Sin City: A Dame to Kill For

Frank Millers grafiska romaner har utgjort grunden för ett flertal filmatiseringar under de senaste decennierna, ursprungligen som en startpunkt för nystarten av Batman men frågan är om inte det mest minnesvärda var när regissören Robert Rodriguez plockade upp hans historier om Sin City och för knappt tio år sedan gjorde sin (och Millers) stilistiskt nyskapande film om syndens stad — vilket innebar en nystart för Mickey Rourkes filmkarriär.

När man nu kommer tillbaka med en ny film, med undertiteln A Dame to Kill For, är Rourke tillbaka i rollen som Marv, en noshörningsliknande varelse som trots sitt uppenbara förakt för Staden inte kan slita sig från dess gator och strippklubbar.

Detsamma gäller för i stort sett alla karaktärerna: trots att de vältaligt (eller åtminstone med många ord) spyr galla över den stad/kultur som förstör deras yttre och förgiftar deras inre återvänder de hela tiden till det som blir deras död.

För död är det mycket av även i denna film. Visserligen i s k serietidningsstil (så då är det ju inte så farligt?) men det är knappast det som tar ner intrycket av filmen. Visuellt är den fantastiskt härlig, med färgskiftningar, rörelser och detaljerade texturer så att man i det närmaste sitter och dreglar av välbehag.

Men vad är det för värld som skildras? Man kan knappast tala om att det är historier som berättas, för det är verkligen bara utsnitt av berättelser och till råga på allt berättelser som är så vanliga att de inte skapar mycket av publikt engagemang för karaktärerna. Allt är mycket film noir (in till dödssätt, där klassikerna Double Indemnity/Kvinna utan samvete [1944] och Sunset Boulevard [1950] står för de tydligaste förebilderna), men till skillnad från klassikerna inom genren blir det mest en upprepning av de mest stereotypa inslagen.

Frank Miller och Robert Rodriguez

Millers dokumenterade politiskt reaktionära samhällssyn gör att det som kunnat bli till åtminstone någon sorts insiktsfulla inblickar i korrupta våldsstrukturer (som t ex finns i Chinatown [1974]) lyser med sin frånvaro.

Fatala kvinnor Eva Greens Ava Lord) och ondskefulla politiker (Powers Booths senator Roark) blir bara till obegripliga figurer — vilket visserligen underlättar för filmskaparna att ta till den enklaste av motiveringar för actioninslagen, personlig hämnd — men blir till avgrundsdjupa hål i berättelsen.

Intressantast som karaktär är Josh Brolins privatdetektiv Dwight McCarthy (är för- och efternamn en slump?) eftersom han genuint slits mellan det goda och den onda, medan Joseph Gordon-Levitt som spelaren Johnny till utmattningens gräns använder sig av sina två ansiktsuttryck och Jessica Alba som strippklubbsdansaren Nancy blir till en svårförståelig hämnare, på jakt efter modet att döda sin älskades (Bruce Willis döde polis John Hartigan) baneman.

Fler kända skådespelare kryddar anrättningen, men förutom den högklassiga visuella stiliseringen är det åter igen Mickey Rourke som står för den tyngsta insatsen. Kanske inte så konstigt att filmen räknas som en flopp i USA.

Betyg: 4/10

(Sin City: A Dame to Kill For har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se

Looper

Året är 2044, berättarrösten tillhör Joe (Joseph Gordon-Levitt). Han har ett något säreget yrke, även om han talar om för oss att det inte är en så annorlunda värld. Han är nämligen en "looper" eller avrättare, tjänsteman i brottsorganisationer som trettio år senare skickar personer till honom för snabb förintelse. 

 


Tidsresor är dock förbjudna, därför gäller det för honom att vara snabb och effektiv i sitt yrke. En inte särskilt trevlig grabb kan man tycka, speciellt när han visar sitt förakt för samhällets fattiga och mest verkar njuta av ett snobbigt utseende, snabba bilar och att använda sig av droger.

Men nu är ju detta trots allt en film som ska ha en uppbygglig moral och därför handlar historien egentligen inte alls om tidsresor och skjutande utan om att ta sitt ansvar för att världen ska vara möjlig att leva i. Hur går då detta till?

Efter inledningens ganska tröttsamma vapenviftande (tonårspojkarnas våta dröm) skapar manusförfattaren och regissören Rian Johnson (Brick [2005] och The Brothers Bloom [2008]) ett stundtals mer engagerande drama när frågan dyker upp vad som händer med dessa loopers i det ögonblick de får sin egen trettio år äldre kropp att döda. Vilket val gör de då, låter de sig själva löpa eller utför de sitt välbetalda yrke?

Joe ställs inför detta dilemma (som aviserats lite väl tydligt genom att andra loopers genomgått samma prövning precis innan) och det blir genom mötet med sitt äldre jag (spelad av Bruce Willis) som han inser livets värde. Inte för att han precis älskar sig själv, snarare tvärtom. Han inser i stället att det våld som den äldre Joe utövar för att få återförenas med sin hustru, trots sitt vällovliga syfte, bara kommer att leda till förödelse och ännu mer våld. 

Båda versionerna av Joe söker nämligen efter den femåriga pojke vilken tre decennier senare som gangsterledare under namnet Rainmaker försöker radera ut alla loopers (oklart varför) och genom sin telekinetiska förmåga tar makten över alla gangstersyndikaten (oklart hur).

Och det är i den äldre Joes resa tillbaka i tiden som tidshoppen och konsekvenserna av handlingar i olika decennier blir som mest komplex — och ärligt talat mest ofullständigt utredd.

Historiens upplägg har givetvis drag av flera av de tidsresor som tidigare kunnat ses på film. Inte bara The Terminator- serien (1984-2009), närvaron av Bruce Willis medför att Terry Gilliams 12 Monkeys/ De tolv apornas armé (1995) dyker upp i minnet. Men Looper innehåller inte tillräckligt intressant tankegods för att riktigt kunna mäta sig med dessa filmer — även om filmskaparna försöker få den att framstå i samma dager, inte minst i de eftertänksamma scenerna när Joe träffar mamman Sara (Emily Blunt) på den amerikanska landsbygden.

Och det är i denna slutknorr på historien om Joe som det innehållsligt mest tveksamma i filmen dyker upp. Sens moralen blir att bara kvinnor stannar i hemmet och sköter om barnen och inte är inne i stan och horar så blir världen en plats utan hat och våld. Att trycka in en sådan slutsats i en film vars attraktionskraft i så hög utsträckning bygger på vapenskrammel och skickligt iscensatta actionpartier visar på en konfliktfylld motsägelse hos filmskaparna — en oförmåga att få ihop innehåll och filmisk stil som inte är alltför ovanlig i action/fantasy/science fiction-genrerna.

Därmed inte sagt att Looper saknar intresse eller filmisk skicklighet — snarare att den inte är så smart som den själv tror sig vara.

(Looper har premiär den 28 september)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se