FFF: dag 8

Flera animationer (av olika slag) stod på programmet under torsdagens festival.


Men också en film där bristen på animation var det centrala, nämligen den brittiska Harold's Going Stiff (2010, manus, foto, regi och klippning Keith Wright).

Att bli stel handlade här om ett förstadium till vad som snarast kan betecknas som en zombieexistens, även om Wright (som uttryckte sin uppskattning av Christopher Guest, regissören till bl a This is Spinal Tap 1984) i en Q&A efter filmen betonade att verklighetens sjukdomar som t ex Alzheimers var en idémässig inspiration. I en blandning av mockumentär och drama får vi följa tre grupper av personer och hur de hanterar Onset Rigors Disease (ORD): forskare/läkare, tre vigilanti-dumskallar samt (viktigast) den äldre mannen Harold (den förste att uppvisa symptomen, men också den som har den långsammaste sjukdomsutvecklingen) och hans sköterska Penny.

Det är främst genom Penny (skickligt gestaltad av Sarah Spencer, som skapade mycket av dialogen själv) och hennes livsönskningar som vi kommer närmare in i känslorna inför vad som händer med de som drabbas av ORD, här blir också kopplingen till verklighetens sjukdomar mest påtaglig.

Mockumentärdimensionen är också mycket trovärdigt genomförd i stil och ton, men filmen är lite för lång för att fullt ut upprätthålla intresset, den kunde gärna hållit sig till tv-dokumentärens knappa timme.

Att överhuvudtaget skapa en så här pass genomarbetad film med bara sex dagars inspelning (plus tre dagars kompletterande tagningar) och till stor del improviserad dialog med till stor del oerfarna skådespelare är dock värt applåder.

Animation i full skala stod den japanska Tofu Kozu/ Littke Ghostly Adventures of the Tofu Boy (2011, regi Gisaburo Sugii) för, en gullig och delvis förtrollande saga om den lille Tofu, en yokai-ande som genom sina äventyr inte bara besegrar motståndare utan också utvecklar en större självkänsla och blir accepterad av pappa, härskare över andarna.

Ganska ordinär äventyrsutveckling alltså, men baserad på japansk folktro där Tofu-pojken (som ständigt går och bär på en bricka med tofu för att inte förvandlas till bara luft) och hans närmaste är goda andeväsen, medan tanuki-varianten av yokai är de onda. När Tofu-pojken lyckas fly efter att ha fångats in av de onda hamnar han ett par hundra år framåt i tiden, till dagens Japan där tanukis verkar ha tagit över. Deras härskare använder modern teknologi för att härska över vädret och Tofu-pojken har att bekämpa dem (och rädda en mänsklig flickas mamma) genom sina goda gärningar.

Filmen är vänlig men lite menlös, utan distinkta drag eller dramatik och utan särskilt spektakulära 3D-inslag (se ett välformulerat omdöme från The Hollywood Reporter här), trots att detta är den första fullt ut 3D-animerade filmen från Japan. Bäst är Döden, som livar upp (!) så fort den dyker upp i sin mer flytande gestalt.

Vänlig och menlös kan man knappast anklaga Bunraku (2010, regi Guy Moshe) för att vara.

Extremt stiliserad med hjälp av skickligt ljussatt scenografi och omfattande CGI för den tankarna närmast till (i den här meningen) nyskapande filmer som Sin City (2005) och 300 (2006), där den tecknade serien/grafiska romanen står för inspirationen (bunraku är för övrigt en gammal japansk dockteaterform). Därmed inte sagt att filmen som sådan är ett mästerverk, därtill är den i alltför hög grad icke-engagerande när det gäller historien och karaktärerna.






Precis som i så många andra tekniskt skickliga nutidsfilmer använder man sig här av (över)tydliga referenser till filmhistorien, till förfång för åskådarens inlevelse. Här är ständiga blinkningar till Akira Kurosawas samurajepos och Sergio Leones västernfilmer med Clint Eastwood, för att inte tala om film noir och Humphrey Bogart, utan att man kommer i närheten av deras berättelsekraft.

