Invigning av BUFF 2013

Så har då den årliga barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF, startat. För trettionde gången ges här tillfälle att se film man annars i stor utsträckning går miste om på den vanliga repertoaren på tv eller DVD och trots att inte allt genom åren varit lysande är en sådan här festival nödvändig.

Numera finns också flera andra inslag än filmvisningar: skolbiodag, seminarier, finansieringsforum och diskussioner om barn- och ungdomsfilmens framtid — vilket gör att BUFF väl försvarar sin plats som den nationella festivalen på området.

Kvällens invigning hade dock kunnat få en smidigare start: ridåerna på storbiografen Royal löpte amok och for upp och ner, från sida till sida, en bra stund innan personalen fick ordning på det hela.

Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).

Festivalgeneralen Julia Jarl uttryckte sin stolthet över BUFF:s tre decennier och när väl ridåerna tillät det kunde publiken se den korta öppningsfilm som kommer att inleda varje visning under festivalen. I år är den gjord av eleverna på filmlinjen på Fridhems folkhögskola och visar en flicka som smyger iväg från det tråkiga vuxenkalaset till barnens eget rum — där de tittar på en film som visar barn som har ett roligt kalas! Antagligen anknyter öppningsfilmen även till festivalaffischen och programtidningens omslag som har en lite märklig bild på en äldre man som verkar ha väldigt tråkigt. Knappast lockande för en barnpublik kan man tycka.

 

Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad fick inleda festivalen, en ganska intetsägande historia som Apelgren burit på i tjugofem år. Mer om den senare i veckan när den har ordinarie biografpremiär, men den känns som en klonad version av de flesta svenska barnfilmer, allt ifrån Hugo och Josefin (1967) till Isdraken (2012): en välmenande berättelse om att lära sig hantera verkligheten och få ett erkännande för den man verkligen är, utan att kunna gripa tag i känslosträngarna.

 

Nåväl, fler filmer från många länder väntar på att ses och höras — bland annat en tysk version av en av Enid Blytons Fem-böcker, det blir en höjdare.

BUFF-priser 2012

Priserna på årets BUFF-festival tillkännagavs under gårdagskvällens ceremoni på Malmö Rådhus.

Les Géants, en samproduktion mellan Belgien, Frankrike och Luxemburg i regi av Bouli Lanners, vann två pris, dels Svenska kyrkans, dels den speciella ungdomsjuryns.

ECFA-priset för bästa europeiska barnfilm, utdelat av den europeiska barnfilmsföreningen, gick till Patatje Orlog från Nederländerna, i regi av Nicole van Kilsdonk.

Region Skånes kortfilmspris (där jag satt i juryn) gick till den brittiska animationen Being Bradford Dillman, regi Emma Burch.








För insatser som stärkt barn- och ungdomsfilmens roll delades (tidigare i veckan) Sydsvenskans och BUFF:s pris ut till illustratören Stina Wirsén och regissören Jessica Laurén, kvinnorna bakom Vem-filmerna.

Och Malmö stad barnfilmspris (det ekonomiskt största priset, till ett värde av 100 000 kronor) gavs till Martin Högdals Isdraken (som haft svensk premiär nyligen, recension finns på denna sajt).

glada pristagare

Kvällens konfrencierer, Elin Kalmert och Christian Hallman, skötte uppdraget med den äran och organisatörerna bakom BUFF avtackades också.

Isdraken

Mik (Philip Olsson) är 11 år och har en pappa som han skäms för inför kompisarna eftersom han är alkoholist. Storebror Tony är egentligen snällheten personifierad, men med kompisarna gör han saker han inte borde och blir samtidigt som pappan tas in på behandlingshem satt i fängelse.

Eftersom mamman är död skickas Mik från Stockholm till sin faster (Malin Morgan) någonstans i Norrland, får ett gäng jämnåriga som kompisar och trots att (även) de sysslar med lite skumma saker (som att stjäla traktens katter för att få hittelön) är de några som Mik trivs med. Men socialen (styckets skurkar) åker och hämtar Mik för att placera honom närmare hemmiljön — i en fosterfamilj av sällan skådad dysfunktionalitet och mobbning.

Det är knappast att avslöja för mycket att Mik rymmer och beger sig ut på flykt med farkosten Isdraken tillsammans med kompisarna, speciellt kinesättade ninjatjejen Pi (Feline Andersson), innan allt löser sig i svenskt samförstånd.

Filmen Isdraken baserar sig på Mikael Engströms Augustprisnominerade roman med samma namn från 2007, men manusförfattaren Petra Revenue har fått frihet att stuva om en del i berättelsen. Så är t ex pappan inte längre truckförare utan gammal trummis i hårdrockbandet The Motherfuckers, vilket ger filmskaparna tillfälle att ösa på med lite tuffare musik i en historia som närmast för tankarna till andra tiders svenska barnfilmer, som klassikern Barnen från Frostmofjället från 1945.

Och det fungerar hyfsat bra med tanke på att målgruppen är mellanstadieungarna: karaktärerna är tillräckligt hip-hopcoola, skurkarna lättidentifierade och gruppsammanhållningen mot den (delvis) oförstående vuxenvärlden trovärdig.

Det filmiska hantverket (regin är av Martin Högdahl) är i huvudsak acceptabelt, men också lite slarvigt: Vart tog pappan och storebror vägen i slutet och vem var kvinnan i ödehuset (som hämtad ur The Texas Chain Saw Massacre/ Motorsågsmassakern [1974])? Det känns som om man har lämnat en hel del inspelat material på klipprummets golv eller inte riktigt vetat vad man ska göra med det man har kvar i filmen: Hasse Alfredson som rullstolsbunden guide på Naturhistoriska riksmuseet blir till en röst i högtalarsystemet (utan någon förklaring), de grälande Norrlandsbröderna får inte tid på sig att ge någon meningsfull dimension till skildringarna av olika familjeliv och Feline Andersson får tillbaka mer och mer av sin naturliga skånska allteftersom filmen fortlöper.

Men ungarna är bra, naturen frisk och stärkande och temat tydligt: utan gemenskap står man sig slätt.

(Isdraken hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se