FFF: dag 6

Vad hände med dag 5 kanske någon vän av ordning undrar. Festivalen fortsatte, själv ägnade jag filmtittandet åt Jane Eyre, recension kommer senare.

Tisdagens filmer bestod för egen del av ett par dokumentärer samt en kortfilm.

Jean Rollin besökte festivalen för ett par år sedan, samma år som Peter Greenaway och Bela Tarr. En blandning av filmare som bara en genuint fantastisk filmfestival kan åstadkomma.

 Under tisdagen visades Jean Rollin, le rêveur égaré (2011, regi Damien Dupont och Yvan Pierre-Kaiser) en nyproducerad dokumentär om Rollin, som avled för knappt ett år sedan. Kommen ur en konstnärlig och intellektuell miljö i Frankrike, men med eget intresse av populärkultur och detektivromaner började han göra filmer i slutet av 1950-talet, med en blandning av "konstnärlighet" och "skräpkultur" som kom att prägla hela hans karriär — på gott och ont.

Långfilmsdebuten skedde med Le viol de vampire under revoltåret 1968, en vecka när ingen annan film hade premiär vilket medförde att alla kritiker skrev om hans film — och det var inga nådiga omdömen.














De kommande åren blev dock de mest fruktbara i Rollins karriär, med stämningsfyllda och surrealismpräglade produktioner (i betydelsen att de inte följde gängse filmlogiska konventioner) som La vampire nue (1969), Le frisson des vampires (1970) och Requiem pour un vampire (1972).

Av de utdrag som visades i dokumentären verkar La rose de fer (1973) vara en ytterst intressant skapelse, en lyrisk vandring på en kyrkogård präglad av det drömlikt fantastiska som var ett utmärkande drag i Rollins filmer.

Men någon publiksuccé var den inte och Rollin kom genom vampyrintresset att vid mitten av 70-talet hamna i porrfilmsgenren, trots att han enligt dokumentären inte hade något intresse av att regissera hardcore-scenerna. Samstämmiga vittnesmål från skådespelare hävdar också att han egentligen inte regisserade dem i de andra filmerna heller, det var snarare de poetiskt-associativa kvalitéerna som fångade hans uppmärksamhet i arbetet med film. Detta framgick med all önskvärd tydlighet i den intervju med Rollin som gick som en röd tråd genom dokumentären, men det lyriska finns också i en del av de böcker han skrev från början av 90-talet.

En annan legend inom den europeiska lågbudgetskräcken är Paul Naschy, artistnamn för spanjoren Jacinto Molina, flitigt verksam som skådespelare och regissör från 1960-talets början till sin död 2009. Dokumentären El hombre que vio ilorar a Frankenstein (2010, regi Ángel Agudo) visade upp hans karriär, från uppväxten under det spanska inbördeskriget till de internationella hyllningarna i slutet av hans liv, när han också kom till USA och medverkade i några filmer där.

Den amerikanske skräckregissören Mick Garris ledde oss genom Naschys liv, med lite för mycket av hyllningar av spanska medarbetare och för lite av längre utdrag från hans filmer, men dokumentären gav onekligen en bild av de produktionsförhållanden som Nachy (och andra inom den europeiska horrortrashfilmen) hade att kämpa med under 60- och 70-talen.

Och varulven Waldemar Daninsky (polskt namn eftersom man i Spanien inte ville ha en varulv med spanskt namn under Franco-diktaturens tid), Naschys stjärnroll 1968-2004, kommer alltid att leva kvar i skräckfilmshistorien.














Vad kunde då vara lämpligare än att avsluta tisdagens filmtittande med en spansk kortfilm, La Victoria de Úrsula (2011, regi Nacho Ruipérez och Julio Martí)? Rödluvan Ursula vill gräva upp sin faders grav, hindras av kyrkogårdens vaktmästere, men efter att han (och vi) hört hennes berättelse om varför hjälper han henne att slutföra sitt uppdrag — vilket också förklarar varför gravstenens Victor blir till filmtitelns Victoria.

En stämningsfull, och typiskt spansk, fantasiberättelse, med ett imponerande CGI-arbete utfört i ett litet studioutrymme och med relativt hög budget — titta här för mer information om hur de lyckades skapa effekterna.