Ett signifikativt uttryck för detta är att Woody Harrelson, som spelar barägare, ständigt klipps in i närbild när han observerar vad som händer, inte för att han upptäcker nya dimensioner i sin verklighet (allt är redan givet från början) utan för att filmen på detta sätt försöker stimulera åskådaren till att få någon form av mer genomgripande upplevelse av händelseförloppet.

Hämnden är här, liksom i så mycket actionfilm drivkraften. Här handlar det om (noir/västern)främlingen (Josh Hartnett) som ska hämnas sin fars död och naturligtvis lyckas han, tillsammans med samurajen Yoshi (Gackt Camui) som lika självklart ska återfå sin familjs ära genom att återta en stulen medaljong, döda storskurken Nicola (Ron Perlman, i filmen enda rejäla skådespelarinsats, med ett utseende som Beast i tv-serien Beauty and the Beast [1987-90]). Och liksom i så många av dessa filmen får vi som åskådare inte en chans att leva oss in i hämnarens relation med den som (vanligtvis) den manlige hjälten ska hämnas: det bara sägs och blir därmed en tom gest av filmen.

Det stora filosofiska budskapet i Bunraku, meddelat — även det mycket vanligt i denna typ av film — genom en berättarröst som ska förklara allt det som bildberättandet inte förmår göra tydligt (eller skapa en filosofisk fernissa på det som är filmskaparnas huvudsakliga intresse, att göra häftiga actionscener) handlar om att det alltid finns någon som är mäktigare än en själv (!).

I längden tröttande stereotyper utan tillräcklig finess eller variation kopplad till läckra effekter och ibland roande musik som för tankarna till dataspel kan Bunraku närmast klassas som ett typexempel på den postmodernism som det pratades mycket om för tjugo år sedan, men som nu med full kraft bryter igenom i (populär)kulturen: snygg men tom, intensiv i uttrycket men fattig på näring.

Den danska animerade kortfilmen Captain Awesome (2011, regi Ercan Bozodgan) är ännu ett exempel på hjälteepos i postmodern form, fast här drar man mer ner byxorna på honom. Åtminstone metaforiskt, problemet för den häpnadsväckande hjälten (ritad i stilen av en animation från 1950-talet) är att han aldrig kommer till toa eftersom han måste utföra sina räddningsuppdrag. Till slut skiter han (bokstavligen) i det och låter en meteor förgöra jorden bara han får avlasta sig. Problemet är bara att han glömt ta av sig det andra lagret hjältedräkt.

Norit krupi/To Swallow a Toad (2010, regi Jurgis Krasons) är en snyggt gjord animation från Lettland om vad som händer när de runda figurerna, som kan svälja grodor och därmed få ett leende på läpparna trots avskurna kroppsdelar och andra hemskheter, utnyttjas allt hänsynslösare av de fyrkantiga figurerna. Till slut flyr de runda till underjorden, men de fyrkantiga slukar till sist sig själva och endast Jorden överlever.

Uppenbart en politisk/existentiell metafor är filmen en moralitet värd inkluderandet i tävlingen om kortfilmspriset Méliés d'or.

Med den spanska (det har vistas många spanska kortfilmer på festivalen) Fase Terminal (2011, regi Marta Genova) återkommer vi till zombiemotivet. Här är det en pojke som smyger sig med när fadern ska besöka sin hustru på en säkerhetsanläggning dit hon förts efter att (liksom så många andra) ha blivit infekterad. Son och far får se vad som hänt henne, hur djurisk hon blivit. Men hon återfår för ett ögonblick sin mänsklighet när hon ser sonen, innan hon kastar sig över fadern, som tagit på sig skulden för hennes tillstånd genom att inte ha låst hemmets dörr.

En stämningsfull visuell stil kan inte dölja att denna historia hade behövt en längre film för att bli effektiv. Som den är nu har den visserligen kortfilmens vändning i slutet (när modern ser sonen), men för att få detta till att bli en effektiv slutpunkt hade behövts mer av den långa berättelsens presentationer och fördjupningar.