Anna Karenina

Joe Wright har i den nya versionen av Leo Tolstojs berättelse om Anna Kareninas utomäktenskapliga kärlekshistoria med greve Vronskij i 1870-talets Ryssland lyckats med att skapa ett annorlunda bild- och ljudflöde utifrån en iscensättning och klippning som lyfter fram hur samhällskonventionerna fungerar som ett fängelse för karaktärerna.

Stora delar av handlingen utspelar sig på en teater, en spelplats för de sociala ramar som gör att Anna (Keira Knightley) både är fångad i sitt äktenskap med politikern Karenin (Jude Law) och blir utstött i och med kärleken till Vronskij (Aaron Taylor-Johnson).


Detta kontrasteras med den naturlighet som finns runt Levin (Domhnall Gleeson), jordägare utanför Moskva som helst är med sina anställda och brukar jorden (en tydlig bild av Tolstoj själv). Hans kärlek till prinsessan Kitty (Alicia Vikander) är också den lyckligaste hos berättelsens viktigaste karaktärer — åtminstone efter det att hon kommit över sitt intresse för Vronskij, en ökänd kvinnoförförare.

Ytterligare en familjebildning fungerar som belysning av paret Karenins livlösa äktenskap. Hennes bror Stiva (Matthew Macfadyen) är notoriskt otrogen och filmen inleds med att Anna övertalar sin svägerska Dolly (Kelly MacDonald) att förlåta maken hans historia med guvernanten. Det som Dolly inte förmår göra, att bryta upp och riskera sitt rykte och i slutändan sitt liv, är just det som Anna gör, vilket Dolly respekterar henne för i slutet av berättelsen.

Det är vid detta besök i Moskva som Anna för första gången stöter på Vronskij och det är också hans intensiva uppvaktning som gör att hon till slut faller för honom. Och det är även i förälskelsens första skede som de två slipper ur konvenansens spelplatser och i en ljuvt romantisk scen befinner sig i ett av de sällsynta naturliga landskap som dyker upp i filmen.

Tolstojs berättelse publicerades först som en följetong i Ryssland men blev snabbt populär och sammanställdes till en roman som översattes till många andra språk. Flera filmatiseringar har gjorts, mest berömd är väl den ljudfilm med Greta Garbo som hade premiär 1935 (hon hade tidigare gjort en stumfilm på samma grundhistoria). Styrkan i berättelsen ligger till stor del i passionen mellan Anna och Vronskij, det som gör att hon har modet att riskera allt för sin kärlek. Och det är här som Wrights film är som svagast.

Kärlekskemin mellan de tu finns inte riktigt, mest beroende på att Taylor-Johnson inte har den värme som krävs. Han är mest en ytlig förförare som inte bär på de kvalitéer som gör att man tror på Annas handlösa förälskelse. Det är också när kärlekshistorien blir dominerande i filmens mittparti som dramats intensitet sjunker, man har helt enkelt inte så mycket att arbeta med som filmskapare i denna för dramat alldeles för endimensionella relation.

Mycket annat är som nämnts riktigt bra. Alla de rent visuella dimensionerna är utmärkta och klippningen, baserad på ett väl genomtänkt sätt att hantera teaterrummet och flödet av rörelser, fungerar i filmens första hälft mycket väl.

Skådespelarinsatserna är också genomgående goda, med Jude Law som främsta exempel men även Vikander och Macfadyen är alldeles utmärkta.

Och Wright, som tidigare regisserat bland annat Pride & Prejudice/Stolthet och fördom [2005] och Atonement [2007], har i denna Baz Luhrman-parafras gjort en hel del rätt som regissör, med i stort sett gott bistånd av manusförfattare Tom Stoppard.

