Filmfotograf Gordon Willis har avlidit.

Gordon Willis, filmfotograf för Woody Allen, Francis Ford Coppola och Alan J Pakula bland andra, har avlidit i en ålder av 82 år. 

Känd som "Prince of Darkness" för sin skicklighet i att använda ljusdunkelteknik som berättandeelement kom han att sätta standarden för 1970-talets amerikanska spänningsfilm i bland annat Klute (1971), The Godfather (1972) och All the President's Men (1976).

Blue Jasmine

Woody Allen har under de senaste åren gjort en serie njutbara filmer vars tillkomst baserats på var han lyckats få produktionspengar från. Bäst har Midnight in Paris (2011) varit, men även Vicky Christina Barcelona (2008) och To Rome with Love (2012) har varit njutbara. Ett genomgående drag i dessa, och de flesta av Allens filmer, har varit den höga nivån på skådespeleriet och detta finns också som en utmärkande del i hans nya film, Blue Jasmine.

Cate Blanchett spelar Jeannette French, en kvinna som sveptes iväg med kärlekens vindar av finanshajen Hal (Alec Baldwin i en roll perfekt för hans slemmiga persona) innan hon tagit sin collegeexamen, hon ändrade också sitt namn till Jasmine efter att ha träffat honom. Men han är en man som visar sig lura alla och envar innan han fängslas genom ett tips av den bedragna Jeanette och i fängelset tar han livet av sig varpå Jasmine berövas allt det livets goda som hon vant sig vid.

I filmens inledning reser hon därför från New York till San Francisco för att tillfälligtvis bo hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), som lever ett allt annat än glamoröst liv med sina två söner (även om hennes lägenhet är ombonad och full med mysiga inredningsdetaljer). Båda kvinnorna är dock adopterade och deras olikheter i livshållning och utseende skapar en spännvid som blir till en bild av den livets mångfald som präglat en stor del av Allens sentida sociala dramakomedier.

Jasmine tål inte Gingers män, varken det förflutnas Augie eller nutidens Chili, men kan inte heller klara av så mycket annat av omvärlden. Tennessee Williams berömda pjäs A Streetcar named Desire/Linje Lusta (1947) har varit en utgångspunkt för den här historien och Blanchett spelade för några år sedan i en omtalad scenuppsättning den nedgångna Blanche, något som de flesta recensenter av filmen varit noga med att påpeka.

Och en liknande konstellation av karaktärer som i Williams pjäs finns i filmen, med Ginger och hennes män som versioner av pjäsens Stella och Stanley, men den är inte en illa dold version av pjäsen utan bra mycket rikhaltigare än så. Mest imponerande är hur Allen, som givetvis skrivit manus själv, lyckas balansera det som riskerat bli en moraliserande skröna om de rika och lögnaktigas fall till att bli en genuint inkännande berättelse om en kvinna som inte kan finna ett verkligt fotfäste i tillvaron.

Om man ska hitta likheter med tidigare gestaltningar av en sådan karaktär slås man av hur nära Blanchetts gestaltning ligger Gena Rowlands i maken John Cassavetes A Woman under the Influence/En kvinna under påverkan (1974): i stort sett samma utseende, samma oförmåga att hantera sin omvärld, samma skörhet och samtal med sig själv som gör att omgivningen tror att hon är galen.

Men Allen plockar även in en personlig referens när Hals senaste otrohet avslöjas: då är det med en mycket yngre fransk au pair och Allens egen otrohet med Mia Farrows adopterade dotter får en spöklik dubblering i hur Blanchett ges ett uppenbart drag av Farrows spelstil i just denna scen.

Karaktärerna i filmen är på ett sätt grovhuggna stereotyper, men Allen får varje figur att bära på flera oväntade och ibland motstridiga drag som gör att skildringen blir såväl nyanserad som både komisk och tragisk. Ett exempel är scenen där den tandläkare, som Jasmine lyckats få ett receptionsjobb hos, i sin kärlekskrankhet blir väl påstridig. Scenen börjar som en komisk bild av hans önskan att förklara sin kärlek (alternativt kåthet) och spelas utifrån hans synvinkel, men när han blir fysiskt påträngande får Allen och Blanchett det att bli uppenbart hur situationen är från hennes synvinkel och hur totalt fel tandläkaren agerat — för att i slutet stanna vid bilden av honom när han lämnats av Jasmine, uppenbarligen både oförstående och i någon mån med insikten om vad han gjort. Liknande nyanser finns i skildringen av Gingers mekanikerpojkvän Chili (Bobby Cannavale), som kunnat bli en råbarkad arbetarklasskille men visar sig vara en känslig själ som t o m gråter när Ginger under en period träffar en annan man.

