Berättelser om flickan eller pojken från landet som drömmer om en artistkarriär i den stora staden, besvikelsen när man väl kommer dit och insikten om att (nästan) alla försöker lura en — men att (den heterosexuella) kärleken till slut visar sig vara det sanna värdet i livet finns det tretton av dussinet på i den mer glittriga delen av filmvärlden.
Hela den s k backstage-typen av musikaler från USA bygger ofta på denna grundidé, alltsedan ljudfilmens genombrott i slutet av 1920-talet. Den stämmer givetvis ytterst väl med en central tanke i den moderna världen — att individens rätta värde kommer att erkännas om man bara anstränger sig, men också på den upplevda motsättningen mellan den grymma offentligheten och den innerliga privata tillvaron. Men att få ett erkännande för sitt rätta värde har blivit alltmer förknippat med att uppträda på en scen, antingen på en konkret och fysisk sådan eller genom att framträda som politiker, tv-kändis eller artist i medierna.
Rock of Ages (baserad på en Broadway-musikal från 2006 och i regi av dansaren och koreografen Adam Shankman som 2007 regisserade musikalen Hairspray) tar hela denna stereotypa berättelsevärld och skapar en ganska trivsam och underhållande stund i biosalongen, utan att för den skull bli till någon större filmupplevelse. Att den sedan inte ger en rättvisande bild av den miljö som handlingen utspelar sig i eller att den parfymerat hårdrock/heavy metal-världen som den utger sig för att beskriva är visserligen en svaghet, men också något som kommer med genren — den publikt sett breda musikfilmen, typ High School Musical (2006-2008).
Handlingen är förlagd till 1987 och vi får se hur Sherrie Christian (Julianne Hough) reser från Oklahoma till Los Angeles för att slå igenom som sångerska. Redan den första scenen slår an tonen och markerar att vi inte ska förvänta oss en socialrealistisk skildring: när Sherrie sitter på bussen sjunger hon ut sina drömmar, varpå resten av passagerarna stämmer in och ger uttryck för samma kollektiva längtan.
Efter att ha blivit bestulen på sin medhavda samling LP-skivor träffar hon sångaren Drew Boley (Diego Boneta), som för att försörja sig arbetar som bartender på klubben The Bourbon Room. Han fixar jobb åt henne som servitris och sedan får vi dels följa hur "pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke återfår flicka", dels (i en milt ironisk ton) hur underhållningsindustrin är befolkad av allehanda underliga typer. Men eftersom filmen är en vänlig komedi så ordnar sig allt till det bästa.
Ett av de stora samtalsämnena inför premiären gällde Tom Cruise. Han spelar den bedagade rockstjärnan Stacee Jaxx (ursprungligen Steven Jackson) som ska göra sin sista spelning på The Bourbon Room, där han också slog igenom. Cruise (som själv sjunger i filmen, riktigt bra dessutom) gör Jaxx som en blandning av Axl Rose, Keith Richards och Jim Morrison (samt antagligen en hel drös andra rockstjärnor, och sin egen roll i Magnolia [1999]) — med bandana, groupies och en sällsam kroppshållning som utmanar tyngdlagen. Michael Jackson finns också med på ett hörn, Jaxx har även han en apa som bästa kompis.
Det hindrar dock inte hans attraktionskraft på kvinnorna, men även han ser till slut kärlekens ljus och efter att ha sjungit Foreigners jättehit "I Want To Know What Love Is" hittar han just densamma hos journalisten Contance Sack (Malin Åkerman), en sorts kvinnlig motsvarighet till Clark Kent i sin oskuldsfullhet.
Hela filmen är givetvis fylld med referenser till musik- och filmhistorien. Placeringen av handlingen till slutet av 1980-talet har gjorts för att kunna anspela på den moraliska panik som hårdrocken utlöste, inte minst i kristna kretsar vid denna tid — i filmen ledda av en bigott borgmästarfru med ett förflutet som Jaxx-groupie (Catherine Zeta-Jones). Men man har därmed också kunnat använda sig av en mängd låtar av band som Def Leppard, Twisted Sister och Whitesnake, låtar som fortfarande har en viss popularitet.
Ironin riktad mot kommersialiserade pojkband med en oäkta anknytning till hiphop-kulturen hinner man också med: en av de bästa replikerna i filmen är när Sherrie medger att Drew har det värre, hon är ju bara strippa medan han blivit uppköpt av den slemme managern Paul Gill (Paul Giamatti, bra som alltid, men med en förfärlig hästsvans) till att vara med i ett pojkband med anskrämliga scenkläder.
Alec Baldwin (som klubbägare) och Russell Brand (som hans medhjälpare) finner också varandra i kärleken i en film som mer satsar på att skapa smått trivsamma ögonblick och ha låttiteln "Don't Stop Believing" som mantra än att riktigt ta tag i vare sig den kulturella kamp som historien anspelar på eller bli till en lyckad historia i stil med Grease (1978).
(Rock of Ages har premiär den 23/6)
Betyg: 5/10
I samarbete med Filmtrailer.se
