FFF: dag 2

För egen del hann jag se tre långfilmer och tre kortfilmer på Fantastisk filmfestival under fredagen.

Kortisarna först. Som vanligt präglas de korta kortfilmerna av tiden: man hinner inte berätta något utförligt, därför blir det koncentration på en karaktär (alternativt en situation med flera figurer utan annat än typiserade drag), med en (ofta komisk) vridning på slutet.





Bäst av dagens tre var den schweiziska Lester (2010, regi Pascal Forney), med en manlig vampyr som tar sig in till en ung och vacker kvinna. Han testar först hennes blod eftersom han inte tål alla typer av blod, men när han ska sätta tänderna i henne kommer hennes bodybuildande pojkvän in. Räddning? Ack nej, han tror hon är otrogen och ger sig av. Lester får som han vill och försvinner i form av en fladdermus. Lite elegans i det visuella och den franska esprin gjorde den till en nöjsam aptitretare.

Aptitretare kan man dock inte kalla den spanska Sabrina. Här sker en konversation vid ett bord med tre människor utifrån förutsättningen av två har dödats av den tredje. Ordflödet är ymnigt, liksom likmaskarnas förekomst, och filmen avslutas med att den levande mannen provsmakar en av dem men spottar ut den. Nekrofili och lite antydd bisexualitet medförde dock inte att filmen blev särskilt minnesvärd.

Om den tredje, den slovenska Veriga Mesa/Chain of Flesh (2010, regi Tomaz Gorkic) bör man nog säga så lite som möjligt. Det räcker med att ange att poängen var "katten på råttan, råttan på repet" osv i mordets oädla konst. En kvinnas styckande av en man som mördat en annan kvinna upptog den största delen av tiden.





Över så till de längre filmerna, som på sätt och vis faktiskt också präglades av att bestå av en originell idé, men inte så väldigt mycket mer.

Intressantast var den indiepräglade amerikanska Hesher (2010, regi Spenser Susser), med Natalie Portman som både skådespelare och producent. Liksom i Pasolinis Teorema (1968) kommer en ung man till en familj och välter allt överstyr med sin blotta närvaro. Skillnaden är att i Pasolinis film var det en ekonomiskt välmående familj, här är det en familj i akut kris efter hustrun/moderns död i en bilolycka.











Titelkaraktären Hesher (Joseph Gordon-Lewis) är också en mycket våldsam och inte särskilt trevlig figur, antagligen en symbol för pojken T J:s aggressionskänslor efter mammans död och pappans efterföljande närmast katatoniska tillstånd. Men eftersom Hesher är så brutal blir det svårt att alltid se poängen med hans utbrott eller varför pojken och Portmans karaktär, kassörskan Nicole, står ut med honom.

Men att Hesher i grunden ska ha en positiv funktion för familjen betonas tydligt genom hans kontakt med TJ:s farmor och den sorgeförlösning han lyckas åstadkomma.


De två andra amerikanska filmerna hade en såpass humoristisk ansats att det inte går att bedöma dem som seriöst syftande — men inte heller att riktigt omfamna dem.

The FP (2011, i regi av bröderna Brandon och Jason Trost) är en satir kring stereotypiska karaktärer och situationer i samtidens actionfilm och hiphopkultur. Anslaget bygger upp förväntningarna på att det nu ska bli en gängkrigsfilm i någon sorts framtidsvärld med inspiration från filmer som The Warriors (1979), men det är i stället danssteg på elektroniska plattor som striden handlar om.


Klicherna står som spön i backen, stundtals roande men i längden ganska tjatigt i sin repetition. Bäst är Caker/Caitlyn Folley som har en genuin skådespelaransats som huvudkaraktärens flickvän Stacy.









Monster Brawl (2011) har som (enda) idé följande: tänk om de mest kända filmmonstren kunde lockas till att delta i en kamp om vem som är starkast och att tv skulle sända? Sagt och gjort: Frankensteins monster, varulven, mumien och fem andra monster/odöda hämtas till Michigans skogar och fightas, påhejade av två kända kommentatorer av catch-brottning.

Den rent tekniska bildkvalitén i filmen är något av det bästa jag har sett — men sen är det ju det här med att berätta något! Monster Brawl är totalt tom på det och består enbart av en serie fighter med monster som vrålar. Hur kul är det? Visserligen ska man väl tro på skaparen Jesse Cooks påstående innan visningen att han gjort filmen för att han gillar monster och brottning, men nog ser det ut som om man har ansträngt sig mest för att visa hur grandiost man klarar av den senaste digitala tekniken.

Nåväl. lördagen är en ny dag, med Kulturnatt i Lund t o m.