(Anna Karenina hade premiär den 15 februari)

Betyg: 7/10

A Royal Affair

Slutet av 1700-talet har under senare år varit en tacksam period för filmskapare att projicera funderingar kring vår egen samtid på. Visserligen kan man mer generellt säga att berättelser som utspelar sig i förfluten tid ovillkorligen säger mer om den tid när filmen spelades in än om den period då handlingen utspelas, men om man tidigare använde de dramatiska händelserna kring de amerikanska och franska revolutionerna till att fokusera på de handgripliga konfrontationerna har flera filmer, från olika länder, nu använt perioden för att mer koncentrerat gestalta den gamla tidens härskare.

Redan 1994 kom The Madness of King George/Den galne kung George, där Nigel Hawthorne gjorde en strålande gestaltning av George III, kungen som regerade när Storbritannien förlorade kontrollen över kolonierna på den amerikanska kontinenten.

Och i Sofia Coppolas Marie Antoinette (2006) är kung Louis XVI svagheten personifierad under den period när den franska revolutionen blommar upp. Den unga österrikiska prinsessan Maria Antonia sökte enligt Coppola sin tröst i teaterupptåg och lyxkonsumtion, blind för den verklighet som kom att innebära döden för både henne och hennes man.

När man nu från dansk sida (med assistans från såväl svenska som tjeckiska bolag) berättar en liknande historia slås man direkt av likheterna. Berättelsen om den unga engelska prinsessan Caroline Mathilde (Alicia Vikander), syster till George III, som gifts bort med den galne danske kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) men finner lyckan med en annan man, i det här fallet kungens nye livläkare, tysken Johann Struensee (Mads Mikkelsen), är till stora delar en kopia av Marie Antoinettes livsöde — med en viktig skillnad, den danska drottningen engagerade sig för att tillsammans med Struensee skapa en mer rättvis samhällsordning och under deras få år vid makten (1770-1772) skapades ett stort antal lagar i Danmark som sågs som förebilder för den upplysningsrörelse som växte sig stark i det övriga Europa.

Regissören Nikolaj Arcel är en etablerad manusförfattare och har även regisserat ett par tidigare långfilmer, bland annat ungdomsfilmen De fortabte sjæles Ø/De förlorade själarnas ö (2007). Här har han försökt sig på att förena sociohistorisk skildring och en regelbrytande kärlekshistoria, men det har blivit ett bara delvis lyckat kostymdrama (till skillnad från P.O. Enquists Augustprisbelönade roman Livläkarens besök från 1999, som berättar samma historia).

De politiska turerna kring upplysningsmännens (och drottningens) försök att reformera det danska samhället i kamp mot den gamla aristokratin blir huvudsakligen till en serie illustrationer av relativt fyrkantiga motsättningar. Vilket är synd, eftersom uppkomlingen Struensee och hans karriär är ett fascinerade stycke historia från den tid som kom att föregå formandet av den moderna värld som vi fortfarande lever i. Möjligheten att göra karriär utan bördsförbindelser hade kunnat ge en bild av hur bristerna i det gamla samhället kunde utnyttjas av en hänsynslös man — vilket Struensee i verkligheten måste ha varit. Det framkommer i några korta ögonblick i filmen, men hans förmåga att utnyttja den svage härskaren till att närmast bli en envåldshärskare bär på mycket mer dramatik än vad filmen (och medmanusförfattare Arcel) lyckas gestalta.

Även relationen mellan den knappt tjugoåriga drottningen och den drygt tio år äldre Struensee blir alltför snabbt etablerad och motiverad — hon tänder på honom för att hon har böcker av Rousseau i sitt bibliotek.

I stället blir filmens mest genomarbetade och intressantaste karaktären kung Kristian, som debutanten Følsgaard (belönad med skådespelarpriset vid Berlin-festivalen)lyckas ge all den motsägelsefullhet som gör honom till både en despot (inte minst mot drottningen) men också en farligt svag härskare att utnyttja för de radikala politiska idéerna.

