Lucky McKee)

PUBLIKPRIS

långfilm: Der Sandmann (2011, Schweiz, Peter Luisi)

animerade kortfilm: The Saga of Bjorn (2011, Danmark, Benjamin Kousholt)

kortfilm: Brutal Relax (2010, Spanien, regi Adrián Cardona, Rafa Dengrá och David Muñoz)

FFF: bonus

Några filmer från Fantastisk Film Festival i Lund som jag inte nämnde i dagsredovisningarna förra veckan kan vara värda att skriva några ord om så här i efterskott.








Avslutningsfilmen Fright Night var ännu ett exempel på en illa genomförd nyinspelning av ett original från 1980-talet. Tom Hollands film från 1985 var i sina bästa stunder en kraftfull effektfest, medan Craig Gillespie (som 2007 gjorde den kluriga Lars and the Real Girl) visar sina reklamfilmserfarenheter genom att inte kunna strukturera och rytmisera scenerna.

Det blir till ett uppradande av tablåer där figurerna står och pratar om vad de tycker och känner, i stället för att det visas i ett agerande.

Visserligen finns ett antal scener där det är meningen att vi ska häpna över effektskapandets storslagenhet, men utan en uppbyggnad och förankring i de centrala karaktärernas svårigheter — i detta fallet att Charley (Anton Yelchin) fått en brutal vampyr, Jerry (Colin Farrell), som granne i Las Vegas — blir det inte till någon utveckling av historien.

Gillespie kunde i Lars and the Real Girl komma undan med en liknande brist på uppbyggnad tack vare att situationen med en känslohämmad man som ser på sin postorderdocka som en verklig kvinna var så skruvad (och filmen riktad till ett specifikt publiksegment intresserad av indie-präglade teman och estetiska val) att karaktärsteckningen mindre handlade om intrigen än att följa Lars vardagliga förehavanden. Men med en vampyr som granne och frågan hur Charley (och hans mamma och flickvän) ska klara av detta hot finns inte utrymme för skruvad konstfilm.

Då var en av festivalens vinnarfilmer, den brittiska Attack the Block (regi Joe Cornish, komiker med förbindelser till Edgar Wright och gänget kring Shaun of the Dead [2004], Hot Fuzz [2007] och Scott Pilgrim vs. the World [2010]) ett mer lyckat exempel på hur man kan förnya ett grundkoncept, i detta fallet en invasion av glupska aliens i en London-förort.

Historien har ju också fått en dagsaktuell ton genom oroligheterna i London i augusti och filmen tar sin utgångspunkt i ras-, klass- och generationsmotsättningar i ett segregerat England. Sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) attackeras av ett gäng tonåringar på väg hem från arbetet, men innan de hinner göra alltför stor skada på henne blir de avbrutna av att ett föremål faller ner på en angränsande bil. Det visar sig vara en främmande varelse, de tar död på den.

Men det är bara den första i en mängd odjur, vilket leder till att gänget och Sam så småningom samarbetar för att bekämpa dem. Under berättelsens gång inser gängmedlemmarna att deras tidigare beteende var moraliskt felaktigt och att de borde hjälpa (var)andra mot främmande hot (kan detta vara en metafor för självmordsbombare och liknande?), i en sens moral som delvis är lite för välmenande — men samtidigt fungerar genom att den blir till något mer än bara ord.

Spänstig och medryckande, även om monstren inte tillhör de mest skräckinjagande man sett, förtjänar Attack the Block de priser den fått på allehanda festivaler.

FFF: dag 10

Lördagens avslutning av Fantastisk Filmfestival bestod för egen del av fyra långfilmer och två kortfilmer — dessa visades intressant nog före två diametralt motsatta franska alster.

Men vi börjar med den norska Kommendör Treholt & ninjatroppen/Norwegian Ninja (2010, regi Thomas Capellan Malling), en blandning av mockumentär och Bond-äventyr — vilket låter roligare och mer hysteriskt än det i verkligheten var.














En sympatisk vilja att både gå bakom de officiella myterna om spionen Arne Treholt, som 1984 greps för att han lämnat över hemlig militär information till Sovjet, och med en satirisk ambition att illustrera knäfallet inför amerikanska intressen blir inte till mer än en halvljummen och ibland (fast alltför sällan) komisk nedtagning av (manlig) militaristisk retorik. Malling kan onekligen ämnet efter att ha skrivit en bok i ämnet (vilket gav honom möjlighet att göra filmen) men efter inledningens glädjefyllda drift med kungamakt och actionideal blir det ganska snabbt en tröttsam upprepning av samma grepp filmen igenom.

