Spy Kids 4

Varför förväntas barn så ofta nöja sig med det av vuxna slarvigt ihopkomna inom det området som kallas kultur — inte minst film? Senaste exemplet är Spy Kids 4, som har premiär i morgon fredag.

När skaparen av denna filmserie, Robert Rodriguez, inte gör grindhouse-filmer med Tarantino spottar han ut dessa actionfilmer för barn med endast ett minimalt intresse för något annat än de påstått häftiga digitala effekterna. Historierna om barnen som tar efter föräldrarnas hemliga spionverksamhet kunde möjligen passera som en milt roande underhållning vid premiären 2001, men när vi nu efter ett åttaårigt uppehåll kommit till den fjärde filmen finns absolut inget av intresse kvar.




Historien om hur agenten Marissa (Jessica Alba) återkommer till yrket efter att ha fött barn, hennes svårigheter att kommunicera med styvdottern, makens tv-roll som fiktiv spionbekämpare och den Bond-liknande skurken Timekeeper som med sin hantlangare Tick-Tock försöker ta över världen genom att stjäla tiden låter i denna sammanfattning mycket mer intressant än vad som märks i den färdiga filmen.


Att rädda familjen genom att rädda världen är ett beprövat recept för att sammanföra ett personligt drama med en spännande actionhistoria, men här faller allt platt till marken: intrig, karaktärer, humor — ja, t o m 3D-effekterna har varken originalitet eller hantverksskicklighet som motiverar att filmen överhuvudtaget visas på biograf. Att Rodriguez låter kultskådisen Danny Trejo dyka upp några sekunder kan möjligen roa några vuxna, men säger (liksom tillägget av ett luktkort och kalla det Aromascope) mer om filmskaparnas attityd till sin film än berikar berättelsen för ungarna i publiken.

Uselt är ordet!

För att inte tala om den svenska dubbningen, som tyvärr bara leder till en upprepning av inledningens fråga: varför slarvas det med barnkulturen?






Betyg: 0/10




I samarbete med Filmtrailer.se