Det är också tydligt att filmskaparna velat dra paralleller till dagens Danmark, vid flera tillfällen kommenteras hur reaktionen mot upplysningstankarna drar ner landet till en skammens nivå i jämförelse med övriga Europa. Och filmens berättarstruktur, ett återberättande som drottningen gör i skriftlig form för sina två barn, leder också till att sonen vid sexton års ålder genomför en statskupp och (som en förklarande eftertext berättar för oss) genomför det som systerns far under några korta år försökte etablera i landet — ett lyckligt slut så gott som något!

(A Royal Affair har premiär den 13 april)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Kronjuvelerna

48 miljoner kronor sägs Ella Lemhagens nya film ha kostat. Miljöer har hittats i Litauen, för den sagostämning som både regissören och medmanusförfattaren Carina Dahl (på vars roman Familjelyckan från 2008 filmen bygger) önskade. Och Anders Bohmans bilder har för det mesta ett sug man inte alltid upplever i svensk film, tillsammans med en stundtals fantasifull klippning borde detta borga för en film av hög kvalité.

Varför har då den färdiga filmen så lite av detta?

Huvudsakligen beror det på det alltför ambitiösa manuset, man vill berätta så mycket om så många olika karaktärer med så olika målsättningar att filmen blir till en svag variant av en tv-serie. Visserligen kommer en tv-version som är en timme längre senare i år, den kanske kan fylla ut några av de mest påfallande luckorna i berättelsen, men för en två timmars biograffilm borde man ha koncentrerat sig på några av figurerna och berättat deras historier mer utförligt.

Filmer som har prägeln av att vara sammandrag av en hel säsongs serie på tv är inget ovanligt, se bara Colin Nutleys tredje Änglagård (2010), men i Kronjuvelerna finns även svagheten i en litterärt präglad dialog. Lemhagen har uppenbarligen inte kunnat frigöra sig från en begränsande bundenhet vid det skrivna ordet när hon haft berättelsens upphovskvinna med sig i manusskrivandet, när den visuella fantasin i stället borde få ha fått mycket större betydelse i sammanfogandet av historien.

Dialogen ska antagligen bidra till den stilisering som även präglar det visuella, men skapar i stället stundtals intrycket av att vara en gymnasieföreställning av en skolpjäs, med symboliska övertydligheter.

Till detta bidrar också den alltför förstärkta polariseringen i historien mellan den bohemiska och konstnärliga familj som huvudkaraktären Fragancia (Alicia Vikander) lever i (fadern är alkemist och kommen från en latinsk kultur gubevars) och fabrikörsfamiljen, som präglas av sadism, en (ursvensk) kapitalist som också är våldtäktsman och en son, Richard (Bill Skarsgård), som är så osäker på sin egen identitet att han orsakar Jesus (Fragancias lillebror) död. Men eftersom Jesus har Downs syndrom har han också ett hjärta av guld och kan ha sin egen berättarröst i filmen, allt för att visa de goda intentionerna med berättelsen.

Fragancia har också en egen berättarröst, vilket gör anknytningen till Lemhagens genombrottsfilm Drömprinsen - filmen om Em (1996) uppenbar. Här finns en (ibland) likartad ton i sättet att berätta om en flickas sätt att växa upp, hur hon ser på vuxenvärlden och hennes möte med pojkar, i detta fallet inte bara Richard utan även ishockeyhjälten Pettersson-Jonsson (med nära släktskap till Pelle Persson i Drömprinsen), spelad av Björn Gustafsson.

I ett försök att få någon ordning på alla de centrifugala krafter som slänger iväg berättelsen åt olika håll finns i filmen en brottsutredning, med ett polisförhör av Fragancia, som avser att styra upp händelsekedjan. Problemet med både brottsintrigen (vem skjuter Richard i filmens inledning?) och förhöret är att det aldrig blir spännande: Lemhagen förmår varken som manusförfattare eller regissör att skapa ett intresse och en nyfikenhet för denna räddningsplanka.

Att sedan skådespeleriet på vissa håll är alldeles utmärkt förmår inte lyfta Kronjuvelerna till någon majestätisk nivå.

Betyg: 4/10