John Carter

"A bad movie should not look this good" skrev The New York Times recensent om Finding Nemo/Hitta Nemo (2003)- och WALL-E (2008) -regissören Andrew Stantons senaste arbete John Carter, Tarzan-skaparen Edgar Rice Burroughs första försök i äventyrsgenren.

När nu filmen på hans första roman från 1912 om kavalleristen, äventyraren och "arkeologen" John Carter (säkerligen inspirationen bakom Indiana Jones) får premiär är en av de frågor man kan ställa sig om figuren håller för en stor och påkostad filmatisering (budgeten sägs vara i storleksordningen 250 miljoner dollar), en annan fråga är om Mars har den aura av exotisk äventyrsplats som den hade för hundra år sedan då man inte visste hur planeten var beskaffad.

illustration av Frank Frazetta

Ett av problemen med denna filmatisering är att Carter-figuren under 1900-talet blivit en prototyp för pojkäventyret i romaner, filmer och tv-serier i så hög grad att det känns som om man tittar på en kopia av en kopia — när det i hög grad är originalet man ser. För att Carter skulle känts som en fräsch karaktär hade filmskaparna (regissör Stanton och hans manuskompanjoner Mark Andrews [Pixar-veteran] och Michael Chabon [berömd romanförfattare, bland annat till (den filmatiserade) Wonder Boys från 1995 och The Amazing Adventures of Kavalier & Clay från 2000]) och produktionsbolaget Disney behövt ge honom fler särpräglade drag än vad som nu är fallet.

Gestaltad av Taylor Kitsch (ett efternamn som nästan är för bra för att vara sant!) hamnar kavallerikapten John Carter på ett magiskt sätt på Mars (kallad Barsoom av invånarna) efter att ha flytt från USA:s armé eftersom han inte vill delta i krigshandlingar mot apacherna: han är efter sina erfarenheter i sydstatsarmén under inbördeskriget och hustruns död under detta innerligt trött på att göra sin nationella plikt. Händelserna på Mars — där ett inbördeskrig också råder, ett krig som riskerar att utplåna planeten — gör dock att han tar ställning för den "goda" människosidan, lite som Humphrey Bogart i Casablanca (1942).

Kopplingen till denna amerikanska filmklassiker är inte den enda som kan göras när man ser John Carter, den är helt uppbyggd på insikten om att berättelsen och figurerna använts otaliga gånger i populärkulturen — inte minst i kitschiga (!) lågbudgetfilmer. Men där dessa fullt medvetet anspelar på alla klichéerna, så blir en högbudgetfilm beroende av att ha en engagerande berättelse för att kunna motivera sina kostnader (Star Wars [1977]) och inte ses som ett uppblåst misslyckande (Flash Gordon/Blixt Gordon [1980], Dune [1984]).

Och det finns inget särpräglat med John Carter. Det är samma gamla förevändning (politiska motsättningar klädda i mytologiska dräkter, förklarade av en tordönsstämma i berättelsens inledning — alltid en varningssignal för att det kommer att bli en rörig film med episka ambitioner, sällan lyckade) för att visa upp maffiga scenerier (digitala och i 3-D givetvis [totalt onödigt, man utnyttjar det inte alls], med föregångare som Stargate [1994]) och anslående actionscener (de flesta med tydliga förebilder från filmer som The Lord of the Rings/Sagan om ringen [2001-2003] eller Gladiator [2000]), spetsade med ett Avatar (2009)-liknande krigarfolk.

Visserligen har man försökt tuffa till riket Heliums prinsessa Dejah (Lynn Collins) så att hon ska stämma med mer nutida kvinnoideal, men trots att Collins gör ett bra jobb blir de upprepade flykterna från och striderna mot det onda Zodanga-folket mer tröttande än spännande.

Och när styckets maktfullaste varelser, de s k Thern, ledda av Matai Shang (en som vanligt kraftfull Mark Strong [!]) är så lätta att till slut oskadliggöra blir striderna trots allt inte särskilt betydelsefulla.

Filmskaparna har valt att ge berättelsen en ramhandling där Burroughs ges en roll i dramat som systerson till Carter och arvtagare till hans egendom efter dennes (påhittade) död. Idén är fyndig, men den utvecklas inte utan markerar mer filmens egendomligt splittrade karaktär: stundtals medvetet komiskt genreöverskridande, för det mesta trött action-äventyr på allvar; stundtals barnvänlig, men oftast riktad till testosteronstinna tonårspojkar — som dock inte får vad de hoppas på från berättelsen.