Visserligen blir några av intrigens vändningar lite väl enkla och slutets uppgång och fall för Jasmine blir en okomplicerad väg för filmens handling att komma till sitt slut, men i centrum står hon likväl, en figur vars drag av lögnerska med socialt samvete Blanchett lyckas fylla med så mycket mänsklighet att en Oscarsnominering är ett givet resultat.

Betyg: 8/10

(Blue Jasmine hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Årets Oscar-statyetter

Oscars-vinnare 2012

Bästa film: The Artist

Bästa regi: Michel Hazanivicius, The Artist

Bästa manliga huvudroll: Jean Dujardin, The Artist




Bästa kvinnliga huvudroll: Meryl Streep, The Iron Lady

Bästa kvinnliga biroll: Octavia Spencer, Niceville

Bästa manliga biroll: Christopher Plummer, Beginners

Bästa manus: Woody Allen, Midnight in Paris

Bästa manus efter förlaga: Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash, The Descendants

Bästa icke engelskspråkiga film: Jodaeiye Nader az Simin/Nader och Simin - en separation (Iran)

Bästa animerade film: Rango

Bästa animerade kortfilm: The Fantastic Flying Books of mr Morris Lessmore
 
Bästa dokumentär: Undefeated

Bästa dokumentär, kortfilm: Saving Face

Bästa kortfilm: The Shore

Bästa foto: Robert Richardson, Hugo Cabret

Bästa klippning: Kirk Baxter och Angus Wall, The Girl with the Dragon Tattoo
 
Bästa scenografi: Dante Ferretti och Francesca Schiavo, Hugo Cabret

Bästa kostym: Mark Bridges, The Artist
 
Bästa makeup: Mark Coulier, J Roy Helland, The Iron Lady

Bästa ljud: Philip Stockton och Eugene Gearty, Hugo Cabret

Bästa ljudmixning: Tom Fleischman och John Midgley, Hugo Cabret
 
Bästa musik: Ludovic Bource, The Artist
 
Bästa sång: Bret McKenze: Man or muppet ur The Muppets
 
Bästa visuella effekter: Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann och Alex Henning, Hugo Cabret

Oscar-nomineringar

Jean Dujardin i The Artist

Här är listan på de som nominerats till att få en Oscar i år. The Descendant, Hugo, Midnight in Paris och The Artist (10 stycken) är de som fått flest nomineringar i de tyngsta klasserna.

Bästa film:
 ”War horse”
(Producenter: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy)
 ”The Artist”
(Producent: Thomas Langmann)
 ”Moneyball”
(Producenter: Michael De Luca, Rachael Horovitz och Brad Pitt)
 ”The Descendants”
(Producenter: Jim Burke, Alexander Payne och Jim Taylor)
 ”The tree of life”
(de nominerade inte bestämda)
 ”Midnatt i Paris”
(Producenter: Letty Aronson och Stephen Tenenbaum)
”Niceville”
(Producenter: Brunson Green, Chris Colombus och Michael Barnathan)
 ”Hugo”
(Producenter: Graham King och Martin Scorsese)
 ”Extremt högt och otroligt nära”
(Producent: Scott Rubin)


Bästa utländska film:
 ”Bullhead” – Belgien
 ”Footnote” – Israel
 ”In darkness” – Polen
 ”Monsieur Lazhar” – Kanada
 ”A separation” – Iran

Bästa regi:
 Michel Hazanavicius för ”The Artist”
 Alexander Payne för ”The descendants”
 Martin Scorsese för ”Hugo”
 Woody Allen för ”Midnatt i Paris”
 Terrence Malick för ”The tree of life”

Bästa originalmanus:
 ”The Artist” – Skrivet av Michel Hazanavicius
 ”Bridesmaids” – Skrivet av Annie Mumolo och Kristen Wiig
 ”Margin call” – Skrivet av J.C. Chandor
 ”Midnatt i Paris” – Skrivet av Woody Allen
 ”A separation” – Skrivet av Asghar Farhadi

Bästa manus från annan ursprungskälla:
 ”The descendants” – Manus av Alexander Payne och Nat Faxon och Jim Rash
 ”Hugo” – Manus av John Logan
 ”Maktens män” – Manus av George Clooney, Grant Heslov och Beau Willimon
 ”Moneyball” – Manus av Steven Zaillian och Aaron Sorkin. Berättelse av Stan Chervin
 ”Tinker, tailor, soldier, spy” Tailor Soldier Spy" – Manus av Bridget O'Connor och Peter Straughan

