Oz the Great and Powerful

The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från samma år) genombrottet för färgfilmen. 

 

Musical, familjefilm och fantasy på en och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.

De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.

Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna (1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har blivit en så fantasi- och kraftlös film.

Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han (liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.

Problemet är bara att han dels inser att han inte har den magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut det. 

Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och Quadlings.

Börjar inte detta få drag av Tolkien och Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är så platt och fantasilös.

En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.

Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga, berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).

Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra är det inte.

(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Amazing Spider-Man

En re-bootad Spindelman i kamp mot en förvuxen ödla — kan det vara något? Nja, delvis.

Efter att Sam Raimi lämnade registolen inför inspelningen av den fjärde filmen i serien om Spider-Man (vilket faktiskt var bra, efter trean som var överarbetad hade han gjort sitt) kom produktionsbolaget Sony till beslutet att göra som man ganska ofta gör i underhållningsbranschen numera: man tar etablerade populärkulturella figurer och startar om hela berättelsen. Varför? Antagligen för att det som gjorde figurerna populära från första början var deras ursprungshistorier, inte det som man fortsättningsvis hittat på i önskan om att slå mynt av en redan uppnådd ekonomisk framgång.

Spider-Man/Peter Parker är alltså nu tillbaka till att vara 17 år, gå på high school och ha alla de svårigheter som en ung man har — åtminstone i den amerikanska populärfilmen. Han mobbas av skolans sportbiff, är förälskad i en flicka som går i samma klass och försöker bryta sig loss från hemmiljön. Allt är alltså hämtat ur serietidningsversionen från 1962. Men nu finns också ett tillägg som förklarar vad som hände hans föräldrar och varför Peter bor hos sin farbror och hans fru.

Att placera en tonåring i centrum av en superhjälteserie var en nyskapelse i det tidiga 60-talet av idékläckaren Stan Lee, som i år blir 90 år och även i den här filmen har en liten roll, denna gång som en skolbibliotekarie som lyssnar på musik i sina hörlurar och inte hör när biblioteket håller på att ramponeras av Peter och Godzilla-kopian. Tonårstemat tillförde den här serien ett så stort mått av igenkännbarhet för sina läsare att Spider-Man blev den populäraste av alla de hjältar som Lee och konkurrenterna på DC Comics hittade på.

Det är också här, samt i den spirande kärleksrelationen mellan Peter och Gwen, som filmen gör det mesta rätt. Andrew Garfield och (en blonderad) Emma Stone fungerar både i gestaltningarna av sina separata karaktärer och som ett par — vilket paradoxalt samtidigt blir en svaghet i filmen. 

För den tenderar att närmast bli en variation på regissören Marc Webbs (!) föregående film, den charmiga (500) Days of Summer (2009), där en ung man minns sin förälskelse i en tjej som till slut lämnar honom. I skildringen av deras relation handlar det om möten med subtilitet och osäkerhet som främsta inslag, vilket Webb (som arbetat länge inom musikvideovärlden) är skicklig i att fånga.

Men när det gäller superskurkar och actionfilmsintrig blir det för många svagheter för att filmen som helhet och samspelet med de intima ögonblicken ska fungera. Många orimligheter i intrigen (alltifrån hur Peter tar sig in i det superhemliga forskningslabbet på företaget OsCorp till hur han visar sig utan mask i var och varannan scen till hur genforskaren Curt Connors omedelbart omvandlas till en jätteödla med Hulken-komplex [samt Dr Jekyll och mr Hyde-vibbar] till att Peter ena stunden är sönderslagen men att han i nästa scen ser ut som rena svärmorsdrömmen till att konflikten med Gwens pappa, New Yorks polischef, är svagt motiverad) gör att trovärdigheten i händelseförloppet svajar. 

När sedan Rhys Ifans som Connors/Lizard gör en ganska tam gestaltning av vetenskapsmannen som vill gott men gör ont så tippar filmen över till att bli en romantisk dramakomedi där de digitala 3D-effekterna och actionscenerna blir till en annan berättelse, visserligen stundtals skickligt gjorda men mindre intressanta.

Peters lärare säger i slutet av filmen, när han ännu en gång kommer för sent till en lektion i litteraturhistoria, att det finns bara en intrig i fiktionen: vem är jag? Det kan nog stämma, åtminstone under de senaste tvåhundra åren när den mänskliga kulturen har förändrats så snabbt att vi alla är vilsna och undrar vem vi är. Men när våra mytologiska berättelser blir alltför ensidiga börjar de förlora sin sammanhållande kraft och mer bli till mantra som vi desperat upprepar för att inte falla in i desperationens mörker.

Därmed inte sagt att filmen kommer att bli ett ekonomiskt misslyckande, den kommer säkerligen att dra så mycket besökare att den fortsättning som antyds under eftertexterna kommer att dyka upp om ett par år i 3D-salongerna.

(The Amazing Spider-Man hade premiär den 3 juli)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se