Äta Sova Dö

Att äta och sova för att sedan bara dö kan väl uppfattas som den lott som de flesta av oss tilldelas i livet. Och just Äta Sova Dö är titeln på långfilmsdebuterande Gabriela Pichlers berättelse med självbiografisk bakgrund.

Filmen har redan fått mycket beröm, vunnit publikpriset bland de kritikerutvalda filmerna i Venedig samt deltagit i några andra stora festivaler. Historien om 20-åriga Rasa som arbetar på en grönsaksfabrik i nordvästra Skåne och hur hon försöker klara av livet när hon kastas ut i arbetslöshet har setts som en viktig underklasskildring på den svenska filmrepertoaren.

 

Rasas energi och kraftfullhet är det som imponerar mest i filmen, till perfektion gestaltat av debutanten Nermina Lukac. 

Många har jämfört filmen med de belgiska bröderna Dardennes Rosetta (1999) eller den amerikanska Winter's Bone (2010) och det äger nog sin riktighet när det gäller den svarta beskrivningen av ett klassamhälle där allt tal om att man kan bli det man vill bara man tar sig i kragen ytterst är en föraktfull känga åt dem som inte ges några reella möjligheter. 

Men samtidigt har Pichlers film flera andra dimensioner, inte minst en slagkraftig ironisk humor. Scenerna där hon möter representanter från arbetsförmedlingen och en jobbcoach som ska träna de arbetslösa i att bete sig på ett så undergivet sätt i jobbintervjuer att de kan få ett nytt jobb har en komik som inte står en mästare på området som Roy Andersson efter. Liksom honom arbetar Pichler med icke-professionella skådespelare och i dessa scener fungerar det riktigt bra, det finns en omedelbarhet som känns genuin.

Men i andra, mer dramatiskt krävande, situationer visar filmen upp en tafflighet som inte är så givande. Till exempel i den scen när några Göteborgskillar hamnar i diskussion med Resa och hennes kompisar, här lyser ambitionen att hämta upp vardagens språk och gruppkonflikter alltför tydlig och blir ihålig.

En poäng med en berättelse av denna typ är att ge publiken upplevelsen av den enahanda och livsförgörande existensen på botten av den sociala hierarkin, i det här fallet inte bara den okvalificerade arbetarklassen utan också i en invandrarmiljö. 

Pichlers egna livserfarenheter gör att relationen med pappan blir både inkännande och tragikomisk samt på ett hälsosamt sätt ger en alternativ skildring av Sverige i förhållande till alla de medelklassdramer som upptar den svenska filmen.

Trots detta ska det inte förnekas att Äta Sova Dö blir onödigt segdragen och tenderar till upprepningar som inte höjer den dramatiska pulsen. Och liksom i en på vissa sätt snarliknande film som (likaledes kritikerhyllade men publikmisslyckade) Sebbe (2010) blir svartsynen och hopplösheten stundtals oavsiktligt komisk och alltför lätt för medelklasskritikerna att hylla — vilket är synd eftersom Pichler i det stora hela (till skillnad från förra årets misslyckade Odjuret  som utspelar sig i liknande miljöer) hanterar kombinationen av samhällsbeskrivning och motståndskraft på ett bra sätt.

(Äta Sova Dö har premiär den 5 oktober)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Snabba Cash II

Uppföljaren till Daniel Espinosas filmatisering av Jens Lapidus Snabba Cash kan närmast karaktäriseras som en fortsättning på regissören Babak Najafis förra film Sebbe (2010).











Där denna visade upp en närmast parodisk svartsyn på tillvaron för den tonårige titelkaraktären är det nu de äldre Johan, Jorge och Mahmoud som befinner sig i samma hopplöshetsvärld. Vilket inte hade varit så förödande för filmen om något väsentligt hade hänt med figurerna under filmens förlopp eller om man som åskådare hade fått någon sorts insikt om vad det är som orsakat deras förfärliga tillvaro. Ambitionen med att skapa paralleller mellan dessa tre karaktärer med olika kulturell bakgrund är uppenbarligen att visa på något gemensamt, men men det enda som nämns, nej ältas, är att de har dåliga relationer med sina föräldrar.

Och detta blir i sin tur motiveringen till att de tre kriminellas liv sentimentaliseras å det grövsta. Ja, inte bara deras liv, Johans fängelsekompis Mrado (Dragomir Mrsic) vill ju egentligen bara lämna över ett brev till sin lilla dotter vilket får honom att döda några plitar  vid sin flykt samt senare ytterligare några— men det spelar ju ingen roll när han i softade bilder tänker på dottern. Att han valt att leva ett kriminellt liv och därmed å det grövsta sviker henne bryr sig filmen inte om.

Och så håller filmen på. Mahmoud (Fares Fares), som är den intressantaste karaktären, är beredd att döda kompisar och ta order från den serbiska maffian för att pappan är en mes som gör vad "svenskarna" säger till honom att göra.

Jorge (Matias Varela) blir knarklangare för att familjen inte bryr sig om honom, på samma sätt som Johan (Joel Kinnaman) dras in i fortsatta gangsteruppgörelser för att mamman inte vill ha med honom att göra och för att hans affärskompanjon från överklassen lurar honom å det grövsta i filmens inledning.

Allt är målat med den bredaste av penslar och de tjockaste av kladdiga sentimentalitetsfärger kring ytterst osympatiska figurer. Man kan inte ens avhålla sig från att låta Jorge träffa en misshandlad prostituerad och bli kär.



(Snabba Cash II  har premiär den 17 augusti)


Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se