Bästa manliga skådespelare:
 Demián Bichir i ”A better life”
 George Clooney i ”The Descendants”
 Jean Dujardin i ”The Artist”
 Gary Oldman i ”Tinker, tailor, soldier, spy”
 Brad Pitt i ”Moneyball”

Bästa manliga biroll:
 Kenneth Branagh i ”My week with Marilyn”
 Jonah Hill i ”Moneyball”
 Nick Nolte i ”Warrior”
 Max von Sydow i ”Extremt högt och otroligt nära”
 Christopher Plummer i ”Beginners”

Bästa kvinnliga skådespelerska:
 Glenn Close i ”Albert Nobbs”
 Viola Davis i ”Niceville”
 Rooney Mara i ”The girl with the dragon tattoo”
 Meryl Streep i ”Järnladyn”
 Michelle Williams i ”My week with Marilyn”

Bästa kvinnliga biroll:
 Bérénice Bejo i ”The Artist”
 Jessica Chastain i ”Niceville”
 Melissa McCarthy i ”Bridesmaids”
 Janet McTeer i ”Albert Nodds”
 Octavia Spencer i ”Niceville”

 Bästa foto:
 ”The artist” – Guillaume Schiffman
 ”The girl with the dragon tattoo” – Jeff Cronenweth
 ”Hugo” – Robert Richardson
 ”The tree of life” – Emmanuel Lubezki
 ”War horse” – Janusz Kaminski

Bästa klippning:
 ”The Artist” – Anne-Sophie Bion och Michel Hazanavicius
 ”The descendants” – Kevin Tent
 ”The girl with the dragon tattoo" – Kirk Baxter och Angus Wall
 ”Hugo” – Thelma Schoonmaker
 ”Moneyball” – Christopher Tellefsen

Bästa ljudklippning:
 ”Drive” – Lon Bender och Victor Ray Ennis
 ”The girl with the dragon tattoo” – Ren Klyce
 ”Hugo” Philip Stockton och Eugene Gearty
 ”Transformers 3” Ethan Van der Ryn och Erik Aadahl
 ”War horse” – Richard Hymns och Gary Rydstrom

Bästa ljudmixning:
 ”The girl with the dragon tattoo” – David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce och Bo Persson
 ”Hugo” – Tom Fleischman och John Midgley
 ”Moneyball” – Deb Adair, Ron Bochar, Dave Giammarco och Ed Novick
 ”Transformers 3” – Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush och Peter J. Devlin
 ”War horse” – Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson och Stuart Wilson

Bästa specialeffekter:
”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Tim Burke, David Vickery, Greg Butler och John Richardson
 ”Hugo” – Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossman och Alex Henning
 ”Real steel” – Erik Nash, John Rosengrant, Dan Taylor och Swen Gillberg
 ”Apornas planet: (r)Evolution” – Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White och Daniel Barrett
 ”Transformers 3” – Scott Farrar, Scott Benza, Matthew Butler och John Frazier

Bästa scenografi:
 ”The Artist” –  Laurence Bennett, Robert Gould
 ”Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2” – Stuart Craig, Stephenie McMillan
 ”Hugo”  – Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
 ”Midnatt i Paris”  – Anne Seibel, Hélène Dubreuil
 ”War horse”  – Rick Carter, Lee Sandales

Bästa kostym:
 ”Anonymous” – Lisy Christl
 ”The Artist” – Mark Bridges
 ”Hugo” – Sandy Powell
 ”Jane Eyre” – Michael O'Connor
 ”W.E.” – Arianne Phillips

Bästa smink:
 ”Albert Nobbs” – Martial Corneville, Lynn Johnston och Matthew W. Mungle
 ”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Edouard F. Henriques, Gregory Funk och Yolanda Toussieng
 ”Järnladyn” – Mark Coulier och J. Roy Helland

Bästa musik:
 ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” – John Williams
 ”The Artist” – Ludovic Bource
 ”Hugo” – Howard Shore
 ”Tinker, tailor, soldier, spy” – Alberto Iglesias
 ”War horse” – John Williams

Bästa sång:
 ”Man or muppet” från ”Mupparna”
(Musik och text av Bret McKenzie)
 ”Real in Rio” från ”Rio”
(Musik av Sergio Mendes och Carlinhos Brown, text av Siedah Garrett)

Bästa dokumentär (långfilm):
 ”Hell and back again” – Danfung Dennis och Mike Lerner
 ”If a tree falls: A story of the earth liberation front" – Marshall Curry och Sam Cullman
 ”Paradise Lost 3: Purgatory” – Charles Ferguson och Audrey Marrs
 ”Pina” – Wim Wenders och Gian-Piero Ringel
”Undefeated” – TJ Martin, Dan Lindsay och Richard Middlemas