Den finska Harjunpää ja pahan pappi/Priest of Evil (2010, regi Olli Saarella) höll däremot uppe sitt tempo genom hela berättelsen om en polis, Timo (Peter Franzén) som genom att komma för sent när han ska hämta sin dotter efter en rockkonsert i stället tvingas konfronteras med det fasansfulla att upptäcka henne mördad, något som hustrun inte kan sluta anklaga honom för.

Två år senare är deras äktenskap på väg att fullständigt falla samman när Timo får i uppdrag att undersöka en serie märkliga dödsfall. Det framkommer att det är en man som räddar barn och kvinnor från att misshandlas av sina respektive män och pappor, men också själv är en kristen fanatiker, som ligger bakom våldsdåden. Genom att ta sig igenom denna undersökning samt möta sin egen lust att hämnas dotterns död på den frisläppte gärningsmannen, och även personligen bli drabbad av seriemördaren religiösa galenskap, kommer både Timo och hans fru igenom sorgen och kan tillsammans med sin yngsta dotter påbörja ett nytt familjeliv.

Präglad av snutfilmens alla schabloner är Priest of Evil (så mycket lättare det är att använda den engelska titeln!) ändå en bra mycket mer framgångsrik snutfilm än alla Beck och Wallander vi har sett. I varje fall i jämförelse med de svenska tv-serierna och det verkar vara tv som man i mycket har anpassat bildspråket efter: filmen består av väldigt mycket närbilder och inte så många komplicerade intrigvändningar.

Ett ännu kraftfullare exempel på kriminalaction var den franska À bout portant/Point Blank (2010, regi Fred Cavayé) en intensiv och fysisk utmattande jakt (inte minst för åskådaren) på kidnappade fruar och korrumperade poliser.













Samuel (Gilles Lellouche), undersköterska på ett sjukhus i Paris, hamnar i en djävulsk situation när hans gravida fru förs bort för att han ska tvingas att smuggla ut en mördare från sitt sjukhus. Jakten fortsätter genom stora delar av stan, med den ena avdelningen poliser som skurkar och den andra hela tiden steget efter samt skurkar som blir goda hjälpare och lagens representanter som blir ondskefulla mördare.

Maskulinitetsadrenalinet pumpar, kvinnor har inte mycket att hämta i denna värld — utom som barnaföderskor. Trots dessa potentiella fällor vad gäller genusmedvetenheten så har Cavayé (som debuterade med Pour elle/Allt för henne 2008) gjort ett riktigt kraftprov, en film som borde gå hem på den vanliga biorepertoaren genom sina råa energi.

Det sistnämnda kan man inte anklaga den andra franska filmen för dagen, La Lisière/The Edge (2010, regi Géraldine Bajard), för.

Snarare ett uppvisande i den internationella konstfilmens mest ointressanta konventioner, där stirrande sömngångare ska gestalta den (post)moderna tillvarons alienation, i en blandning av blodlösa vampyrer och hjärndöda zombies. Regissörens beskrivning av hur man arbetade i 2-3 månader före inspelningen med de icke-professionella skådespelarna för att de skulle ha rätt kroppshållning blir med tanke på slutresultatet ganska märklig: det kan inte ta så lång tid att få någon att gå i slow motion och stirra med uppspärrade ögon.

En i närmast surrealistisk mening ruggig skräckupplevelse!




Kortfilmerna blev alltså två till antalet under dagen.

Den franska La Version du Loup/The Wolf's Version (2011, regi Ann Sirot och Raphaël Balboni) var en version av berättelsen om Rödluvan och vargen, präglad av distansering genom en teatral gestaltning och en omvändning av genusperspektivet, med Rödluvan som medveten och vargen som kärlekskrank yngling. Lite kul — men inte särskilt.

Spanska La culpa/The Guilt (2010, regi David Victori) var däremot en intressant konstruktion, en spiralformad berättelse om mannen som förlorar sin gravida hustru vid ett rån och hämnas genom att skjuta rånaren i dennes hem inför ögonen på hans son. Men efter det kan han inte komma bort från huset, det är först när han återvänder till mannen och inte skjuter honom som han blir fri från den hämmande sorgen/skulden. Rånaren springer i sin tur efter honom, men blir den som fångas av trappan, i en ganska effektfull gestaltning av M C Eschers sällsamma slingor.

