John Carter

"A bad movie should not look this good" skrev The New York Times recensent om Finding Nemo/Hitta Nemo (2003)- och WALL-E (2008) -regissören Andrew Stantons senaste arbete John Carter, Tarzan-skaparen Edgar Rice Burroughs första försök i äventyrsgenren.

När nu filmen på hans första roman från 1912 om kavalleristen, äventyraren och "arkeologen" John Carter (säkerligen inspirationen bakom Indiana Jones) får premiär är en av de frågor man kan ställa sig om figuren håller för en stor och påkostad filmatisering (budgeten sägs vara i storleksordningen 250 miljoner dollar), en annan fråga är om Mars har den aura av exotisk äventyrsplats som den hade för hundra år sedan då man inte visste hur planeten var beskaffad.

illustration av Frank Frazetta

Ett av problemen med denna filmatisering är att Carter-figuren under 1900-talet blivit en prototyp för pojkäventyret i romaner, filmer och tv-serier i så hög grad att det känns som om man tittar på en kopia av en kopia — när det i hög grad är originalet man ser. För att Carter skulle känts som en fräsch karaktär hade filmskaparna (regissör Stanton och hans manuskompanjoner Mark Andrews [Pixar-veteran] och Michael Chabon [berömd romanförfattare, bland annat till (den filmatiserade) Wonder Boys från 1995 och The Amazing Adventures of Kavalier & Clay från 2000]) och produktionsbolaget Disney behövt ge honom fler särpräglade drag än vad som nu är fallet.

Gestaltad av Taylor Kitsch (ett efternamn som nästan är för bra för att vara sant!) hamnar kavallerikapten John Carter på ett magiskt sätt på Mars (kallad Barsoom av invånarna) efter att ha flytt från USA:s armé eftersom han inte vill delta i krigshandlingar mot apacherna: han är efter sina erfarenheter i sydstatsarmén under inbördeskriget och hustruns död under detta innerligt trött på att göra sin nationella plikt. Händelserna på Mars — där ett inbördeskrig också råder, ett krig som riskerar att utplåna planeten — gör dock att han tar ställning för den "goda" människosidan, lite som Humphrey Bogart i Casablanca (1942).

Kopplingen till denna amerikanska filmklassiker är inte den enda som kan göras när man ser John Carter, den är helt uppbyggd på insikten om att berättelsen och figurerna använts otaliga gånger i populärkulturen — inte minst i kitschiga (!) lågbudgetfilmer. Men där dessa fullt medvetet anspelar på alla klichéerna, så blir en högbudgetfilm beroende av att ha en engagerande berättelse för att kunna motivera sina kostnader (Star Wars [1977]) och inte ses som ett uppblåst misslyckande (Flash Gordon/Blixt Gordon [1980], Dune [1984]).

Och det finns inget särpräglat med John Carter. Det är samma gamla förevändning (politiska motsättningar klädda i mytologiska dräkter, förklarade av en tordönsstämma i berättelsens inledning — alltid en varningssignal för att det kommer att bli en rörig film med episka ambitioner, sällan lyckade) för att visa upp maffiga scenerier (digitala och i 3-D givetvis [totalt onödigt, man utnyttjar det inte alls], med föregångare som Stargate [1994]) och anslående actionscener (de flesta med tydliga förebilder från filmer som The Lord of the Rings/Sagan om ringen [2001-2003] eller Gladiator [2000]), spetsade med ett Avatar (2009)-liknande krigarfolk.

Visserligen har man försökt tuffa till riket Heliums prinsessa Dejah (Lynn Collins) så att hon ska stämma med mer nutida kvinnoideal, men trots att Collins gör ett bra jobb blir de upprepade flykterna från och striderna mot det onda Zodanga-folket mer tröttande än spännande.

Och när styckets maktfullaste varelser, de s k Thern, ledda av Matai Shang (en som vanligt kraftfull Mark Strong [!]) är så lätta att till slut oskadliggöra blir striderna trots allt inte särskilt betydelsefulla.

Filmskaparna har valt att ge berättelsen en ramhandling där Burroughs ges en roll i dramat som systerson till Carter och arvtagare till hans egendom efter dennes (påhittade) död. Idén är fyndig, men den utvecklas inte utan markerar mer filmens egendomligt splittrade karaktär: stundtals medvetet komiskt genreöverskridande, för det mesta trött action-äventyr på allvar; stundtals barnvänlig, men oftast riktad till testosteronstinna tonårspojkar — som dock inte får vad de hoppas på från berättelsen.

Och en ny Pirates of the Caribbean (2003-2011) är det inte!

(John Carter har premiär den 9 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se