Danske Nicolas Winding Refn har fått mycket beröm för sin senaste film, Drive, där Ryan Gosling spelar en tystlåten stuntförare i Hollywood som extraknäcker som förare åt brottslingar som behöver snabba hjul efter ett bankrån eller något motsvarande. Regipriset i Cannes i år gavs till Winding Refn (hädanefter W R), som har angett att filmen tillägnas den chilenske filmskaparen Alejandro Jodorowsky, mest känd för utflippade filmer som El Topo (1970) och Santa Sangre (1989).
Själv har W R gjort sig känd som en filmskapare som inte väjer för kombinationen grafiskt våld och konstfilmsstil.
Han slog igenom med debuten Pusher (1996), som var präglad av den då nya Dogme-estetik som bland andra Lars von Trier och Thomas Vinterberg propagerade för.
Han följde upp denna gangsterfilm från Københavns undre värld med ytterligare två delar 2004 och 2005 samt den likartade Bleeder (1999).
I England gjorde han Bronson (2008), om fängelsekunden Michael Gordon Peterson, och följde upp den med det starkt stiliserade vikingabrutalactiondramat Valhalla Rising (2009).
I Drive fortsätter W R att i actionscenerna uppvisa en förkärlek för ytterst brutal kroppsmisshandel — dock inte av det utdragna slaget, snarare karaktäriseras scenerna av snabbt genomförda avrättningar, vid ett tillfälle även visualiserat enbart genom skuggor på marken. Ambitionen har uppenbarligen varit att göra en annorlunda actionfilm, med en modernistiskt existentiell ton värdig föregångare som fransmannen Jean-Pierre Melville i Le samouraï (1967) eller Sergio Leones spaghettivästernfilmer.
Goslings Förare (utan egennamn) blir genom sin medmänsklighet indragen i en stöldhärva som kommer att ta död på de flesta av de figurer vi möter i berättelsen och det är tveklöst denna aspekt av romanen, publicerad 2005 och skriven av James Sallis, som W R velat hålla fast vid i filmatiseringen. Efter att Neil Marshall och Hugh Jackman, som först var knutna till projektet, försvann var det Gosling som valde den danske regissören.
Även Gosling, som gjort såväl indiefilmer som Lars and the Real Girl (2007) som George Clooneys politiska drama The Ides of March/Maktens män (2011), fastnade för Förarens karaktär, en tystlåten man som visar stor ömhet för de svaga men är oerhört brutal mot dem han bekämpar.
En av dessa är Bernie, en gangster som spelas av Albert Brooks. Denne har främst gjort sig känd som komiker, men visar här en skicklighet i sin karaktärsteckning som är imponerande. Överhuvudtaget har W R lyckats väl med skådespeleriet, inte helt ovanligt i hans filmer — han är något så sällsynt som en regissör som kan kombinera våldsam action med karaktäriseringsförmåga och ett distinkt bildspråk.
Det han sällan klarar av är att ha intressanta kvinnofigurer i filmerna och Drive är inget undantag. Irene (Carey Mulligan), som blir Förarens romantiska partner, är bara en ytterst schablonfylld bild av den väntande och rådjursögda kvinnan, visserligen mycket sympatiskt spelad av Mulligan men utan de komplicerande drag som männen i berättelsen begåvats med.
Och den andra aspekten som gör att Drive, alla strålande kvalitéer till trots, inte blir ett mästerverk, är inkluderandet av popsånger på ljudbandet vid flera tillfällen. Filmmusiken av den f d trummisen Cliff Martinez, som ofta har gjort musiken till Steven Soderberghs filmer, passar med sin syntpopton utomordentligt väl in i gestaltningen av Los Angeles som en ytterst kall stad. Men det är när W R genom specifika låtar (övertydligt) ska uttrycka det som Föraren inte uttrycker i ord som stämningen bryts och filmen tvärbromsar — sällan ett bra inslag i en actionfilm.
En omredigering av musikanvändningen samt ett par scener där Irene får vara något annat än en passiv och ljuv ung flicka och Drive hade varit en rulle att helhjärtat rekommendera alla dagar i veckan. Som det nu är har Nicolas Winding Refn gjort något av det bästa en nordisk regissör har åstadkommit i den amerikanska filmindustrin.
Vad händer under den process som inför presidentvalet i USA ska vaska fram de lämpligaste kandidaterna och skarpaste hjärnorna till positionen som världens mäktigaste (politiska) ledare — för det var ju så det länge hette.