Ytterligare två långfilmer av dem som visades under festivalen har jag haft tillfälle att se redan tidigare, återkommer om dem samt kanske ytterligare något om de filmer jag inte hade möjlighet att se under festivalens tio dagar.

FFF: dag 9

Två långfilmer gjorda av män om kvinnor inlåsta i mörka källarutrymmen av män samt kortfilmer om häst med kvinna som älskarinna och lyckan i att arbeta i ett dockskåp: se där den genusgenomsyrade fredagskvällen på den fantastiska filmfestivalen.








Schweizaren Michael Steiner är en känd filmare i sitt land, med flera publiksuccéer bakom sig. Sennentuntschi (2010) är en berättelse som utspelas på flera tidsplan, blandade så att både en viss osäkerhet och (förhoppningsvis) en nyfikenhet skapas hos åskådaren om vad som sker  — och när. Tidsblandningen, framkom det vid en Q&A efter filmen, bestämde sig Steiner för efter en testvisning för publik.

Historien baseras på en schweizisk legend om en kvinnovarelse som lockar män i fördärvet och dödar dem, ingen ovanlig berättelse i världens kulturer men här baserad på det faktum att män traditionellt separerades från (sina) kvinnor under sommararbete i Alperna och då gjorde sig egna kvinnor av vad som fanns att tillgå — kvinnor om sedan blev levande och levde rövare med männen.

På nutidsplanet handlar filmen om hur en liten flicka upptäcker ett lik från 1975 och vi får sedan följa vad som ledde fram till att inte bara en utan tre män dog. Händelserna rör hur en kvinna av ortens präst antas vara djävulens redskap och när hon dör låses hennes dotter in under kyrkan. Hon lyckas dock fly och det är vad som händer under de följande dagarna när hon hittas av tre män i en stuga upp i bergen samt vad det leder till som är huvuddelen av berättelsen.

En kvinnomördare samt en hembrännare och hans stumme son är inget idealiskt sällskap för henne och samkvämet leder till både våldtäkter och mord. Växelklippt med detta får vi se hur polisen i byn försöker försvara kvinnan från tron på häxeri, svartkonst och allmänt kvinnoförakt.

Steiner förklarade att hans ambition var att ge en rationell förklaring av dessa händelser, som i viss mån baseras på faktiska skeenden, även om han också tyckte att det var synd att folktro som denna försvinner i en alltmer globaliserad värld. Hans film är i stora stycken effektiv, med ett funktionellt och bra foto som också återskapar en känsla för hur 70-talet såg ut.

Sen finns alltid en svårighet i skildringar av män på hur stumma och misshandlade/våldtagna kvinnor beter sig under och efter fångenskapen, även i filmer som kan sägas ingå i typen "rape-and-revenge". Trots att ambitionen är att visa upp det hemska i vad män (men också andra kvinnor) gör blir det utan ett rimligt sammanhang lätt att den utnyttjade kvinnan enbart blir en symbol, utan eget liv.

Frågan om hur man (män!) gestaltar detta uppkommer också i relation till den amerikanska The Woman (2011, regi Lucky McKee), en obehaglig berättelse om en familjefar som låser in och förgriper sig på kvinnor (på det ena eller andra sättet) innan han får sitt straff, utdelat av en kvinna från skogen som han i inledningen lyckas fånga och låsa in i sin källare. McKee är en favorit hos festivalen och har gjort flera uppmärksammade filmer tidigare, The Woman är en fortsättning på en film som hans medmanusförfattare Jack Ketchum skrivit, Offspring (2009). Vid visningen på Sundance-festivalen blev flera åskådare upprörda över filmens våldsskildringar, speciellt en man som ville att filmen skulle brännas och en video på honom har blivit en YouTube-hit.

Våldet är inte speciellt extremt om man sett en del av det som gjorts på film under de senaste 40 åren, men det finns ett rent kroppsligt obehag när man får se hur pappan Chris (Sean Bridges) och (så småningom) sonen Brian (Zach Rand) misshandlar och förgriper sig på kvinnan (Pollyanna McIntosh), utan att kvinnorna i familjen, mamma Belle (Angela Bettis) och dottern Peggy (Lauren Ashley Carter), ingriper. Allt detta är skildrat med en kylig ilska som onekligen griper tag.

