Isdraken

Mik (Philip Olsson) är 11 år och har en pappa som han skäms för inför kompisarna eftersom han är alkoholist. Storebror Tony är egentligen snällheten personifierad, men med kompisarna gör han saker han inte borde och blir samtidigt som pappan tas in på behandlingshem satt i fängelse.

Eftersom mamman är död skickas Mik från Stockholm till sin faster (Malin Morgan) någonstans i Norrland, får ett gäng jämnåriga som kompisar och trots att (även) de sysslar med lite skumma saker (som att stjäla traktens katter för att få hittelön) är de några som Mik trivs med. Men socialen (styckets skurkar) åker och hämtar Mik för att placera honom närmare hemmiljön — i en fosterfamilj av sällan skådad dysfunktionalitet och mobbning.

Det är knappast att avslöja för mycket att Mik rymmer och beger sig ut på flykt med farkosten Isdraken tillsammans med kompisarna, speciellt kinesättade ninjatjejen Pi (Feline Andersson), innan allt löser sig i svenskt samförstånd.

Filmen Isdraken baserar sig på Mikael Engströms Augustprisnominerade roman med samma namn från 2007, men manusförfattaren Petra Revenue har fått frihet att stuva om en del i berättelsen. Så är t ex pappan inte längre truckförare utan gammal trummis i hårdrockbandet The Motherfuckers, vilket ger filmskaparna tillfälle att ösa på med lite tuffare musik i en historia som närmast för tankarna till andra tiders svenska barnfilmer, som klassikern Barnen från Frostmofjället från 1945.

Och det fungerar hyfsat bra med tanke på att målgruppen är mellanstadieungarna: karaktärerna är tillräckligt hip-hopcoola, skurkarna lättidentifierade och gruppsammanhållningen mot den (delvis) oförstående vuxenvärlden trovärdig.

Det filmiska hantverket (regin är av Martin Högdahl) är i huvudsak acceptabelt, men också lite slarvigt: Vart tog pappan och storebror vägen i slutet och vem var kvinnan i ödehuset (som hämtad ur The Texas Chain Saw Massacre/ Motorsågsmassakern [1974])? Det känns som om man har lämnat en hel del inspelat material på klipprummets golv eller inte riktigt vetat vad man ska göra med det man har kvar i filmen: Hasse Alfredson som rullstolsbunden guide på Naturhistoriska riksmuseet blir till en röst i högtalarsystemet (utan någon förklaring), de grälande Norrlandsbröderna får inte tid på sig att ge någon meningsfull dimension till skildringarna av olika familjeliv och Feline Andersson får tillbaka mer och mer av sin naturliga skånska allteftersom filmen fortlöper.

Men ungarna är bra, naturen frisk och stärkande och temat tydligt: utan gemenskap står man sig slätt.

(Isdraken hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se