George Clooney har gjort sig känd som en välartikulerad skådespelare med åsikter långt utanför det valda yrkets vanliga gränser. När han själv väljer att på ett tydligt sätt stå bakom ett filmprojekt brukar det också ha tydliga politiska dimensioner, tänk bara på hans Good Night, and Good Luck (2005) med handlingen förlagd till McCarthy-tiden.
I The Ides of March/Maktens män (originaltiteln syftar på den tidpunkt år 44 fvt när Julius Caesar mördades), som är Clooneys fjärde film som regissör, spelar han själv Pennsylvaniaguvernören Mike Morris, favorit till att bli demokraternas presidentkandidat. Men så har vi ju det här med primärvalen, i detta fallet i Ohio ("nationen röstar som Ohio") och allt som där krävs för att få tillräckligt stöd av delegater så att man blir nominerad. Morris är moraliskt rakryggad och vill inte kompromissa för att vinna röster, minst av allt i frågan om hur man ska få en mäktig senators stöd.
I sin ståndaktighet har han allt upptänkligt stöd av den biträdande kampanjmanagern Stephen Meyers (Ryan Gosling), medan mer erfarna rådgivare som Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och motkandidatens Tom Duffy (Paul Giamatti) är beredda på att tumma på fair play för att uppnå sina mål.
Historien tar en mer personlig vändning för Stephen när en ung praktikant, Molly Stearns (Evan Rachel Wood), som han inleder en sexuell förbindelse med, visar sig vara med barn och efter det handlar det om att överleva för honom i det moraliska träsk som är hans hela värld. Spelet som han och de andra utövar mot varandra vävs skickligt ihop av manusförfattarna (förutom Clooney även hans medarbetare sedan tidigare Grant Heslov samt Beau Willimon, på vars pjäs Farraguth North filmen bygger).
Insikterna om villigheten att sälja ut sina närmaste kollegor för att uppnå egna fördelar hos nationens politiker verkar vara genuina hos Willimon, men ytterst handlar historien om något ännu vidare, nämligen hur vuxenlivet tvingar på den unga idealismen insikten att det handlar om att äta eller ätas.
Därför är det också logiskt att det blir Stephen och Molly som kommer att stå i centrum när de mer personligt drabbande konsekvenserna av livet i politikersfären blir tydliga. Molly är bara 20 år och är liksom den tio år äldre Stephen besjälad av att göra ett betydelsefullt jobb som leder till en bättre tillvaro för de många i USA. När även de som verkar mest renhjärtade sviker de etiska grunvalarna blir det också dessa unga som faller hårdast.
Gosling och Wood är utmärkta skådespelare (både här och i tidigare filmer), men något i sättet de av Clooney regisserats på förefaller ha blivit mindre lyckat. Clooney har förlitat sig väldigt mycket på närbilder och då krävs det att uttrycket stämmer med det som är kärnan i karaktärernas olika funktioner under dramats förlopp — och det är här som det inte riktigt stämmer.
Stephen ska i inledningen ha en karisma som lockar andra unga till kampanjarbetet och utstråla hela den moraliska renhet som Morris presidentkampanj bygger på, men Gosling har mycket lite av detta i sitt spel. När han i filmens andra hälft tyngs av insikterna om svek och korruption blir hans mer kontrollerade spelstil mer effektiv, men karaktärens utvecklingsbana har då inte riktigt förankrats i agerandet. Och Wood blir, när hon kommer in, alltför påfluget flörtig för att Molly ska upplevas som det oskuldsfulla offer som intrigen anger att hon är.
Konsekvensen är att det i filmens känslomässiga centrum uppstår två vakuum, något som berättelsen inte kan hämta sig från. Det blir helt enkelt inte den tyngd i dramat som filmskaparna avsett.
Därmed inte sagt att Maktens män är ett dåligt hantverk eller att den inte försvarar sin plats i traditionen från All the King's Men/Alla kungens män (1949) och All the President's Men/Alla presidentens män (1976). Men någon riktigt avslöjande ny insikt om det mediegenomsyrade politiska livet i USA kommer den inte med.
Ambitionen har uppenbarligen varit att göra en annorlunda actionfilm, med en modernistiskt existentiell ton värdig föregångare som fransmannen Jean-Pierre Melville i Le samouraï (1967) eller Sergio Leones spaghettivästernfilmer.