Men det finns också en brist på sammanhang i skildringen av familjen och deras liv som gör att berättelsen präglas av att vara en konstruktion som ska visa upp ett (verkligt) problem utan att man får känslan av att de här människorna har ett liv utanför filmen — vilket de visserligen inte har, och de är ju fiktiva figurer och inte verkliga människor — men utan känslan av att förstå hur de har kunnat existera som individer och en störd familj i alla år utan att det fått några sociala konsekvenser blir stycket mer till ett abstrakt traktat än en djupgående familje/samhällsskildring.

McKee stod också bakom Mi Burro (2011), en animerad förfilm med en åsna som har en kvinna som älskarinna, en pojke som avgudar honom och ett par skurkar som i slutet av det korta avsnittet (som ska följas av fler så småningom) är på väg att driva in en skuld. Den digitaliserade "cut-out"-stilen gav onekligen mersmak, men avsnittets korthet och brist på speciell poäng gör det svårt att veta vart serien kommer att ta vägen.

Den slovenska kortfilmen Dolls Factory (2010) präglas, liksom av samme regissörs Veriga Mesa av att vara en visuellt stämningsfull produktion, men med en brist på poäng som tar ner intrycket. Här handlar det om en kvinna som jobbar på en dockfabrik och hur hon inte kan klara jobbet när hon ska sätta ögon i dockan. Själv har hon ett konstgjort öga och hittar sin plats i livet först när hon, efter många försök, hittar en likasinnad man och kan arbeta i en dockaffär med att reparera dem.

FFF: dag 7

Tre långfilmer och tre kortfilmer blev onsdagens skörd på festivalen.










Amerikanska Brawler (2011, regi Chris Sivertson) var ett rejält svagt inslag.

En förtext hävdade att detta var en historia baserad på verkliga händelser, men när styckets två centrala skådespelare efter filmen ställde upp för en kort Q&A framkom det att det kanske huvudsakligen var en legend, berättelsen om två bröder som fightas illegalt på fartyg i New Orleans hamn, blir ovänner när storebror Charlies flickvän är otrogen med lillebror Bobby.

Nog för att fighterna genomfördes under åtminstone 1940- och 50-talen, men brödernas kamp på gränsen till mord och lillebrors fängelsestraff har renodlats till att mer bli en serie poser än en dramatiskt verkningsfull historia.

Visserligen har man försökt anspela på Scorseses Mean Streets/Dödspolarna (1973), inte minst är kopplingen till Robert de Niros karaktär Johhny Boy tydlig i Bobbys beteende (och val av hatt), men när tajmingen i och mellan scener till stora delar saknas blir upplevelsen inte överväldigande. Det är som om ett reklamfilmsteam kallats in i sista stund för att göra en långfilm, sällan en god idé, vilket innebär att bilderna ofta är snygga men att sammanbindningen till en sammanhållen historia i stort sett uteblir.

För att inte tala om ofoget att dränka filmen med brölande musik, ytterligare ett tecken på att det icke-musikaliska inte räcker till (jo, jag vet att man i tv-serien Treme låter musiken ha en central roll — men där handlar det ju om musikens betydelse för staden!).




Förutom fotot är Michael Bowen (från bl a tv-serien Lost) som brödernas tränare Rex Baker behållningen i filmen.



Kvällens två övriga långfilmer bjöd på mycket intressantare upplevelser, även dessa med ett markant inslag av köns/genusaspekter i tematiken.

I engelska The Glass Man (2011, Christian Solimeno), som ingår i den internationella tävlingen, får vi följa Martin (Andy Nyman) efter det att han avskedats från sitt jobb på en London-firma. Exakt vad han arbetat med får vi inte veta, bara att hans chef har blivit så heligt ilsken på Martin att han förbjudit de övriga anställda att ens prata med honom (därav filmens titel).




Det verkar vara ett orättfärdigt straff eftersom Martin är en lite rundlagd och timid figur, med en överraskande vacker hustru (Neve Campbell, med en utmärkt engelsk intonation) och utan en ond tanke i kroppen. Men allteftersom dramat utvecklas får vi en annan bild av honom.

Han hotas av en penningutlånare (effektivt spelad av James Cosmo), men så småningom förstår vi att denne mer än något annat är våldsam dimension av Martin, och i efterhand börjar man som åskådare undra över om han faktiskt gjorde något oförlåtligt på sin arbetsplats. Fantasivärlden eller kompensationsdrömmarna påminner till en del om vad som utspelas i David Finchers Fight Club (1999), med alla de antydningar om ett psykiskt sammanbrott detta innehåller. Katastrofen anländer obevekligt.
Stilmässigt är The Glass Man en elegant film, med ett foto av Bruce Melhuish som i sin stillhet för en svensk åskådare leder tankarna till Darling (2007, foto Geir Hartly Andreassen), men med en ännu högre grad av skönhet och kontroll — i kontrast till kaoset i och kring Martin.

