Margaret Thatcher kunde som få reta gallfeber på sina politiska motståndare medan anhängarna såg henne som en frälsare från socialismens bojor. När det nu kommit en film som har som ambition att berätta om hennes liv från specihandlardotter till premiärminister fanns givetvis förhoppningen att det skulle bli ett fullödigt porträtt med en engagerad ton och starka scener. Men tyvärr har Mamma Mia-regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan (som var medmanusförfattare till Steve McQueens Shame) inte lyckats åstadkomma något annat än en kraftlös och (med några få undantag) platt biopic, där varken en förståelse för hennes politiska val eller personliga sidor skapas.
Det är Maggie under hennes ålderdom som sätter ramen för berättelsen och det är hennes något röriga medvetande (i verkligheten orsakad av slaganfall och demens) som motiverar de ständiga hoppen i tid under skildringen av hennes ungdom samt politiska maktinnehav. Dessa hopp hade kunnat fungera som ett sätt att undvika en kronologisk livsberättelse och istället ge en mer tematisk ingång, men något sådant kan inte upptäckas i filmen. Det blir istället en rörig och tempofattig skildring, där det uppenbarligen är hennes mer privata dimensioner som stått i centrum för filmskaparnas intresse. Men det innebär inte att de saknar politiska dimensioner.
Inte minst är det ett genusperspektiv som löper som en röd (eller ska det vara en blå?) tråd genom filmen: Maggie är ständigt omgiven av bara män och har att kämpa sig igenom sekellånga lager av fördomar om kvinnors plats, för att till slut bli den premiärminister som suttit längst i Storbritannien sedan tidigt 1800-tal. Det är först när hon tvingas avgå som partiledare för de konservativa 1990 som hon omges av en majoritet kvinnor — och de gråter.
Avgången tvingas fram genom ett missnöje i det egna partiet. Männen är dels oroliga för hennes låga opinionssiffror och när kampen mot Sovjetunionen tagit slut finns, enligt filmen, inte mycket grund kvar för en folklig förankring för Thatcherismens nationalism, den som räddat henne från det utbredda missnöje som hennes hårdföra anti-fackföreningspolitik under inledningen av 1980-talet medfört.
Men vi får också se hur hon grovt förolämpar sin närmaste medarbetare, Geoffrey Howe (Anthony Head), under ett kabinettsmöte, en av de få verkligt starka scenerna i filmen, något som leder till hans avskedsansökan.
Hennes maktfullkomlighet framstår här i all sin nakenhet, men filmskaparna har inte kunnat låta bli att tillfoga ett slut på scenen (när alla männen gått) som i viss mån tar bort kritiken: vi får se hur Maggies ögon blir till sorgsna tunnlar in till själen. Om man hade kunnat hålla fast vid en mer djupgående insikt om hennes drivkrafter inom politiken hade detta kunnat bli ett genuint tragiskt ögonblick, en belysning av den grundläggande karaktärsbrist som även vidlät antikens hjältar och fick dem att falla.
Men när filmen närmar sig sitt slut undrar man vad man som åskådare egentligen bär med sig efteråt: är det bilden av Margaret Thatcher som diskar tekopparna, något hon i inledningen av berättelsen sa till Denis att hon som engagerad politiker aldrig skulle göra?
(Järnladyn hade premiär den 3 februari)
Betyg: 4/10 (Streep får 9)
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar