Argo

"Argo fuck yourself".

Otvetydigt den roligaste repliken i Ben Afflecks tredje film som regissör, så rolig att den upprepas många gånger under filmens förlopp. Efter Gone Baby Gone (2007) och The Town (2010) kan man nu fastslå att Affleck utvecklats till att bli en ytterst habil action- och spänningsfilmregissör. Så mycket bättre som skådis har han dock inte blivit, åtminstone att döma av Argo.

Berättelsen är den fantastiska om hur sex amerikaner, som flytt från den amerikanska ambassaden i Teheran när den islamiska revolutionen 1979 tog makten i landet och stormade beskickningen, lyckade ta sig ut ur Iran under förespeglingen att de var kanadensiska filmare. Det var först för femton år sedan som sanningen avslöjades, innan dess hade olika historier förklarat hur de kunde ta sig tillbaka till USA efter ett par månader alltmedan 66 av deras kollegor satt som gisslan i sammanlagt 444 dagar. 

Argo berättar i stort sett sanningen om hur detta gick till. CIA:s  fritagningsexpert Tony Mendez (Affleck) kommer med idén, den "bästa dåliga idén" som det uttrycks, att åka till Iran och låtsas att de sex, som gömt sig på den kanadensiska ambassaden, är kanadensiska filmare som varit i landet för rekognoscera inför inspelningen av en science fiction-film. I lurendrejeriet har de med sig ett par Hollywoodveteraner, make up-artisten John Chambers (John Goodman) som hjälpt CIA tidigare, och (den påhittade) producenten Lester Siegel (Alan Arkin). De låtsas planera Argo, en töntig sf-produktion kopierad på föregående års Star Wars. Mendez lyckas föra ut amerikanerna, efter vissa svårigheter och en (påhittad) spännande flygplatsjakt.

Affleck har fått mycket beröm för regiarbetet i Argo, helt rättvist. I uppbyggnaden av spänningen när Mendez kommit till Teheran och i slutets actionscener är nagelbitningen inte långt borta, trots att man vet hur det gick i verkligheten. Men William Goldenberg, som klippte Gone Baby Gone men också jobbat med Michael Mann och senast med Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty, ska också få sin beskärda del av berömmet: det är i klippningen mycket av spänningen sitter.

Argo består egentligen av två delar. Dels planeringen och genomförandet av flykten, dels de komiska och filmsatiriska scenerna när Siegel och Chambers (en hälsning till kritikerparet Siskel & Ebert eller Laurel & Hardy?) ska organisera den falska produktionen. Här kan filmen vältra sig i tjuvnyp på både Hollywood och allehanda yrkesgrupper inom branschen ("vilken apa som helst kan lära sig att regissera på en eftermiddag"), vilket görs med gott humör — och här behövs ingen nyanserad karaktärsskildring, det vore till och med tjänstefel att försöka sig på det.

Men när det kommer till de mer dramatiska delarna är manuset inte så fullödigt som det hade kunnat vara. De iranska islamisterna är lika endimensionella och enfaldiga som typerna i Hollywood (dock farligare), något annat kunde man ju inte förvänta sig. Enda gången någon av dem ler är när revolutionsgardets vakter på den tredje kontrollstationen på Teherans flygplats får syn på de storyboards som Mendez tagit med sig. Actionhjälten och de lättklädda damerna får de beryktat hårda männen att bli storögda som tonårspojkar.

Och dynamiken bland de sex gömda amerikanerna utvecklas inte på något speciellt sätt. Det blir mest en fråga om när Joe (Scott McNairy) ska komma med nästa klagomål på Mendez flyktidéer.

När det gäller Mendez gör Affleck honom som en sammanbiten men inte särskilt intressant karaktär. Han ser mest bekymrad och koncentrerad ut, vilket inte skapar förutsättningarna för en spännande hjältefigur.

(Argo hade premiär den 23 november)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Nader och Simin — en separation

Titelns separation, kopplad till två namn, kan få en oskuldsfull åskådare att tro att denna film kommer att koncentrera sig på det äktenskapliga uppbrottet som dessa två namngivna karaktärer genomgår — vilket dock bara är en aspekt på de separationer som uppenbarligen finns i dagens Iran.

Av de få iranska filmer som kommer hit, och som visas på festivaler runt om i världen, har man lätt kunnat få intrycket att de vanligtvis är väldigt skickliga på att bygga upp komplicerade intriger utifrån mycket vardagliga incidenter samt att skådespeleriet är mycket nyanserat.