En av festivalens hittills bästa filmer!


En återhållen och kontrollerad estetisk yta kan man knappast säga präglar den tyska vampyrrullen Wir sind die Nacht (2010, regi Dennis Gansel), ingående i Méliès-tävlingen, snarare är det en utlevande film på flera plan.
I Berlin lever ficktjuven Lena (Karoline Herfurth) som blir vampyr genom att bitas av Louise (Nina Hoss), ständigt på jakt efter unga vackra kvinnor att införliva i sin inre krets.
För tillfället består den av Charlotte, som längtar efter man och barn som hon skildes från på 1920-talet,
och Nora, som är ett nyare tillskott från en tidigare Pride-festival. När väl Lena tvingats acceptera sin nya odödlighet tar gruppen henne med på en shoppingrunda, inte helt olikt vad Sex and the City-serien (1998-2004) framställde som en viktig del av den kvinnliga identiteten.




Det hindrar inte att de vid andra tillfällen är som Charlie's Angels, en annan amerikansk tv-serie (1976-1981) med föregivet feministiska inslag, när de bekämpar män av olika slag. För som Louise så tydligt säger: vad ska vi med män till, de är bara svaga, det är därför det finns 40 kvinnovampyrer i Europa och sammanlagt 100 i världen som lever som vi.
Men det är bara Louise som så tydligt avvisar män — och uppenbarligen har ett lesbiskt drag eftersom hon vid ett tillfälle kysser Lena och därmed försöker inleda ett mer sexuellt förhållande.





Lena har träffat en polis (!) och utvecklar ett intresse som motiverar slutstriden med Louise, Nora gillar män och blir förtvivlad när hon inser att hon tagit livet av en ung kille på hotellet och Charlotte saknar man och barn.




Om det är en tillfällighet att det (i en historia med en så tydlig anknytning till lesbiska vampyrmotiv och explicita avvisanden av män) är tre män som skrivit manus, regisserat och producerat ska vara osagt, men den heterosexuella normen tar under filmens gång sin revansch på försöket att upprätta en kvinnovärld av njutning och sexualitet.






Vilket är synd, eftersom här finns en energi och kraftfullhet som vampyrfilmen behöver efter de saggiga Twilight-succéerna, extra kul att något sådant kunnat göras i Europa — att det är i Berlin det utspelas är kanske inte är så överraskande.


Det könspolitiska temat fanns även i den spansk kortfilmen La familia de mi novia (2010, regi Guillermo Chapa), där Maria bjuder hem sin nye pojkvän Manuel till sin familj, men besöket blir till en fasaväckande värld för honom när han (och vi) inser att hon samlar på familjemedlemmar som dockor till ett dockhus. Som så ofta i kortfilmer är dock idén roligare än utförandet och man tappar som åskådare snabbt intresset eftersom man tidigt förstår vad som kommer att ske.



 De övriga två kortfilmerna under kvällen var danska animationer.

Escape of the Gingerbread Man (2011, regi Tod Polson) utspelas på Irland (filmen är dock gjord i Thailand), där en äldre berömd historieberättare ska dra den gamla skrönan om pepparkaksgubben som jagas av allehanda förföljare och till slut slukas av en räv. En ung och entusiastisk kille blir besviken på att inte få höra en ny version — och när han väl får göra det anklagar han historieberättaren för att bara hitta på allteftersom, utan hänsyn till narrativ utveckling och trovärdiga karaktärer. Han tystnar dock när han får se pepparkaksgubben bland pubbesökarna.

Filmen leker med åsikterna om hur en berättelse ska berättas, med en tydlig tendens att se den traditionelle berättaren som en del av en levande kultur, inte styrd av (skrivna) regler. Men filmen som sådan har inte riktigt den finish i sitt eget narrativ eller den visuella gestaltningen att den kommer att bli till en omistlig del av historieberättandet om pepparkaksgubben.
 

I The Backwater Gospel (2011, regi Bo Mathorne) får vi se hur en salvelsefull präst i en typisk västernmiljö får församlingen att lyncha en kringresande gitarrspelare, allt för att inte själva drabbas av liemannen eller hans handgångna man, begravningentrepenören. Men när byborna börjar slakta varandra på allvar blir prästen själv ett offer — och den ende överlevande är begravningsentreprenören.

