Nader och Simin — en separation

Titelns separation, kopplad till två namn, kan få en oskuldsfull åskådare att tro att denna film kommer att koncentrera sig på det äktenskapliga uppbrottet som dessa två namngivna karaktärer genomgår — vilket dock bara är en aspekt på de separationer som uppenbarligen finns i dagens Iran.

Av de få iranska filmer som kommer hit, och som visas på festivaler runt om i världen, har man lätt kunnat få intrycket att de vanligtvis är väldigt skickliga på att bygga upp komplicerade intriger utifrån mycket vardagliga incidenter samt att skådespeleriet är mycket nyanserat.

Båda dessa drag finns i hög grad i Jodaelye Nader az Simin/Nader och Simin — en separation, Asghar Farhadis i Berlin mångfaldigt prisbelönade skapelse, med manus av Farhadi (och gjord utan statligt stöd).

Anslagets intensiva diskussion mellan medelklassparet Simin (Leila Hamati) och Nader (Peyman Moaadi) rörande deras eventuella emigration ger oss åskådare en ton för resten av berättelsen: motsättningar och åsikter som i sin känslostyrka tydligt visar att det inte finns ett enkelt sätt att säga vad som är rätt och fel i den mänskliga samvaron.




Simin vill emigrera, Nader känner att han måste sköta om sin Alzheimer-drabbade far. Simin vill inte nödvändigtvis skiljas, men är beredd att göra det om det är nödvändigt för att kunna resa iväg. Komplikationen uppstår när båda vill ha sin elvaåriga dotter Termeh (Sarina Farhadi, regissörens dotter) hos sig: Simin vill ge henne bättre livsförutsättningar för framtiden, Nader har ett innerligt förhållande till dottern. Simin flyttar ut från den eleganta lägenheten (hon är lärare, han banktjänsteman) och in hos sin mor i väntan på ett avgörande, under tiden anställer Nader en kvinna, Razieh (Sarah Bayat), som ska sköta om hans far.

Och det är i detta läge som intrigen spetsar till dramat: Nader och Termeh upptäcker att Razieh vid ett tillfälle lämnat fadern och bundit honom vid sängen, vilket medfört att han slagit sig medvetslös då han försökt gå upp. Nader blir då till slut så arg under diskussionerna med Razieh att han knuffar ut henne från lägenheten och hon, som är gravid, drabbas av missfall. Den efterföljande rättsliga undersökningen, som ska avgöra om Nader visste om graviditeten och därmed kan åtalas för mord, får de mångfaldiga sociala, könsmässiga och religiösa spänningarna att tydligt framträda.

Razieh och hennes man Hodjat (Shahab Hosseini) tillhör en fattigare del av befolkningen och använder sig av ett religiöst språkbruk i konflikten med Nader som han till stora delar är främmande för. Samtidigt är det tydligt hur Hodjat in på bara skinnet fått känna av hur han tillhör en förtryckt arbetarklass — vilket inte hindrar att hans hetsighet innebär att han även utgör ett hot mot sin fru.

Men trots att filmen huvudsakligen följer medelklassfamiljen och därmed på ett sätt får oss att dela deras perspektiv på händelserna så får vi också tydligt se hur de och deras umgänge visar upp fördomar mot Hodjat. Så blir det t ex naturligt för dem att misstänka att han misshandlar sin fru och anta att han kommer att skada dem fysiskt om de inte aktar sig.

Klass och religion spelar alltså en stor roll i dramat och intrigen väver på ett skickligt sätt in dessa olika aspekter av det nutida livet i Iran i historien och får oss starkt engagerade — först med tendensen att uteslutande se situationerna utifrån medelklassynvinkeln, men allt eftersom med en större förståelse för Razieh och Hodjat.

Typiskt för mycket av den iranska filmen är också att man väver in barnens perspektiv, i det här fallet får vi se hur Termeh egentligen är navet kring vilket dramat rör sig men även Razieh och Hodjats dotter ses försöka förstå vad som händer. Det är väl inte alltför långsökt att tolka dessa barnögon som en bild av hur framtiden försöker hantera omvälvningar och motsägelser i en kultur i våldsamma svängningar mellan det förflutna och det kommande. Intressant i det perspektivet är att Nader ses lära sin dotter persiska, som en del av ett traditionsbevarande men kanske också som en kritik mot nutidens påbud.

Konflikterna mellan filmare som försöker formulera dessa motsättningar och motsägelser samt den iranska staten har under de senaste decennierna i flera fall lett till uppmärksammade fängelsedomar (Jafar Panahi) eller att filmare gått i exil (Abbas Kiarostami, familjen Makhmalbaf) och Farhadi stoppades också under en period från att genomföra filmningen efter ett uttalande där han stödde dessa filmare.

Han tog dock senare tillbaka detta, fick slutföra sin film och erhålla Guldbjörnen i Berlin.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se