Båda dessa drag finns i hög grad i Jodaelye Nader az Simin/Nader och Simin — en separation, Asghar Farhadis i Berlin mångfaldigt prisbelönade skapelse, med manus av Farhadi (och gjord utan statligt stöd).

Anslagets intensiva diskussion mellan medelklassparet Simin (Leila Hamati) och Nader (Peyman Moaadi) rörande deras eventuella emigration ger oss åskådare en ton för resten av berättelsen: motsättningar och åsikter som i sin känslostyrka tydligt visar att det inte finns ett enkelt sätt att säga vad som är rätt och fel i den mänskliga samvaron.




Simin vill emigrera, Nader känner att han måste sköta om sin Alzheimer-drabbade far. Simin vill inte nödvändigtvis skiljas, men är beredd att göra det om det är nödvändigt för att kunna resa iväg. Komplikationen uppstår när båda vill ha sin elvaåriga dotter Termeh (Sarina Farhadi, regissörens dotter) hos sig: Simin vill ge henne bättre livsförutsättningar för framtiden, Nader har ett innerligt förhållande till dottern. Simin flyttar ut från den eleganta lägenheten (hon är lärare, han banktjänsteman) och in hos sin mor i väntan på ett avgörande, under tiden anställer Nader en kvinna, Razieh (Sarah Bayat), som ska sköta om hans far.

Och det är i detta läge som intrigen spetsar till dramat: Nader och Termeh upptäcker att Razieh vid ett tillfälle lämnat fadern och bundit honom vid sängen, vilket medfört att han slagit sig medvetslös då han försökt gå upp. Nader blir då till slut så arg under diskussionerna med Razieh att han knuffar ut henne från lägenheten och hon, som är gravid, drabbas av missfall. Den efterföljande rättsliga undersökningen, som ska avgöra om Nader visste om graviditeten och därmed kan åtalas för mord, får de mångfaldiga sociala, könsmässiga och religiösa spänningarna att tydligt framträda.

Razieh och hennes man Hodjat (Shahab Hosseini) tillhör en fattigare del av befolkningen och använder sig av ett religiöst språkbruk i konflikten med Nader som han till stora delar är främmande för. Samtidigt är det tydligt hur Hodjat in på bara skinnet fått känna av hur han tillhör en förtryckt arbetarklass — vilket inte hindrar att hans hetsighet innebär att han även utgör ett hot mot sin fru.

Men trots att filmen huvudsakligen följer medelklassfamiljen och därmed på ett sätt får oss att dela deras perspektiv på händelserna så får vi också tydligt se hur de och deras umgänge visar upp fördomar mot Hodjat. Så blir det t ex naturligt för dem att misstänka att han misshandlar sin fru och anta att han kommer att skada dem fysiskt om de inte aktar sig.

Klass och religion spelar alltså en stor roll i dramat och intrigen väver på ett skickligt sätt in dessa olika aspekter av det nutida livet i Iran i historien och får oss starkt engagerade — först med tendensen att uteslutande se situationerna utifrån medelklassynvinkeln, men allt eftersom med en större förståelse för Razieh och Hodjat.

Typiskt för mycket av den iranska filmen är också att man väver in barnens perspektiv, i det här fallet får vi se hur Termeh egentligen är navet kring vilket dramat rör sig men även Razieh och Hodjats dotter ses försöka förstå vad som händer. Det är väl inte alltför långsökt att tolka dessa barnögon som en bild av hur framtiden försöker hantera omvälvningar och motsägelser i en kultur i våldsamma svängningar mellan det förflutna och det kommande. Intressant i det perspektivet är att Nader ses lära sin dotter persiska, som en del av ett traditionsbevarande men kanske också som en kritik mot nutidens påbud.

Konflikterna mellan filmare som försöker formulera dessa motsättningar och motsägelser samt den iranska staten har under de senaste decennierna i flera fall lett till uppmärksammade fängelsedomar (Jafar Panahi) eller att filmare gått i exil (Abbas Kiarostami, familjen Makhmalbaf) och Farhadi stoppades också under en period från att genomföra filmningen efter ett uttalande där han stödde dessa filmare.

Han tog dock senare tillbaka detta, fick slutföra sin film och erhålla Guldbjörnen i Berlin.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se