Kvarteret Skatan reser till Laholm

Vad är det som händer när svenska komiker tar sitt beprövade och publikt populära koncept till långfilmsformatet, varför blir det så ointressant? Är det såå svårt att göra långfilm?

När produktionsbolaget Anagram och skådespelarna Anders Jansson och Johan Wester tog sitt omåttligt hyllade HippHipp! på en utlandsresa i Morgan Pålsson ‑ Världsreporter (2008) blev resultatet en rejäl gäspning, Lorry-gängets Yrrol (1994) hade några komiska inslag men var som helhet inget minnesvärt, Svensson Svensson lyckas aldrig hålla och när nu Kvarteret Skatan (tv-serie i tre omgångar 2003-2006, ett par krogshower efter det) återkommer med en resa till Laholm är resultatet likartat: några enskilda lustifikationer men som helhet ett menlöst och tråkigt försök att hålla liv i ett varumärke (OBS! Jag har inte ens nämnt Sean Banan!)

De viktigaste karaktärerna från tv-serien är givetvis kvar, men istället för att hålla sig på Stockholmsk hemmaplan är det dags för dem att göra den rituellt återkommande semesterresan till Laholm. Redan här dyker det upp en svaghet i filmen: man har filmat på Gotland (antagligen mer hemtamt för stockholmare), vilket gör att man inte på något vis kan dra nytta av den semesterkultur som finns på Hallandskusten under sommaren. Konsekvensen är att alla försök till humor blir totalt platslös, det blir så allmänt att all förankring försvinner och det man ska skoja med inte är närvarande (Lasse Åberg lyckades i varje fall göra detta rätt i flertalet av sina Sällskapsresor).

Förutsättningen för alla försök till humor i filmen ligger i att Ulf (David Batra), för att få med sig de andra till Laholm, låtsas att han är cancersjuk. Att de tror på honom är ytterligare en svaghet i filmen, med tanke på han ständigt kommer med osanningar: om istället Magnus (Johan Glans), som krisar i sitt äktenskap med Frida (Vanna Rosenberg), hade dragit till med denna lögn för att få en chans att lappa ihop relationen innan hon sticker för gott hade man haft början till en bärande historia.

Som det är nu så blir filmen bara en serie försök till sketcher, ungefär som i tv-serien, där Batra även kan dyka upp som mannen i hissen eller Rachel Molin som bartender — förutom att vara väninnan Jenny, som nu hittat en stenrik norrman, Rune (Mads Ousdal), som tyvärr vill ha barn. För att göra de krisande paren fullständiga har Ulf en ny fru — som av alla, även henne själv, benämns just som "Ulfs fru". Klara Zimmergren är filmens riktiga behållning, med en västkustsk cynism i varje replik som sitter helt rätt. Däremot förstår man inte alls varför hon har gift sig med Ulf, uppenbarligen inte hon själv heller för hon väntar bara på den dag då han tar ner skylten.

Johan Glans använder sig av sin troskyldiga uppsyn för att uppnå komiska effekter när hans undertryckta vrede (eller sadism) bryter fram, men när han av misstag tros vara blottare eller att han njuter av att Ulf spyr hejdlöst av cellgiftsbehandling ska vara komiska höjdpunkter medan ett misslyckat slagsmål med en rullstolsbunden kille blir det enda som lockar en publik till skratt förstår man att filmen inte har mycket att erbjuda. Vanna Rosenberg är helt OK som hans fru, men får mest vara en vän kvinna, medan Rachel Mohlin har en del bett i sina repliker men tydligt befinner sig i marginalen av skeendet.

Och David Batra gör, med sin entoniga blandning av den brittiske 1960-talskomikern Terry-Thomas och tv:s mysman Ernst Kirchsteiger en så svag insats att man önskar, liksom Ulfs fru, att hans karaktär faktiskt var dödssjuk.

Även insatserna bakom kameran är livlösa. Manuset (där alla i Skatan-gänget bidragit) är plottrigt och utan styrsel, regin (av Mikael Syrén, tv-regissör som bland annat gjorde 2010 års julkalender och efterföljande film Hotell Gyllene Knorren, inga höjdare det heller) har inget grepp om den komiska tajmingen och fotot är platt.

(Kvarteret Skatan reser till Laholm har premiär den 16 mars)

Betyg: 2/10 (båda till Klara Zimmergren)

I samarbete med Filmtrailer.se