FFF: dag 7

Tre långfilmer och tre kortfilmer blev onsdagens skörd på festivalen.










Amerikanska Brawler (2011, regi Chris Sivertson) var ett rejält svagt inslag.

En förtext hävdade att detta var en historia baserad på verkliga händelser, men när styckets två centrala skådespelare efter filmen ställde upp för en kort Q&A framkom det att det kanske huvudsakligen var en legend, berättelsen om två bröder som fightas illegalt på fartyg i New Orleans hamn, blir ovänner när storebror Charlies flickvän är otrogen med lillebror Bobby.

Nog för att fighterna genomfördes under åtminstone 1940- och 50-talen, men brödernas kamp på gränsen till mord och lillebrors fängelsestraff har renodlats till att mer bli en serie poser än en dramatiskt verkningsfull historia.

Visserligen har man försökt anspela på Scorseses Mean Streets/Dödspolarna (1973), inte minst är kopplingen till Robert de Niros karaktär Johhny Boy tydlig i Bobbys beteende (och val av hatt), men när tajmingen i och mellan scener till stora delar saknas blir upplevelsen inte överväldigande. Det är som om ett reklamfilmsteam kallats in i sista stund för att göra en långfilm, sällan en god idé, vilket innebär att bilderna ofta är snygga men att sammanbindningen till en sammanhållen historia i stort sett uteblir.

För att inte tala om ofoget att dränka filmen med brölande musik, ytterligare ett tecken på att det icke-musikaliska inte räcker till (jo, jag vet att man i tv-serien Treme låter musiken ha en central roll — men där handlar det ju om musikens betydelse för staden!).




Förutom fotot är Michael Bowen (från bl a tv-serien Lost) som brödernas tränare Rex Baker behållningen i filmen.



Kvällens två övriga långfilmer bjöd på mycket intressantare upplevelser, även dessa med ett markant inslag av köns/genusaspekter i tematiken.

I engelska The Glass Man (2011, Christian Solimeno), som ingår i den internationella tävlingen, får vi följa Martin (Andy Nyman) efter det att han avskedats från sitt jobb på en London-firma. Exakt vad han arbetat med får vi inte veta, bara att hans chef har blivit så heligt ilsken på Martin att han förbjudit de övriga anställda att ens prata med honom (därav filmens titel).




Det verkar vara ett orättfärdigt straff eftersom Martin är en lite rundlagd och timid figur, med en överraskande vacker hustru (Neve Campbell, med en utmärkt engelsk intonation) och utan en ond tanke i kroppen. Men allteftersom dramat utvecklas får vi en annan bild av honom.

Han hotas av en penningutlånare (effektivt spelad av James Cosmo), men så småningom förstår vi att denne mer än något annat är våldsam dimension av Martin, och i efterhand börjar man som åskådare undra över om han faktiskt gjorde något oförlåtligt på sin arbetsplats. Fantasivärlden eller kompensationsdrömmarna påminner till en del om vad som utspelas i David Finchers Fight Club (1999), med alla de antydningar om ett psykiskt sammanbrott detta innehåller. Katastrofen anländer obevekligt.
Stilmässigt är The Glass Man en elegant film, med ett foto av Bruce Melhuish som i sin stillhet för en svensk åskådare leder tankarna till Darling (2007, foto Geir Hartly Andreassen), men med en ännu högre grad av skönhet och kontroll — i kontrast till kaoset i och kring Martin.

En av festivalens hittills bästa filmer!


En återhållen och kontrollerad estetisk yta kan man knappast säga präglar den tyska vampyrrullen Wir sind die Nacht (2010, regi Dennis Gansel), ingående i Méliès-tävlingen, snarare är det en utlevande film på flera plan.
I Berlin lever ficktjuven Lena (Karoline Herfurth) som blir vampyr genom att bitas av Louise (Nina Hoss), ständigt på jakt efter unga vackra kvinnor att införliva i sin inre krets.
För tillfället består den av Charlotte, som längtar efter man och barn som hon skildes från på 1920-talet,
och Nora, som är ett nyare tillskott från en tidigare Pride-festival. När väl Lena tvingats acceptera sin nya odödlighet tar gruppen henne med på en shoppingrunda, inte helt olikt vad Sex and the City-serien (1998-2004) framställde som en viktig del av den kvinnliga identiteten.