Och en ny Pirates of the Caribbean (2003-2011) är det inte!

(John Carter har premiär den 9 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

I David Cornwell/John le Carrés femte bok om George Smiley, tjänsteman i den statliga brittiska spionorganisationen SIS/MI6, kallas han tillbaka i tjänst för att hitta den sovjetiskbetalda "mullvad" som undergräver underrättelseverksamheten inte bara för britterna utan i än högre grad för USA under det kalla krigets höjdpunkt (intrigen baserar sig på 50-talets verkliga grupp av dubbelspioner inom SIS).

le Carré, som själv i högsta grad varit inblandad i verklighetens spioneri, hade med sina första romaner i början av 60-talet etablerat Smiley som en mer verklighetstrogen spion än Ian Flemings James Bond: inte en spektakulär playboy utan en statstjänsteman vars skicklighet låg i att inte vara synlig.

Med The Spy Who Came in from the Cold/Spionen som kom in från kylan (1963) etablerade sig le Carré som den främste av spionromanförfattare och han fortsatte att skriva berättelser om The Circus (SIS ledning) och de moraliskt tveksamma handlingar som en sådan verksamhet innebär.

Filmatiseringar av böckerna följde raskt på den litterära framgången, även Tinker, Tailor ... blev till rörliga bilder 1979 som en tv-serie i sju delar med ikonen Alec Guinness (färsk från framgången som Obi-Wan Kenobi i Star Wars [1977]) i rollen som Smiley.

När nu StudioCanal och Working Title bestämt sig för att göra en ny version, denna gång som biograffilm, var osäkerheten stor när det gällde att hitta en skådespelare som kunde axla Guinness mantel. Till slut föll valet på Gary Oldman, en skådespelare som började sin karriär för ca trettio år sedan och slog igenom på film som Sid Vicious i Sid and Nancy 1986. Han fortsatte med att vara Kennedy-mördaren (?) Lee Harvey Oswald, greve Dracula samt allehanda andra mördare, sluskar och banditer, för att till slut konkurrera med Christopher Walken om titeln "Hollywoods bästa filmskurk".

Detta kanske inte är den bästa meritlistan för att spela George Smiley, men som den skickliga skådespelare han är gör Oldman en alldeles utmärkt statlig tjänsteman, utrustad med överrock och ett par 70-talsglasögon av storslagen sort (han letade länge efter rätt sorts glasögon inför inspelningen).





Och Tomas Alfredson har som regissör varit väldigt konsekvent i att låta det tidiga 70-talets visuella stil prägla filmen. Man kan t o m säga att hans föregående filmer, Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008), i hög grad kvalificerat honom för jobbet: sällan har en regissör så konsekvent utformat sina filmer i den brungrå skala som blivit Alfredsons signum.

Tinker, Tailor ... är i stort en skickligt uppbyggd berättelse, där jakten på mullvaden i huvudsak sker genom små medel och ett vardagligt gnetande. Några brutala mord förekommer, men inte i så hög utsträckning eller med en så spektakulär utformning att de bryter mot den övergripande tonen eller rytmen.

Samtidigt som denna stil skapar en i stora drag imponerande film är det inte utan att man saknar tempovariationer, det segar en del under den andra akten. Inte minst saknas scener som visar hur de i ledningen som misstänks vara mullvaden försöker hindra Smiley i hans undersökning: förutom att dessa scener hade kunnat skapa en rent rytmisk variation hade också hotet mot Smiley blivit mer påträngande. Men Alfredson har ju inte gjort sig känd för denna sorts dramatiska uppbyggnad.

Skådespelargruppen som helhet, med män i alla bärande roller, gör ett styvt jobb, inte så konstigt med namn som John Hurt, Toby Jones, Colin Firth, Ciarán Hinds och Mark Jones i rollistan. Musiken av Alberto Iglesias bidrar också starkt till den känsla av sorgetyngt ödesdrama som präglar filmen.

Och Hoyte van Hoytema börjar samla på sig en imponerande meritlista som fotograf: Låt den rätte komma in, Flickan (2009), The Fighter (2010).


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se