Snyggt tecknad i stilen av en serietidning tar sig historien efterhand och blir i slutfasen till en undergångsskildring, där rädslan för döden leder till döden.

FFF: dag 6

Vad hände med dag 5 kanske någon vän av ordning undrar. Festivalen fortsatte, själv ägnade jag filmtittandet åt Jane Eyre, recension kommer senare.

Tisdagens filmer bestod för egen del av ett par dokumentärer samt en kortfilm.

Jean Rollin besökte festivalen för ett par år sedan, samma år som Peter Greenaway och Bela Tarr. En blandning av filmare som bara en genuint fantastisk filmfestival kan åstadkomma.

 Under tisdagen visades Jean Rollin, le rêveur égaré (2011, regi Damien Dupont och Yvan Pierre-Kaiser) en nyproducerad dokumentär om Rollin, som avled för knappt ett år sedan. Kommen ur en konstnärlig och intellektuell miljö i Frankrike, men med eget intresse av populärkultur och detektivromaner började han göra filmer i slutet av 1950-talet, med en blandning av "konstnärlighet" och "skräpkultur" som kom att prägla hela hans karriär — på gott och ont.

Långfilmsdebuten skedde med Le viol de vampire under revoltåret 1968, en vecka när ingen annan film hade premiär vilket medförde att alla kritiker skrev om hans film — och det var inga nådiga omdömen.














De kommande åren blev dock de mest fruktbara i Rollins karriär, med stämningsfyllda och surrealismpräglade produktioner (i betydelsen att de inte följde gängse filmlogiska konventioner) som La vampire nue (1969), Le frisson des vampires (1970) och Requiem pour un vampire (1972).

Av de utdrag som visades i dokumentären verkar La rose de fer (1973) vara en ytterst intressant skapelse, en lyrisk vandring på en kyrkogård präglad av det drömlikt fantastiska som var ett utmärkande drag i Rollins filmer.

Men någon publiksuccé var den inte och Rollin kom genom vampyrintresset att vid mitten av 70-talet hamna i porrfilmsgenren, trots att han enligt dokumentären inte hade något intresse av att regissera hardcore-scenerna. Samstämmiga vittnesmål från skådespelare hävdar också att han egentligen inte regisserade dem i de andra filmerna heller, det var snarare de poetiskt-associativa kvalitéerna som fångade hans uppmärksamhet i arbetet med film. Detta framgick med all önskvärd tydlighet i den intervju med Rollin som gick som en röd tråd genom dokumentären, men det lyriska finns också i en del av de böcker han skrev från början av 90-talet.

En annan legend inom den europeiska lågbudgetskräcken är Paul Naschy, artistnamn för spanjoren Jacinto Molina, flitigt verksam som skådespelare och regissör från 1960-talets början till sin död 2009. Dokumentären El hombre que vio ilorar a Frankenstein (2010, regi Ángel Agudo) visade upp hans karriär, från uppväxten under det spanska inbördeskriget till de internationella hyllningarna i slutet av hans liv, när han också kom till USA och medverkade i några filmer där.

Den amerikanske skräckregissören Mick Garris ledde oss genom Naschys liv, med lite för mycket av hyllningar av spanska medarbetare och för lite av längre utdrag från hans filmer, men dokumentären gav onekligen en bild av de produktionsförhållanden som Nachy (och andra inom den europeiska horrortrashfilmen) hade att kämpa med under 60- och 70-talen.

Och varulven Waldemar Daninsky (polskt namn eftersom man i Spanien inte ville ha en varulv med spanskt namn under Franco-diktaturens tid), Naschys stjärnroll 1968-2004, kommer alltid att leva kvar i skräckfilmshistorien.














Vad kunde då vara lämpligare än att avsluta tisdagens filmtittande med en spansk kortfilm, La Victoria de Úrsula (2011, regi Nacho Ruipérez och Julio Martí)? Rödluvan Ursula vill gräva upp sin faders grav, hindras av kyrkogårdens vaktmästere, men efter att han (och vi) hört hennes berättelse om varför hjälper han henne att slutföra sitt uppdrag — vilket också förklarar varför gravstenens Victor blir till filmtitelns Victoria.

En stämningsfull, och typiskt spansk, fantasiberättelse, med ett imponerande CGI-arbete utfört i ett litet studioutrymme och med relativt hög budget — titta här för mer information om hur de lyckades skapa effekterna.