Nobels testamente

Annika Bengtzon, hjältinnan i Liza Marklunds deckare, har nu fått en ny skådespelare som ska vara både tvåbarnsmor, feminist och skjutjärnsreporter på Kvällspressen. Helena Bergström, som spelade rollen i maken Colin Nutleys Sprängaren (2001) och Paradiset (2003), har ersatts av Malin Crépin — nästan 15 år yngre och uppenbarligen utan ambitionen att få in åtminstone en gråtscen i varje film.

Nobels testamente kom ut som bok 2006 och har en titel som anspelar på ett problemkomplex som i filmen används enbart som en del i den intrig kring mord som man på ett mycket platt sätt koncentrerar sig på. Det finns i filmen en diskussion kring vad testamentet betyder idag och vad som bör belönas som framstående forskning, men för att detta skulle blivit väsentligt hade man behövt göra mer utav det som är den undersökande journalistens huvudsakliga uppgift: att gräva fram fakta. Men detta är vad som är minst betydelsefullt  filmen, istället får vi se en mängd närbilder där Crépin ska uttrycka förvåning, ilska och otrohetslockelse. Är detta meningen att vara en ytlig chic flic?

Marklund, Crépin, Flinth

Filmen marknadsförs genom att framhålla att det är samma producenter som gjort Millennium-serien, Yellow Bird (som också producerat de oändliga Wallander- och Irene Huss-serierna). Ekonomiskt och publicitetsmässigt har de varit framgångsrika ("we turn bestsellers into blockbusters"), men har de lärt sig något om hur en deckarhandling borde byggas upp på film? Tydligen inte.

Kriminaljournalisten Bengtzon är satt att bevaka Nobel-festen (varför det?) och råkar bevittna ett attentat som inbegriper den kontroversielle israeliske stamcellsforskaren och medicinpristagaren Aaron Wiesel (Jackie Jakubowski). Vid attentatet dödas ett par säkerhetsmän samt (viktigare) priskommitténs ordförande Caroline von Behring, född Andersson (Anna von Rosen). Bengtzon stöter precis innan attentatet ihop med förövaren, en kvinna som hon senare kan beskriva så noggrant (trots att hon såg henne bara ett par sekunder) att CIA kan identifiera henne som en yrkesmördare de kallar "Kitten" (kul?!).

Medan jakten pågår på Kitten (och hon dödar medhjälpare i Lettland för att sopa igen alla spår) undersöker Bengtzon von Behrings historia: hon misstänker nämligen att det var hon som var målet för attacken. Men Bengtzon är belagd med yppandeförbud av polisen och kan inte skriva om morden så hon tar omvägen om tidningens nöjesredaktion, som är utrustad med en sanslöst urblåst blondin som chef, Kinna Widell (Pia Johansson), som inte begriper att hon blir lurad av Bengtzon och bara kan tänka i termer av cougar-intriger.

De flesta andra inslagen i jakten på mördare och motiv följer samma endimensionella mönster. Allt signaleras med så grova penseldrag av mystiska blickar och plakatartade situationer att trovärdigheten försvinner. Varje spänningssituation har också ett falskt hot (en skum figur, ett konstigt ljud) vilket man som åskådare snabbt lär sig — och så var den spänningen försvunnen. Det finns också en sidointrig där Bengtzons son mobbas i skolan och hennes sambo inte ingriper som blir löst genom att hon mordhotar grannens åttaåring och trots en viss protest från sambon görs inget mer av detta utan de kan senare glatt gå och handla julgran.

I filmen finns också ett stort antal helikopterbilder över Stockholm, så som man kunnat se inte minst i danska tv-deckare (regissören Peter Flinth har gjort några sådana), med syfte att skapa en känsla av påkostad produktion, men eftersom bildkvalitén är så mycket sämre än i de övriga delarna av filmen (jag trodde först att de skulle signalera att tv-bolag filmade från luften i mördarjakten) blir effekten den motsatta. Och den totalt kraftlösa filmmusiken, signerad Adam Nordén, sänker bara spänningsupplevelsen ytterligare (precis som musiken gjorde i Flinths Arn-filmer för några år sedan).

Skådespelarprestationerna är dock överlag acceptabla, med Leif Andrée, Kajsa Ernst och Björn Gedda (som vanligt) utmärkta.

(Nobels testamente har premiär den 2 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se