Segertåget för den franska (nästan helt och hållet) stumfilmen The Artist har varit närmast osannolikt totalt, den har sopat rent i alla de olika stora omröstningar som hållits den senaste tiden. Inte sedan den första Oscar-galan 1929 har en stumfilm vunnit priset för bästa film och inte sedan 1955 års Marty har en film i det gamla formatet 4:3 fått denna statyett. Och The Artist har också spelat in en hel del pengar överallt där den visats. Vari ligger då grunden för denna framgång?
Främst kan man nog söka svaret i att det är en charmig romantisk dramakomedi, med intagande huvudkaraktärer — och naturligtvis det faktum att det är en stumfilm, det är den krok som drar in publiken, många vill givetvis uppleva om det är möjligt att roas av en film som inte låter oss höra ljud som synkroniseras med bilderna. Liksom en påkostad actionfilm betonar att den varit dyr att göra och är i 3-D blir den svartvita stumheten till ett försäljningsargument — för just den här filmen är väl värt att påpeka, den kommer säkerligen inte att starta en trend bland filmskapare eller på biograferna. För att det skulle inträffa hade det först och främst behövts intressantare historier än denna.
George Valentin (Jean Dujardin, helt enastående i rollen), en filmcharmör med drag bland annat av verklighetens Rudolph Valentino, Douglas Fairbanks och (en senare tids) Gene Kelly, är en stor publikfavorit — och han vet om det. Av en slump stöter han på den unga Peppy Miller (Bérénice Bejo) som har som ambition att lyckas inom filmvärlden. Och det gör hon, medan det går utför för Valentin när ljudfilmen anländer, en form av film han inte vill befatta sig med.
När så hans äventyrsstumfilm blir ett publikfiasko samtidigt som börskraschen slår till 1929 rasar allt, han tvingas avskeda sin betjänt och bränner i desperation upp största delen av sina filmer. Men kärleken mellan Peppy och Valentin räddar honom och han går en ljus framtid till mötes, vi ser honom i slutet göra musicals med Peppy (med ljud!).
Som synes är historien den enklast tänkbara och utan den insikt och sälta som en (till Hollywood under denna tid inflyttad) regissör som Billy Wilder (vilken manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius hyllat som sin förebild) blir berättelsen oväntat tunn. Den tar bara fasta på de allra mest välkända effekterna av omvandlingen från stum- till ljudfilm och får ingen djupare tematisk dimension. Det blir mest till en lek med olika aspekter av kravet på att tala, från anslagets äventyrsmelodram där Valentin spelar en hjälte som torteras av ryssarna till Valentins mardröm att allt kan höras utom hans röst — ett effektivt användande av plötsliga synkljud.
Visserligen kan den filmhistoriskt bevandrade glädjas åt detta eller referenser till tidigare filmklassiker — här finns bland annat en fin pastisch på den berömda frukostsekvensen i Orson Welles Citizen Kane/En sensation (1941) — men sammantaget blir det stundtals segt när dramatiken inte blir lika påfallande som i de bästa stumfilmsmelodramerna. Till detta bidrar filmmusiken.
Hitchcocks stjärna Kim Novak protesterade i början av året och kallade användningen av Bernard Herrmanns musik till Vertigo/En studie i brott (1958) i en högdramatisk del av filmen för en våldtäkt och vissa kritiker har ansett att denna kopiering gör att vi inte engagerar oss i den film vi ser utan tänker på den film där musiken först hördes. Detta senare argument kan kanske gälla filmkritiker, men knappast den vanlige biobesökaren. Allvarligare är då att musiken känns som om den komponerats till att fungera i en ljudfilm under långa partier, vilket gör att den inte kan bära upp skeendet på det sätt som musiken till stumfilmerna (i sina bästa stunder) gjorde.
Dessa anmärkningar ska dock inte ta ifrån Hazanavicius och hans medarbetare äran av att ha gjort en i många stycken skicklig pastisch på stumfilmens typiska drag. Fotot, kläderna och flera av insatserna i birollerna, inte minst av John Goodman (som filmproducenten Al Zimmer) och James Cromwell (som betjänten Clifton) är utmärkta.
Men huvudsakligen är det Jean Dujardin som bär filmen.
(The Artist hade premiär den 9 mars)
Betyg: 7/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar