Det amerikanska regissörsförbundet Directors Guild of America delade i helgen ut sina priser för förra årets bästa insatser. Som bästa långfilmsregissör valdes Alfonso Cuaron för arbetet med Gravity (bra val!), vilket gör honom till marginell favorit före Steve McQueen som regisserade 12 Years a Slave. Hela prislistan följer här.
Feature Film: Alfonso
Cuaron, Gravity
Documentary: Jehane
Noujaim, The Square
Movies for Television and Mini-Series: Steven
Soderbergh, Behind the Candelabra
Matthew McConaughey har alltsedan han på allvar slog igenom som skådespelare i John Grisham-fimatiseringen A Time to Kill (1996) haft den dåliga vanan att välja sämre filmprojekt och roller än han borde, ofta med fokus på hans förförelsekonster.
När han nu i Magic Mike får tillfälle att i någon mån fördjupa en liknande karaktär (så som Tom Cruise i några filmer också gjort och därmed visat hur bra han är som skådespelare) så får vi åter igen upptäcka att det finns bra mycket mer bakom det breda leendet och sydstatsdialekten än vad vi har fått se under flera år. Inte för att det ligger en uppenbar Oscar-nominering och väntar, men gestaltningen av Dallas — ägare till en strippklubb med män i Tampa, Florida och med ambitioner att flytta verksamheten till Miami — är den största behållningen i denna Steven Soderbergh-film som fått mycket kritikerberöm i USA och spelat in mycket pengar, inte minst i förhållande till sin blygsamma budget.
Dallas är dock inte den centrala karaktären och i konsekvens med många av Soderberghs filmer så är det inte helt lätt att veta vem som är det — och däri ligger en del av det ofullgångna med Magic Mike. Titelkaraktären (spelad på ett charmigt sätt av Channing Tatum) är en trettioårig mångsysslare vars framgång som strippartist (baserad på Tatums egna tidiga liknande karriär) döljer att han egentligen vill vara möbeldesigner och -byggare. Hans bana i berättelsen för att inse var de genuina mänskliga värdena finns följer en mycket traditionell struktur, vilket inte är en svaghet i sig men eftersom filmens manusförfattare, Reid Carolin, inte lyckats skapa tillräckligt bra och originella scener för att visa fram hans mognad blir historien en ganska oengagerad framställning av en läroprocess.
Det finns även ett par andra karaktärer som stundtals tar överi filmen. Dels är det Adam (Alex Pettyfer), en nittonårig slacker som Mike träffar på vid ett byggnadsjobb och som han introducerar i strippvärlden. Adam har ingen moralisk hållning och blir dramaturgiskt till en kontrast till Mike, någon som uppvisar ett beteende som Mike inte bör följa.
Däremot är hans syster Brooke (Cody Horn) en karaktär med egna övertygelser och det är antagligen därför filmskaparna valt att låta henne jobba som vårdbiträde — alltså någon som inte fångas av show business-glitter och falskhet (vi får dock inte se henne i arbetet, bara i relation till brodern och Mike). Däremot skildras de tjejer som kommer till strippklubben enbart som skrikande och sexfrustrerade våp, något som är en av filmens stora svagheter. Här hade det funnits tillfälle att belysa grunden för den verksamhet som killarna ägnar sig åt, men den vägen tar man inte.
Här finns alltså i realiteten i det närmaste fyra olika centrala karaktärer och till skillnad från Soderberghs bästa filmer (till exempel Traffic [2000]) så blir försöken till fördjupning av karaktärerna och deras relationer inte särskilt lyckad. Tonen i filmen växlar också från drama till burlesk komedi till musical (med alltför många nummer på klubben Xquisite) på ett sätt som mer påminner om Soderberghs "entertainments" (som Ocean's Eleven [2001] och dess uppföljare) än en film som The Informant (2009).
Soderbergh har som vanligt själv fotograferat, under pseudonymen Peter Andrews, på ett alldeles utmärkt sätt och klippt filmen, under pseudonymen Mary Ann Bernard.
En virusepidemi kan vara en god förutsättning för ett spännande (action)drama på film, med skurkar och hjältar som slåss om vem som ska få herravälde i bekämpandet av naturens hämnd på oss oförnuftiga människor. Något liknande försökte sig Wolfgang Petersen på i Outbreak (1995), men konstellationen Dustin Hoffman, Rene Russo och Morgan Freeman genererade knappast några gnistor på bioduken.
Nu har Steven Soderbergh, med benäget bistånd av manusförfattaren Scott Z Burns (som skrev The Bourne Ultimatum [2007] och The Informant! [2008], båda med Matt Damon i huvudrollen och den senare regisserad av Soderbergh) skapat Contagion, en berättelse om ett djurvirus i Kina som sprider sig över världen — men mest verkar drabba USA eftersom det är där som handlingen i stort utspelar sig.
Matt Damon är här den alldaglige familjefadern Mitch som förlorar sin hustru Beth (Gwyneth Paltrow) och deras son efter hennes besök i Hong Kong. Det virus hon drabbats av (i slutet får vi bekräftat att det kommer från en fladdermus och via grisar sprider sig till människor) förflyttar sig under Thanksgiving-helgen som en löpeld från Minnesota och dramat handlar om hur ett antal forskare försöker få fram ett vaccin.
Här ligger den yttre spänningen (kommer de att hinna få fram vaccinet i tid, innan hela mänskligheten utplånas?), medan det som filmen visar sig vara mer intresserad av är hur människor reagerar på det annalkande hotet.
Mitch får reda på att hustrun passade på att återuppta kontakten med en tidigare kärlek på vägen hem från Asien (syndernas straff?), men han visar stor omsorg om sin tonårsdotter (som han fått med en annan kvinna) och hennes framtid utmålas som ljus (eftersom hon har en pojkvän!). En av läkarna som försöker komma på ett botemedel har inte samma tur utan drabbas själv, medan en kinesisk medhjälpare till WHO-representanten Leonora Orantes (Marion Cotillard) kidnappar henne för att få medicin snabbt till sin hemby.
Vi får också se frilansjournalisten Alan Krumwiede (Jude Law) som varnar för myndigheternas maktmissbruk, men själv blir mångmiljonär på epidemin/pandemin samt forskningschefen Ellis Cheever (Laurence Fishburne), som hotas av åtal för att han varnat sin fru för smittan men visar sig vara en medkännande och i grunden reko karl.
Detta är några av de centrala karaktärerna i detta ensemble-stycke, där spår av Soderbergh-regisserade Trafic (2000) och -producerade Syriana (2005) är tydliga i betoningen av sammanlänkade handlingstrådar och globaliserad dramatik.
Men här finns också den i USA-film så ofta förekommande mobben, en anonym massa som vid minsta chans omvandlas från individer till en blodtörstig och anonymiserad massa, beredd att offra allt och alla för att överleva. Och filmen har en underliggande moralisk värdering som är värd att fundera närmare på: otrogen kvinna gentemot ömsint far, ansvarskännande makthavare gentemot plundrande maktlösa.
