War Horse

Man skulle kunna tänka sig att Steven Spielberg hade dragit ner på tempot något när han nu kommit upp i folkpensionärsåldern. Men icke: tv-serier och filmer produceras och själv regisserar han episka filmer för bioduken, stundtals ett par per år.

Knappt hade den animerade Tintin-filmen (riktigt bra) fått premiär i höstas förrän nästa film kom, den episkt upplagda War Horse, baserad på en trettio år gammal barn/ungdomsbok. När den nu fått premiär i Sverige kan konstateras att den Oscar-nominering som bästa film den erhöll mer beror på dess ton av klassisk Hollywoodberättelse och de storslagna miljöerna än att den fungerar väl som berättelse.

Vi får följa halvblodet Joey från det att han köps av slarvern Ted Narracott och växer upp på dennes gård i England, genom hans liv under det första världskriget tills att han återförenas med familjen efter kriget. Det är främst sonen i familjen, Albert (en tårögd Jeremy Irvine), som fäster sig vid hästen och tar vara på dess intelligens, något som räddar den genom krigets fasor.

Och det är i delar av krigsscenerna som Spielberg visar sitt mästerskap. Vi vet ju sedan (inledningen av) Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan (1998) att han är skicklig i sättet att gestalta det fasansfulla i en krigssituation och här finns några moment, inte minst i skyttegravarna i Somme 1918, som nästan tar andan ur en (fotograf är Janusz Kaminski). 

De hästar som användes för att spela Joey (sammanlagt åtta vuxna hingstar) är också imponerande i sitt agerande, alltifrån den totala stillheten till paniken när Joey fastnar i taggtråd på slagfältet (även om man här även använde animatronics-teknik).

Men filmen som helhet försvagas av flera olika faktorer. Dels är Spielbergs sentimentalitet (beledsagad av John Wiliams musik [varför vågar Spielberg använda någon annan kompositör?]) i vägen under stora delar av beskrivningen av de mänskliga relationerna.

Men det är också så att Joeys resa egentligen huvudsakligen blir till ett grepp för att gestalta flera olika grupper av människor som kommer i kontakt med honom under de år som går.

Familjen Narracott i Devon får starka inslag av John Fords familjekrönikor under 1930- och 40-talen och formar en smått humoristisk fond som sedan ställs i kontrast till kriget. Här blir filmen utdragen och smått orimlig i sitt försök att presentera Joey som en superhjältehäst som klarar allt och James Mullan som pappa Ted en för gammal och ansvarslös make till den kraftfulla frun Rose (utmärkt spelad av Emily Watson).

När Joey säljs till armén för att familjen ska kunna överleva blir soldatlivet till en så rosenskimrande pojkboksgemenskap att filmen inte riktigt hämtar sig.

Då hjälper det inte att Niels Arestrup gör filmens bästa skådespelarprestation som den gamle fransmannen som sedan under en kort tid tar hand om Joey (och hans kompis Topthorn) för att glädja sitt barnbarn Emilie. Kriget gör sig påmint igen och det är här som de starkaste krigsscenerna finns (även om de präglas av att filmen är riktad till en familjepublik).

Alla dessa olika grupper av människor gör att historien blir oklar: vad handlar den om och är det möjligt att följa alla dessa karaktärer genom närmare 2 1/2 timme? För detta skulle det ha krävts ett mer sammanhållet tema i historien, något förutom kärleken mellan en pojke och hans häst, ett faktum som också kan förklara varför man trots ihärdiga försök under de år som gått sedan boken publicerades inte fick till något användbart filmmanus.

När nu Spielberg (och hans manusförfattare Richard Curtis [Four Weddings and a Funeral/Fyra bröllop och en begravning (1994), Notting Hill (1999)] och Lee Hall [Billy Elliot (2000)]) gjort sin version kan man konstatera att problemen kvarstår: liksom många av de antologifilmer som gjordes under en period på 1960-talet där den sammanhållande länken var en hatt, bil eller liknande så blir War Horse till en film där enskilda moment är starka medan berättelsekedjan är för svag.

(War Horse hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se