En fiende att dö för

Att Peter Dalle, som mest är känd för satiriska nummerrevyer som Lorry och relationsdramer som Skenbart (2003), kunde göra en så här pass kompetent dramathriller var faktiskt överraskande.

En fiende att dö för utspelar sig på ett forskningsfartyg vid Svalbard. Dit kommer en grupp geologer från England, Tyskland och Sverige för att hitta bevis på den sedan några decennier framlagda Pangea-teorin om att jordens hela landmassa en gång satt ihop till ett enda stycke.

Tematiskt är givetvis detta uppdrag förenat med valet av tidpunkt för berättelsen, strax före och under inledningen till det andra världskriget. Dramat mellan de olika karaktärerna blir också en del av detta tema, eftersom det handlar om vilka val man gör som människa: bidrar man till att splittra världen och förtrycka andra eller agerar man så att alla ges en chans till ett värdigt liv?

Svenske Gustav De Geer (Richard Ulfsäter) har kommit på ett nytt sätt att spränga i berg så att den geologiska forskningen får ett lättare utgrävningsarbete, en kunskap som nazistregimen efter krigsutbrottet vill använda sig av för att bekämpa ett brittiskt krigsfartyg. Men även de tyska forskarna, Leni Röhm (Jeanette Hain) och Friedrich Mann (Alex Prahl), tvingas välja vilken sida man står på, medan britterna Martin (Allan Corduner) och Terrence (Tom Burke) på olika sätt, samt fartygets norske kapten (Sven Nordin), redan har gjort sina val.

Fördelningen av rollerna innebär också att det är de tyska karaktärerna som blir berättelsens centrum, eftersom det är dessa som måste rannsaka sina samveten för att kunna ta ett beslut om hur de ska agera. Prahl och Hain är bra i rollerna, Hain även som det romantiska intresset för Gustav. Men svensken är för svagt tecknad i manuset (skrivet av Dalle) för att Ulfsäter (som var svag även i Nobels testamente) ska kunna axla rollen av hjälte, han blir lika odefinierad som flera av de andra karaktärerna säger att de neutrala svenskarna generellt är.

Den äldre Martin, som har judiskt påbrå, står för de goda åsikterna, medan Terrence egentligen blir berättelsens intressantaste karaktär. Eller rättare sagt har möjligheten att vara det: den motivering som filmen ger till hans handlande blir tyvärr alltför schematisk för att den ska vara rimligt sannolik. Men Burke gör en kraftfull gestaltning, i sin stil inte så lite påminnande om Orson Welles i Citizen Kane/En sensation (1941).

Och det är i utvecklingen av dramat som de egentliga svagheterna i filmen finns (förutom filmmusiken, signerad Adam Nordén, som är ett så svagt inslag att man borde bli överraskad — om det inte hade varit så att musiken till svenska filmer [ofta skriven av samme Nordén] nästan alltid är ointressant och dramatiskt meningslös). Det blir för mycket av springande i korridorer och slående i dörrar (en konsekvens av Dalles medverkan i teaterfarser, han spelar just nu i Zpanska flugan i Malmö?) för att de mer intrikata turerna i spelet mellan de olika krafterna ska bli tillräckligt varierade. När vi mitten av filmen fått de flesta förutsättningarna klara för oss händer inte speciellt mycket med relationerna, snarare blir det några explosioner (inte så skickligt gjorda i postproduktionen) som får stå som höjdpunkter.

Men Dalle kommer trots allt ut ur denna internationella samproduktion med äran i behåll, det ska bli intressant att se vad han griper sig an härnäst.

(En fiende att dö för har premiär den 16 mars)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se