FFF: dag 4

Vad är att säga om söndagen i Lund? Ja, att ett par hypade filmer inte var så bra som förväntat, men att erfarnare filmare har något att erbjuda.







 
Brittiska Hollow (2011, regi Michael Axelgaard) är en så uppenbar kopia av Blair Witch Project (1999) vad gäller den filmiska strategin att man kan undra varför man inte försökt utveckla konceptet, det är ju ändå drygt ett decennium sedan den kom. I stället får vi åter igen en hel film där en kamera i berättelsen blir åskådarens öga.

Vi befinner oss i väletablerade skräckfilmstrakter, Dunwich i östra England. Där ska Emma tillsammans med barndomsvännen Jimmy och hans nya flickvän Linn samt Emmas fästman Scott röja upp i hennes farfars hus — ett år efter hans död. Visserligen har man försökt fokusera på relationerna mellan de fyra huvudkaraktärerna, men de är alla så osympatiska/alternativt naiva att man som åskådare till slut (nja, inte till slut, ganska snabbt faktiskt) sitter och önskar att den omtalade Gråmunken ska komma och plocka dem och hänga dem i det stora trädet där det alltid dött folk.

De ska föreställa vuxna individer, men beter sig som om de just kommit upp i tonåren. När hemskheterna börjar så söker de ständigt upp de mest otillgängliga ställena och söker inte kontakt med någon annan än en skum präst som inte vill berätta någonting.

Riktigt lika korkat beter sig inte karaktärerna i amerikanska Exit Humanity (2011, regi John Geddes), även om de zombiesar som härjar på landsbygden i USA efter inbördeskriget inte är några ljushuvuden.
Nej, här ligger snarare problemet dels i att man som åskådare inte får skapa sig någon emotionell relation till huvudkaraktären Edward Young (Mark Gibson) innan han under filmens första tjugo minuter hela tiden skriker ut sin sorg över att hustrun blivit zombie och sonen försvunnit.

För att detta ska skapa empati hos åskådaren måste vi ha lärt känna dem på något sätt, det går inte att bara påstå det och sedan utsätta oss för känslouttrycket. Det är visserligen mycket vanligt i nutida film att man hävdar att det finns en stark känsla mellan karaktärerna, men att man inte får dela den innan man öser på med jakter, specialeffekter — eller som i detta fallet ett väldigt snyggt fotografiskt arbete.

Men när sedan samma sorg och känslouttryck upprepas i nästan två timmar utan någon större variation blir det för ensidigt. Det blir inte bättre av att Brian Cox berättarröst på ett dundrande sätt försöker ge oss filosofiska resonemang kring att "allting är möjligt om du väljer hoppet" eller "always fight for a new beginning", det tar också udden ur de dramatiska situationerna genom att med ord försöka förklara allting. Bilderna blir i stället ständiga upprepningar av i stort sett samma upplägg: figurer som sitter och pratar. Det blir lite ironiskt när det t o m finns en replik som hävdar: "You're giving me the same information". Flera högdramatiska scener gestaltas också med hjälp av animationer, vilket även det hjälper till att göra live-action-scenerna ännu mindre live-action.

Action är det däremot så det stänker om det i japanska Jusannin no Shikaku/13 Assassins (2010, regi Takashi Miike), en variant på konceptet som var så framgångsrikt i Kurosawas Shichinin no samurai/De sju samurajerna (1954) och med verkliga händelser som förebild.

Här ska dock inte samurajerna på uppdrag av invånarna försvara en by från banditer  utan de ingår i en politisk maktstrid mellan den sadistiske Shogun-släktingen Naritsugu och de runt honom som ser honom som ett hot mot freden. Han ska helt enkelt avlägsnas. Tiden är 1844 och det finns en del gevär synliga, men huvudsakligen används svärd, lansar och pilbågar i de stridsscener som allteftersom kommer att dominera filmen.

Men inledningsvis är tempot lugnare (våldet är dock ständigt närvarande) och Miike visar att han förstår sig på att använda sig av en klassisk filmstil (med närbilder, växlande över-axeln-bilder och långsamma kameraåkningar) för att skapa rätt stämning och en fungerande karaktärsskildring (även om det inte är helt lätt att hålla reda på alla figurer och namn) med hjälp av iscensättningen. När väl slutstriden genomförs är det i stället snabbheten, men också det brutala, skitiga och dödliga, som står i centrum.

Det finns en lågmäld humor i berättelsen — ja, t o m lite burlesk sådan när en karaktär liknande Toshiro Mifunes arketypiska skälmfigur från Kurosawas film dyker upp bland de goda samurajerna — men upp till samma kvalitetsnivå som denna har Miike (som blivit känd för extremt våldsamma skräck- och gangsterfilmer, men även hanterat helt andra genrer på ett betydligt mer traditionellt sätt) inte lyckats komma. Men det är ett gott försök och en av festivalens hittills bästa filmer.

Skitigt och groteskt finns det anledning att använda som ord för en hel del i polacken Walerian Borowczyks filmvärld. Borowczyk (1923-2006) startade som animatör och gjorde flera prisbelönta kortfilmer av detta slag under 1950- och 60-talen innan han under 70- och 80-talen blev (ö)känd för vad som uppfattades som pornografiska verk, nödtorftigt förklädda till absurda konstfilmer.

Franska Boro in the Box (2011, regi Bertrand Mandico) är ett ganska lyckat försök att fånga in Borowczyks filmiska fantasier i en egen fantasi om hans liv, uppbyggd som en alfabetiskt ordnad serie av begrepp. Det var inget som var främmande för Borowczyk, han hade själv använt samma princip i kortfilmen Le dictionnaire de Joachim (1965), en av de sammanlagt elva kortfilmer från hans tidiga produktion som kompletterade "dokumentären".

Borowczyk rör sig här fritt mellan mer klassisk animation till ett närmast avantgardistiskt formspråk, från lekfulla formförskjutningar till live-action med dvärgar i 1700-talsutstyrsel. Här finns onekligen mer att upptäcka för den som inte är rädd för att förknippas med en konstnär med moraliskt tvivelaktigt rykte.


Av söndagens kortfilmer låg den spanska That's What You Get for Being Baroque (2010, regi Pablo Serrano) nog närmast Borowczyks fantasier. En absurd (extra kort) animerad historia om en man som ska äta tupp (alternativt höna/kyckling) till middag, men upptäcker att maten inte är färdiglagad och själv hamnar på matbordet.

Isländska Undying Love (011, regi Omar Örn Hauksson) befann sig på vanligare mark med en zombiehistoria, enligt den besökande regissören uppdiktad efter det egna uppbrottet från flickvännen. Huvudkaraktären beger sig ut på stan på jakt efter mat, inte bara till sig själv utan också för att flickvännen, som nu är zombie liksom så många andra i stan, ska få något att äta.
 

Tyska Souterrain/Basement (2010, regi Erwin Haecker) använder sig också av en vanlig typ av skräckfantasy, den om seriemördaren. Här blir det dock tydligt att den som rutinmässigt ses som offer lika väl kan vara brottslingen, sensmoralen blir väl närmast att man inte ska förlita sig på sina (könsbaserade) fördomar.





Nämnas ska väl också årets vinjettfilm. Här får vi i lite olika animerade varianter se vad som händer när man sprättar upp en — grönsak! Riktigt roligt faktiskt, bäst är nog den med en aubergine.