Bästa dokumentär (kortfilm):
 ”The barber of Birmingham: Foot soldier of the civil rights movement” – Robin Fryday och Gail Dolgin
 ”God Is the Bigger Elvis” – Rebecca Cammisa och Julie Anderson
 ”Incident in New Baghdad” – James Spione
 ”Saving Face” – Daniel Junge och Sharmeen Obaid-Chinoy
 ”The tsunami and the cherry blossom” – Lucy Walker och Kira Carstensen

Bästa animerade film:
 ”En katt i Paris” – Alain Gagnol och Jean-Loup Felicioli
 ”Chico & Rita” – Fernando Trueba och Javier Mariscal
 ”Kung Fu Panda 2” – Jennifer Yuh Nelson
 ”Mästerkatten” – Chris Miller
 ”Rango” – Gore Verbinski

 Bästa kortfilm:
”Pentecost” – Peter McDonald och Eimear O'Kane
 ”Raju” – Max Zähle och Stefan Gieren
 ”The Shore” – Terry George och Oorlagh George
 ”Time Freak” – Andrew Bowler och Gigi Causey
 ”Tuba Atlantic” – Hallvar Witzø

Bästa kortfilm (animerade):
 ”Dimanche/Sunday” – Patrick Doyon
 ”The fantastic flying books of Mr. Morris Lessmore” – William Joyce och Brandon Oldenburg
 ”La Luna” – Enrico Casarosa
 ”A morning stroll” – Grant Orchard och Sue Goffe
 ”Wild life” – Amanda Forbis och Wendy Tilby

Midnatt i Paris

Åsikterna om Woody Allens senaste decennier som filmregissör är delade.

Vissa anser att det är längesedan han visade upp den spiritualitet som präglade 1970- och 80-talen, andra hittar guldkorn i de senaste årens produktion, t ex Vicky Cristina Barcelona (2008).





Otvetydigt är dock att Allen med sin senaste film, Midnight in Paris/Midnatt i Paris har fått sin största ekonomiska framgång och sin största kritikerframgång sedan Annie Hall 1977.

Som så ofta är huvudkaraktären en tunt förklädd bild av Allen själv, i det här fallet Gil Pender (Owen Wilson), framgångsrik manusförfattare i Hollywood men med drömmar om att skriva romaner.

Detta gör han helst i drömstaden Paris, dit han kommit med sin förlovade Inez (Rachel McAdams) och hennes snipiga och politiskt reaktionära föräldrar. Precis som i den tidigare Barcelona-filmen fungerar den främmande staden (inte helt olikt en hel del andra amerikanska filmer, t ex An American in Paris/En amerikan i Paris 1951, med Gene Kelly som konstnärsdrömmande främling) som en projektionsyta för huvudkaraktärens mer sensuella begär, i det här fallet nostalgin rörande konstnärslivet på 1920-talet. När klockan slår midnatt upptäcker han också att han kan förflytta sig till detta decennium och möta alla sina amerikanska och franska idoler inom (främst) författar- och konstkretsarna.

Detta gör det möjligt för Allen att befolka filmen med kändisar som Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso och paret Fitzgerald — alla mycket skickligt gestaltade i en uppsluppen och humoristisk känsla.

Den allra skickligaste utformningen står Adrien Brody för i ett sanslöst roligt snabbporträtt av den självupptagne Salvador Dali, som här ser hela världen i form av noshörningar. En mer pricksäker gestaltning var det längesedan man såg.

Gil träffar också på en kvinna som han blir blixtförälskad i, Adriana (Marion Cotillard), älskarinna till flera av 20-talets manliga celebriteter, men som också har sina egna nostalgiska drömmar, för hennes del gäller det "la belle époque" på 1890-talet.

Detta blir också en bakgrund till det som är filmens mer filosofiska poäng: att vi alltid drömmer oss tillbaka i tiden eftersom vår egen samtid blir tråkig av att ständigt vara närvarande. En inte alltför revolutionerande tanke visserligen, men något som passar väl in i denna films lättsamma och underhållande ton.

Att filmen (och Allen) inte försöker ge en s k realistisk bild av Paris och dess sociala verklighet motiverar också att bilden av Inez och hennes familj är så ensidigt negativ som den är, men det ger också Allen chansen att rikta några välriktade slag mot solar plexus på den reaktionära republikanska Tea Party-andan.

Sammantaget är alltså denna senaste Allen-film en pärla på repertoaren och ett "måste-se" för alla filmintresserade.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se