fredag 7 januari 2022

Sidney Poitier har avlidit

En av den amerikanska filmens mest ståtliga (ja, närmast aristokratiska) skådespelare, Sidney Poitier, har avlidit i en ålder av 94 år. 

Han var den förste skådespelare med afrikansk-amerikanskt ursprung som fick en huvudrolls-Oscar, för Lillies of the Field/Liljorna på marken [1963].

Poitier och Rod Steiger i In the Heat of the Night

Men främst är han känd för två filmer från 1967, polisthrillern In the Heat of the Night/I nattens hetta och dramat Guess who’s Coming to Dinner/Gissa vem som kommer på middag.

Båda sysselsätter sig i grunden med frågan hur (rasistiska eller liberala) vita klarar av att behandla icke-vita med respekt och värdighet. Att Poitier valdes att förkroppsliga dessa som hot uppfattade rollfigurer blev både grunden för hans framgång och en aspekt av hans begränsade betydelse i Hollywood.

I en tid när filmindustrin hade svårt att hantera en ungdomskultur som krävde något annat än filmberättelser som byggde på mer än fyrtio år gamla mönster stod Poitier upp för en rakryggad moral (både i filmerna och utanför arbetet), i kontrast till rasistiska traditioner.

Men hans utstrålning präglades mer av att i etisk mening stå över konflikterna än att vara en del av dem, som huvudkaraktärerna i samtida filmer som The Graduate/Mandomsprovet [1967], Bonnie and Clyde/Bonnie och Clyde [1967] eller Easy Rider [1969] snarare gjorde – en viktig orsak till deras stora popularitet.

Så trots Poitiers roll som vägröjare i de infekterade rasrelationerna i USA i mitten av 1960-talet och hans roll i medborgarrättsrörelsen blev han och hans roller (även i den fortsatta karriären) huvudsakligen till en symbol för det Goda.

Vilket inte förminskar hans historiska betydelse eller skicklighet i yrket.

 

onsdag 5 januari 2022

Soylent Green aktuell igen


 

Filmen Soylent Green från 1973 har blivit aktuell igen.

 

I en kombination av snutfilm och dystopisk framtidsvision (ett decennium före Blade Runner) är Charlton Heston polismannen Thorn i ett New York 2022 som är överbefolkat, undernärt och våldsamt.

 

Han utreder ett mord på en rik och mäktig man, men det är inte brottsintrigen som gör filmen, som berättandemässigt inte är speciellt kreativ, till ett intressant dokument.

 

Det är snarare föreställningarna om hur världen kommer att se ut femtio år efter filmens tillblivelse, en skildring av hopplöshet och människors utnyttjande av andra människor ända tills slutpoängen: den näringsrika föda som de desperata massorna kämpar om, Soylent Green, är nedmalet människokött. 
 
Tolkningarna av denna berättelse, ursprungligen en roman av Harry Harrison (en av den klassiska science fiction-genrens stora namn) kan dras åt många olika håll: ekologisk katastrof, mardröm kring kapitalismens förödande härjningar, människosläktets inneboende barbarism.

 

En dimension som framgår med all önskvärd tydlighet genom Edward G Robinsons (vars sista film detta blev) rollfigur Solomon Roth är den judiska erfarenheten. Roth är en klassisk vis judisk ålderman som sett världens skönhet, men nu inser dess moraliska undergång. Han får med hjälp av en grupp lika ålderstigna kvinnor och män, samlade i ett bibliotek med all världens återstående skrifter, insikten om den pågående förintelsen – som på ett uppenbart sätt anspelar på den judiska förintelsen under nazismen.
 
När Charlton Heston i filmens slutscen försöker få sin chef att varna mänskligheten för vad som pågår skriver Soylent Green inte bara in sig i science fiction-genrens historia (se till exempel slutet i Invasion of the Body Snatchers [1956] och Hestons upptäckt i Planet of the Apes [1968]) utan i alla varningsfabler där hotet om civilisationens undergång blir till en uppmaning att hindra detta från att ske.