Det hindrar inte att de vid andra tillfällen är som Charlie's Angels, en annan amerikansk tv-serie (1976-1981) med föregivet feministiska inslag, när de bekämpar män av olika slag. För som Louise så tydligt säger: vad ska vi med män till, de är bara svaga, det är därför det finns 40 kvinnovampyrer i Europa och sammanlagt 100 i världen som lever som vi.
Men det är bara Louise som så tydligt avvisar män — och uppenbarligen har ett lesbiskt drag eftersom hon vid ett tillfälle kysser Lena och därmed försöker inleda ett mer sexuellt förhållande.





Lena har träffat en polis (!) och utvecklar ett intresse som motiverar slutstriden med Louise, Nora gillar män och blir förtvivlad när hon inser att hon tagit livet av en ung kille på hotellet och Charlotte saknar man och barn.




Om det är en tillfällighet att det (i en historia med en så tydlig anknytning till lesbiska vampyrmotiv och explicita avvisanden av män) är tre män som skrivit manus, regisserat och producerat ska vara osagt, men den heterosexuella normen tar under filmens gång sin revansch på försöket att upprätta en kvinnovärld av njutning och sexualitet.






Vilket är synd, eftersom här finns en energi och kraftfullhet som vampyrfilmen behöver efter de saggiga Twilight-succéerna, extra kul att något sådant kunnat göras i Europa — att det är i Berlin det utspelas är kanske inte är så överraskande.


Det könspolitiska temat fanns även i den spansk kortfilmen La familia de mi novia (2010, regi Guillermo Chapa), där Maria bjuder hem sin nye pojkvän Manuel till sin familj, men besöket blir till en fasaväckande värld för honom när han (och vi) inser att hon samlar på familjemedlemmar som dockor till ett dockhus. Som så ofta i kortfilmer är dock idén roligare än utförandet och man tappar som åskådare snabbt intresset eftersom man tidigt förstår vad som kommer att ske.



 De övriga två kortfilmerna under kvällen var danska animationer.

Escape of the Gingerbread Man (2011, regi Tod Polson) utspelas på Irland (filmen är dock gjord i Thailand), där en äldre berömd historieberättare ska dra den gamla skrönan om pepparkaksgubben som jagas av allehanda förföljare och till slut slukas av en räv. En ung och entusiastisk kille blir besviken på att inte få höra en ny version — och när han väl får göra det anklagar han historieberättaren för att bara hitta på allteftersom, utan hänsyn till narrativ utveckling och trovärdiga karaktärer. Han tystnar dock när han får se pepparkaksgubben bland pubbesökarna.

Filmen leker med åsikterna om hur en berättelse ska berättas, med en tydlig tendens att se den traditionelle berättaren som en del av en levande kultur, inte styrd av (skrivna) regler. Men filmen som sådan har inte riktigt den finish i sitt eget narrativ eller den visuella gestaltningen att den kommer att bli till en omistlig del av historieberättandet om pepparkaksgubben.
 

I The Backwater Gospel (2011, regi Bo Mathorne) får vi se hur en salvelsefull präst i en typisk västernmiljö får församlingen att lyncha en kringresande gitarrspelare, allt för att inte själva drabbas av liemannen eller hans handgångna man, begravningentrepenören. Men när byborna börjar slakta varandra på allvar blir prästen själv ett offer — och den ende överlevande är begravningsentreprenören.

Snyggt tecknad i stilen av en serietidning tar sig historien efterhand och blir i slutfasen till en undergångsskildring, där rädslan för döden leder till döden.