Emma (Mathilda Paradeiser) börjar med voltige-träning i en tjejgrupp där Cassandra (Linda Molin) är den dominerande karaktären. Snart utspelas ett maktkamp mellan dem där närhet och positionsbyten skiftar med oroväckande lätthet. Sociala och genusutformade identiteter kämpar om herraväldet i en gestaltning vars intensitet bygger på iakttagelser av kroppars läge i det audiovisuella rummet mer än häftig klippning, digitala specialeffekter eller bullrande musik. Och ändå är den beskriven av regissören Lisa Aschan som närmast en västern — med tumbleweeds och allt.
På detta sätt skulle man kunna ge en ingång till Apflickorna, vinnare av både det Nordiska filmpriset vid den senaste filmfestivalen i Göteborg och utmärkelsen som bästa film i sektionen "World narrative competition" vid Tribeca-festivalen — bland andra priser den fått.
Och ändå blev jag till stora delar besviken på filmen. Varför?
När det gäller Apflickorna så tror jag att den renskalade utformningen, istället för att ge utrymme åt en egen utfyllnad vad gäller motiveringar, förklaringar och känslouttryck, istället hindrade inlevelsen.
Det blir helt enkelt för mycket av det icke uttryckta. Med det menar jag inte att Emma och Cassandra skulle ha pratat mer (snarare tvärtom, vi hade gärna fått vara utan en hel del av den verbala formuleringen av den dramatiska undertexten) utan att deras relation till varandra och de figurer som befinner sig i marginalen borde ha fått vibrera mer av de undanträngda och/eller förträngda begär som, åtminstone jag, antar ligger bakom deras agerande.
Familjesituationen för Emma, med lillasystern Sara (suveränt spelad av Isabella Lindqvist) och pappan Ivan (Sergej Merkusjev), bär uppenbarligen på så mycket spänningar att filmens undanhållandet av information för oss åskådare blir till en belastning för berättelsen.
Saras intresse för och inordnande i en för tidig sexualisering har också så mycket inneboende kraft att den typ av estetisk norm som Apflickorna följer (och som många svenska filmer, liksom mycket av den festivalbelönade internationella film som har ambitionen att vara något mer än lättsam underhållning, ansluter sig till) leder till en lufttom existens, hyllad sedan länge av kulturella maktbärare som högtstående konstnärlig kvalité — medan det i många fall lämnar stora delar av den potentiella publiken ointresserad, se bara på publiksiffrorna för kritikerhyllade filmer som Sebbe (2010).
Blandningen av för mycket (uttalad symbolisk betydelse) och för lite (sinnlig intensitet), parad med visuellt avstånd och elliptisk berättandeform utformar alltför ofta en filmisk värld där zombiekänslan inte så mycket leder till ett kritiskt uppvaknande som en existentiell gravkammare.
Betyg: 5/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar