Anna Karenina

Joe Wright har i den nya versionen av Leo Tolstojs berättelse om Anna Kareninas utomäktenskapliga kärlekshistoria med greve Vronskij i 1870-talets Ryssland lyckats med att skapa ett annorlunda bild- och ljudflöde utifrån en iscensättning och klippning som lyfter fram hur samhällskonventionerna fungerar som ett fängelse för karaktärerna.

Stora delar av handlingen utspelar sig på en teater, en spelplats för de sociala ramar som gör att Anna (Keira Knightley) både är fångad i sitt äktenskap med politikern Karenin (Jude Law) och blir utstött i och med kärleken till Vronskij (Aaron Taylor-Johnson).


Detta kontrasteras med den naturlighet som finns runt Levin (Domhnall Gleeson), jordägare utanför Moskva som helst är med sina anställda och brukar jorden (en tydlig bild av Tolstoj själv). Hans kärlek till prinsessan Kitty (Alicia Vikander) är också den lyckligaste hos berättelsens viktigaste karaktärer — åtminstone efter det att hon kommit över sitt intresse för Vronskij, en ökänd kvinnoförförare.

Ytterligare en familjebildning fungerar som belysning av paret Karenins livlösa äktenskap. Hennes bror Stiva (Matthew Macfadyen) är notoriskt otrogen och filmen inleds med att Anna övertalar sin svägerska Dolly (Kelly MacDonald) att förlåta maken hans historia med guvernanten. Det som Dolly inte förmår göra, att bryta upp och riskera sitt rykte och i slutändan sitt liv, är just det som Anna gör, vilket Dolly respekterar henne för i slutet av berättelsen.

Det är vid detta besök i Moskva som Anna för första gången stöter på Vronskij och det är också hans intensiva uppvaktning som gör att hon till slut faller för honom. Och det är även i förälskelsens första skede som de två slipper ur konvenansens spelplatser och i en ljuvt romantisk scen befinner sig i ett av de sällsynta naturliga landskap som dyker upp i filmen.

Tolstojs berättelse publicerades först som en följetong i Ryssland men blev snabbt populär och sammanställdes till en roman som översattes till många andra språk. Flera filmatiseringar har gjorts, mest berömd är väl den ljudfilm med Greta Garbo som hade premiär 1935 (hon hade tidigare gjort en stumfilm på samma grundhistoria). Styrkan i berättelsen ligger till stor del i passionen mellan Anna och Vronskij, det som gör att hon har modet att riskera allt för sin kärlek. Och det är här som Wrights film är som svagast.

Kärlekskemin mellan de tu finns inte riktigt, mest beroende på att Taylor-Johnson inte har den värme som krävs. Han är mest en ytlig förförare som inte bär på de kvalitéer som gör att man tror på Annas handlösa förälskelse. Det är också när kärlekshistorien blir dominerande i filmens mittparti som dramats intensitet sjunker, man har helt enkelt inte så mycket att arbeta med som filmskapare i denna för dramat alldeles för endimensionella relation.

Mycket annat är som nämnts riktigt bra. Alla de rent visuella dimensionerna är utmärkta och klippningen, baserad på ett väl genomtänkt sätt att hantera teaterrummet och flödet av rörelser, fungerar i filmens första hälft mycket väl.

Skådespelarinsatserna är också genomgående goda, med Jude Law som främsta exempel men även Vikander och Macfadyen är alldeles utmärkta.

Och Wright, som tidigare regisserat bland annat Pride & Prejudice/Stolthet och fördom [2005] och Atonement [2007], har i denna Baz Luhrman-parafras gjort en hel del rätt som regissör, med i stort sett gott bistånd av manusförfattare Tom Stoppard.

(Anna Karenina hade premiär den 15 februari)

Betyg: 7/10