Final destination 5

De senaste decennierna har uppföljarfilmer stått som spön i backen i alla sorters genrer, men kanske mest uppenbart i skräckfilmer, där monstren/ondskans figurer inte gått att ta död på.

Final Destination-filmerna är ovanliga genom att inte ha en genomgående karaktär, varken bland mördare eller offer, utan bygger på idén att det inte går att lura döden: om man undslipper den vid ett tillfälle kommer den alltid tillbaka — och då är det kört!

Det var Jeffrey Riddick som i slutet av det föregående årtusendet kom med grundkonceptet, ett manus som ursprungligen skrevs för tv-serien The X-Files men som år 2000 kom att bli den första filmen.







I varje film är det en resa med någon form av modernt fortskaffningsmedel (flygplan, bilar, berg-och-dalbana) som är Dödens redskap och i varje berättelse får någon av karaktärerna en föraning om katastrofen vilket gör att de, tillsammans med en liten grupp människor som befinner sig på samma plats, kan fly undan.

I Final Destination 5, som i tiden utspelas före de andra filmerna, är det en bussresa som får ett katastrofalt slut på en bro. 3D-effekterna här, liksom i resten av filmen, är bland de bästa som hittills skapats med den nya tekniken och filmskaparnas fantasi när det sedan kommer till de situationer där de som först undkom möter sitt öde är överlag påtaglig. Ny manusförfattare (Eric Heisserer) och ny regissör (Steven Quale) kanske har något med detta att göra.


Visserligen lär man sig som åskådare ganska snabbt att det som först verkar vara ett reellt hot inte är det som kommer att döda figurerna, och det finns ett påtagligt stereotypt sätt att definiera karaktärerna på, vilket gör att inte heller denna skräckfilm undkommer ett vanligt öde — att moralisera (kring sexualitet, fåfänga, snikna arbetare, brutala och dumma chefer) kring de som ska dö.

Men den svagaste delen i filmen rör själva den dramatiska strukturen: det finns inte mycket till berättelse när väl upplägget är presenterat. det blir till en serie tablåer där en efter en av de som först räddade sig hamnar på en plats där något (ofta ett grundelement som vatten eller eld) sätter igång en serie händelser som leder till katastrofen — vilket gör att det sällan blir spännande eller överraskande, mest lite fyndigt (och rejält blodskvättande ut i salongen).


Som en konsekvens av detta kanske man egentligen inte borde kalla Final Destination-filmerna för skräckfilmer (även om fruktansvärda händelser utspelas) utan snarare katastroffilmer: ett oresonligt öde ligger och väntar på oss, vi kan inte undkomma hur mycket vi än försöker — alltså närmast en gammaltestamentlig straffdom.


Betyg: 5/10




I samarbete med Filmtrailer.se