Shoo bre

Förorten, den mytiska plats som får storstaden att bli omväxlande den kulturella mångfaldens tummelplats eller intoleransens och våldets arena, tacksam för dramatiserade berättelser (och känslan av att befinna sig i metropolens spännande öga), återkommer ständigt i den svenska filmen när man försöker göra angelägen ungdomsfilm.

För ett par år sedan fick barnfilmen Förortsungar (2006) en massa Guldbaggar för sitt ambitiösa men också naiva försök att gestalta överlevnadsmöjligheterna för de unga i denna hemlöshetens värld. Nu gör långfilmsdebutanten Django Esmer sin version, baserad på en ungdomsroman från 2003 av Douglas Foley, belönad med Nils Holgersson-plaketten året därpå (alla svenska barn- och ungdomsboksförfattare av rang har fått det priset, Astrid Lindgren var den första).

Shoo bre ska uttydas "Tjena kompis" enligt experterna på Rinkebysvenskan — och fraser som "mannen" och "jalla" ska säkerställa att vi åskådare förstår att filmarna har koll på tugget i stan. Men nej, koll har de inte.

För vad som utspelar sig under filmens nästan enochenhalv timme är istället en dubbel Romeo-och-Julia-historia fylld av en lång rad stereotyper kring ungdomsliv och invandrargrupper, utformad i en stil och ton som närmast blir en kombination av filmerna i tv-programmet Bullen och en Staffan Hildebrand-rulle i sin politiskt korrekta förnumstighet.

Oscar (Simon Settergren) och Elias (Anastasios Mavromatidis) har varit kamrater sedan barndomen, men glidit isär lite under tonåren.

Oscar är den väluppfostrade och skötsamme latinamerikanen som har hand om skoltidningen, Elias är mer av en strulgubbe med härkomst från något land i Mellanöstern. Han kommer från en kristen familj och förälskar sig i en muslimsk tjej, Zeynep (Dilan Gwyn), medan Oskar faller för sin nya lärare, Kristina (Lisa Werlinder).

Ur detta kommer alltså inte bara en utan två berättelser om omöjlig kärlek — men utan vare sig tonträff eller rimligheter. Värst är relationen mellan Oskar och Kristina, som inte är trovärdig på något vis: hans totala omvandling och hennes lössläppta 70-talsmoral finns det ingen sans och måtta i. Att hon sedan låter sig bli fotograferad av Oskar under deras natt tillsammans spikar bara igen det spåret i filmen.

Då är Elias och Zeyneps relation mer möjlig, men han är å andra sidan så befriad från tankeverksamhet i andra scener att man knappast kan sympatisera med någon av dem. Han ska till exempel stjäla en lastbil med whisky tillsammans med sina ännu mer korkade kompisar, men vad händer: det finns två exakt likadana bilar bredvid varandra! Och vilken tar de, utan att kolla vad som finns på flaket — såklart fel bil. Och beställarna kollar inte ens vad de fått för last.

Såhär kan man rada upp brister vad gäller historiens intrig. Men än värre vad gäller trovärdigheten är att skådespeleri och dialog är så svagt att det blir som att titta på några högstadieelevers första stapplande filmförsök. Och till detta kommer en färg- och bildsättning i filmen som mer påminner om svulstig reklamfilm än ett drama att engagera sig i.

(Shoo bre hade premiär den 24 februari)

Betyg: 1/10

I samarbete med Filmtrailer.se