Niceville

Vissa filmer är svåra att riktigt tycka om, fast man gärna skulle vilja göra det.

The Help/Niceville är en sådan film. Berättelsen om hur en grupp svarta hemhjälper i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi både själva känner och av det omgivande vita samhället får ett högre människovärde — genom att berätta om såväl den dolda som den mer öppna rasism de varje dag utsätts för när de sköter om vita familjers hushåll — borde skapa en välvillig respons hos åskådaren. Och det har det till stora delar gjort: både romanen av Kathryn Stockett från 2009 och filmen, med manus och i regi av Tate Taylor (skådespelare, vars andra långfilm detta är), har blivit stora läsar- och publikframgångar.


Samtidigt finns i filmen både en distans och en förenkling som gör att den inte riktigt griper tag eller kommer med några vidare insikter. De centrala karaktärerna är redan från början inplacerade i lådorna Goda respektive Onda, det sker inte mycket av utveckling vad gäller deras centrala drag hos någon av dem.

Eugenia "Skeeter" Phelan (Emma Stone) kommer hem från universitetsstudier och får jobb på den lokala tidningen. Hon nöjer sig dock inte med att sköta hushållningsspalten i tidningen, utan börjar intressera sig för de svarta kvinnor som jobbar som hemhjälp i de vita familjerna — och i praktiken uppfostrar barnen (i det här fallet huvudsakligen flickorna, detta är en film med ett mycket påtagligt fokus på kvinnorna). Skeeter blir en mycket traditionell ingång till en främmande värld: vit och politiskt liberal är hon det ömmande samvetet i berättelsen — det är t o m inte helt förståeligt hur hon kan ha blivit sådan i en miljö som denna där i stort sett alla vita är antingen omedvetna om rasismen, blundar för den eller tillhör Daughters of the American Revolution.

Visserligen får vi se känslosamma bilder från hennes uppväxt där familjens hemhjälp ger henne moraliska visdomsord, men det är filmen noggrann med att påpeka att det skedde i alla familjer, så vad var skillnaden?

Samtidigt ska sägas att filmen inte är helt fokuserad på Skeeter, de svarta kvinnorna Aibileen Clark (Viola Davis) och Minny Jackson (Octavia Spencer, en given Oscars-kandidat) får minst lika stort utrymme, vilket är en välkommen nyhet i en historia som denna. Men vi ser inte mycket av deras vardagliga arbete, filmen är i stället upptagen av att visa hur de vita hemmafruarna, ledda av Hilly Holbrook (en utmärkt Bryce Dallas Howard), har en föraktfull och djupt rasistisk attityd till de svarta.

Skillnaden mot den samtida sydafrikanska apartheid-politiken är inte påtaglig, med separata områden för vita och svarta och en avsky för att beröras av de svarta kropparna (tagen så långt att man bygger separata toaletter för hemhjälpen).

Det är alltså till stora delar en traditionell kvinnovärld som här beskrivs, där det vita kvinnokollektivet närmast får åskådaren att tänka på Ira Levin roman The Stepford Wives (1972) och de två filmatiseringar (1975 och 2004) som framställde en liknande grupp kvinnor som robotar skapade av män som ville ha undergivna fruar — med skillnaden att kvinnorna här närmast är dödliga i sig själva.

Rollfördelningen är alltså klar, men det finns några nyanseringar som delvis tillför några intressantare dimensioner. Det gäller några av kvinnorna kring "gängledaren" Hilly, som visar upp tveksamheter inför behandlingen av de svarta men inte förmår göra motstånd.

Samt Celia Foote (Jessica Chastain), betecknad som "white trash" och därmed inte blir insläppt i den högre medelklassvärld som de andra kvinnorna lever i. Hon är också den som, förutom Skeeter, har ett friare förhållningssätt till de svarta kvinnorna — och även lär sig att laga mat av Minny!





De som står utanför den i makthänseende dominerande vita medelklassvärlden (svarta, intellektuella, barn) är alltså de som får stå för berättelsens hedervärda moral — i sig inget problem, men när det är gjort med så breda penseldrag som här blir det i stora stycken alldeles för övertydligt.

Filmiskt är det inte heller så särskilt nyskapande, kompetent i en enkel hantverksmening, men huvudsakligen är det ett stort antal scener med figurer som pratar med varandra i växelklippta bilder på dem som talar.

Om man har den danskfödde, Tysklandstränade och USA-verksamme Detlef Sierk/Douglas Sirks mästerverk Imitation of Life (1958) i minnet och därmed kan jämföra hur man kan arbeta med ett starkt melodramatiskt material och komma åt djupare insikter om drivkrafterna bakom de drömmar och rädslor som ligger under vardagsrasismen inser man hur mycket som fattas i The Help.



Betyg: 5/10