Extremely Loud & Incredibly Close

Attacken mot World Trade Center 11 september 2001 har nu fått ännu en filmisk gestaltning. Efter de berättelser som snarast hade karaktären av att vara dramadokumentärer (United 93, Flight 93 och World Trade Center, alla från 2006) har det under senare år börjat komma allt fler filmer som har attacken som en känslomässig fond för de händelser som är mer centrala för respektive drama (Julie and Julia [2009], Remember Me [2010], Dear John [2010]).

Extremely Loud & Incredibly Close (jag trodde filmbolagen strävade efter lätt ihågkomna titlar!) baseras på en roman av Jonathan Safran Foer publicerad 2005, i tiden alltså så nära händelserna att berättelsen om pojken Oskar som förlorar sin far när tornen kollapsar kunde kännas mer angelägen i det nationella sorgearbetet. När filmen, i regi av Stephen Daldry (Billy Elliot [2000], The Hours [2002], The Reader [2008]), nu kommer, mer än ett decennium efter attacken, så är frågan vad den tillför i form av förståelse, känslofördjupning eller kulturell relevans. Svaret blir närmast: ingenting.

Därmed inte sagt att det är en hantverksmässigt dålig film. Inte minst vissa av skådespelarprestationerna är strålande (Daldry brukar kunna hantera aktörerna): Max von Sydow (Oscar-nominerad!) gör en utmärkt insats som Oskars (kommer det fram så småningom) farfar, mannen som inte talar efter att ha genomlevt bombningarna i sin tyska hemstad under det andra världskriget; men främst Thomas Horn som Oskar. 

Han hade ingen skådespelarvana före denna film, men under Daldrys ledning lyckas han genom hela filmen gestalta Oskars Asperger-liknande intensiva personlighet på ett absolut genuint sätt.

Problemet med filmen är att den på ett alldeles för ensidigt och upprepande sätt handlar om sonens sökande efter någon sorts hemlighet hos fadern (symboliserad av den nyckel som Oskar hittar och som han söker en förklaring till under filmens gång) utan att det framkommer att fadern hade någon hemlighet. 

Tom Hanks sätt att spela fadern Thomas är tvärtom så helylleklar (och sentimentaliserad, ofta en stor del av Hanks framtoning) att det är uppenbart att det inte finns något att upptäcka. När Oskar så småningom får reda på vems nyckeln är visar det sig att den tillhör en man vars far gav honom nyckeln. Men vi får inte se vad denne man upptäcker när han använder nyckeln: tala om anti-klimax efter mer än två timmars film!

Visserligen kan man säga att detta betonar att filmens tema handlar om att försonas med minnet av en far man förlorat, mer än att upptäcka något föremål, men det blir ändå en tunn spik att koka en så omfångsrik soppa på. Och när Oskar i slutet sätter sig på den gunga som fadern visat honom (och där denne lärt sig att släppa taget när han hoppade ner från den) blir det rent obehagligt eftersom Oskar under hela förloppet föreställt sig att fadern hoppade från tornet innan det kollapsade. Var det hoppet något förlösande, eller vad betyder detta?

Skådespels- och bildmässigt (Chris Menges är fotograf, inte bara ljussättare utan fotograf i sin ursprungliga betydelse, han har alltså hållit i kameran under filmningen) är alltså denna långa och snabbt glömda film med den långa och svårihågkomna titeln oftast utmärkt, men som berättelse (med manus av Eric Roth) skummar den på den sentimentaliserade faderslängtande ytan av en nationell katastrof.

(Premiär den 17 februari)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se