Fifty Shades of Grey

Så var det då dags för den första delen i E L James (författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.

Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).

Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis, eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?

Först och främst en variant av Twilight-berättelserna (historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.

Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele (Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som står som modell för hela genren.

I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”, genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans lust och moral som styr skildringen.

I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.

Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda, men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.

Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas förhållande blir ohållbart i denna första del.

Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas, alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till fascinationsobjekt för själva berättandet.

Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.

Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi, kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.

Betyg: 3/10

(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)

I samarbete med Filmtrailer.se

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

I David Cornwell/John le Carrés femte bok om George Smiley, tjänsteman i den statliga brittiska spionorganisationen SIS/MI6, kallas han tillbaka i tjänst för att hitta den sovjetiskbetalda "mullvad" som undergräver underrättelseverksamheten inte bara för britterna utan i än högre grad för USA under det kalla krigets höjdpunkt (intrigen baserar sig på 50-talets verkliga grupp av dubbelspioner inom SIS).

le Carré, som själv i högsta grad varit inblandad i verklighetens spioneri, hade med sina första romaner i början av 60-talet etablerat Smiley som en mer verklighetstrogen spion än Ian Flemings James Bond: inte en spektakulär playboy utan en statstjänsteman vars skicklighet låg i att inte vara synlig.

Med The Spy Who Came in from the Cold/Spionen som kom in från kylan (1963) etablerade sig le Carré som den främste av spionromanförfattare och han fortsatte att skriva berättelser om The Circus (SIS ledning) och de moraliskt tveksamma handlingar som en sådan verksamhet innebär.

Filmatiseringar av böckerna följde raskt på den litterära framgången, även Tinker, Tailor ... blev till rörliga bilder 1979 som en tv-serie i sju delar med ikonen Alec Guinness (färsk från framgången som Obi-Wan Kenobi i Star Wars [1977]) i rollen som Smiley.

När nu StudioCanal och Working Title bestämt sig för att göra en ny version, denna gång som biograffilm, var osäkerheten stor när det gällde att hitta en skådespelare som kunde axla Guinness mantel. Till slut föll valet på Gary Oldman, en skådespelare som började sin karriär för ca trettio år sedan och slog igenom på film som Sid Vicious i Sid and Nancy 1986. Han fortsatte med att vara Kennedy-mördaren (?) Lee Harvey Oswald, greve Dracula samt allehanda andra mördare, sluskar och banditer, för att till slut konkurrera med Christopher Walken om titeln "Hollywoods bästa filmskurk".

Detta kanske inte är den bästa meritlistan för att spela George Smiley, men som den skickliga skådespelare han är gör Oldman en alldeles utmärkt statlig tjänsteman, utrustad med överrock och ett par 70-talsglasögon av storslagen sort (han letade länge efter rätt sorts glasögon inför inspelningen).





Och Tomas Alfredson har som regissör varit väldigt konsekvent i att låta det tidiga 70-talets visuella stil prägla filmen. Man kan t o m säga att hans föregående filmer, Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008), i hög grad kvalificerat honom för jobbet: sällan har en regissör så konsekvent utformat sina filmer i den brungrå skala som blivit Alfredsons signum.

Tinker, Tailor ... är i stort en skickligt uppbyggd berättelse, där jakten på mullvaden i huvudsak sker genom små medel och ett vardagligt gnetande. Några brutala mord förekommer, men inte i så hög utsträckning eller med en så spektakulär utformning att de bryter mot den övergripande tonen eller rytmen.

Samtidigt som denna stil skapar en i stora drag imponerande film är det inte utan att man saknar tempovariationer, det segar en del under den andra akten. Inte minst saknas scener som visar hur de i ledningen som misstänks vara mullvaden försöker hindra Smiley i hans undersökning: förutom att dessa scener hade kunnat skapa en rent rytmisk variation hade också hotet mot Smiley blivit mer påträngande. Men Alfredson har ju inte gjort sig känd för denna sorts dramatiska uppbyggnad.

Skådespelargruppen som helhet, med män i alla bärande roller, gör ett styvt jobb, inte så konstigt med namn som John Hurt, Toby Jones, Colin Firth, Ciarán Hinds och Mark Jones i rollistan. Musiken av Alberto Iglesias bidrar också starkt till den känsla av sorgetyngt ödesdrama som präglar filmen.

Och Hoyte van Hoytema börjar samla på sig en imponerande meritlista som fotograf: Låt den rätte komma in, Flickan (2009), The Fighter (2010).


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Black Swan

Vid årets Oscars-utdelning bekräftades att skådespelare bör söka efter lidande karaktärer om de ska ha en chans att få den eftertraktade statyn. Colin Firth som stammande kung och Natalie Portman som psykiskt och fysiskt krackelerad dansare — se där utsattheten för de som ställer sig i medieoffentlighetens strålkastarljus.

För nog är det en form av självbilder som filmarna ger oss och som den amerikanska filmakademin premierar. Därmed inte sagt att de specifika skådespelarna skulle göra svaga insatser, bara att det finns en tydlig upptagenhet kring det (fria) konstnärliga skapandet som blir märkbar vid dessa prisceremonier.

I Firths fall blir den förenklade skildringen av Albert, sedermera kung Georg VI, till en oidipal fallstudie med begränsad möjlighet att skapa förståelse för den historiska karaktären.

I Portmans fall görs hela skapandeprocessen till en serie likartade scener där moderns (Barbara Hershey) misslyckade karriär och balettmästaren Leroys (Vincent Cassel) krav på in- och utlevelse formar karaktären Ninas ständigt förvridna ansikte.

Det är svårt att se någon förändring eller dramatisk utveckling i huvudkaraktärens bana genom berättelsen, något som trots allt fanns i regissören Darren Aronofskys senaste film, The Wrestler (2008), med Mickey Rourke som den slitne proffsbrottaren "The Ram" Robinson.

Men Aronofskys filmer präglas av att vara pretentiösa metaforer för livet och konstens sätt att misshandla oss människor, i lidandeskildringar som har en tendens att bara bli för mycket.

Pi (1998),

Requiem for a Dream (2000) och The Fountain (2006) har varit tidigare studier i besatthet och det mänskliga priset för detta, med varierande nivåer av lyckat resultat.

 

 

Black Swan får huvudsakligen sin kraft från ett envist upprepande än en dramatiskt varierad skildring av ett sammanbrott som också innebär en uttrycksmässig höjdpunkt,

till skillnad från en av de filmer som angetts vara en inspiration, Michael Powell och Emeric Pressburgers The Red Shoes (1948), även den en berättelse där baletten som den kvinnliga huvudkaraktären ska uppträda i blir till en metafor för hennes egen existens.

I samarbete med Filmtrailer.se

The King's Speech

Vad gör en kung till en kung?

I The King's Speech, den stora favoriten till de viktigaste Oscar-statyetterna i år, är det allt överskuggande problemet för Bertie, prinsen av York (Colin Firth) och far till Storbritanniens nuvarande drottning, att hans stammande inte gör det möjligt för imperiets befolkning att se honom som en auktoritet. Oberoende av att han är en duglig marinofficer med erfarenhet från landets politiska diskussioner (kompetenser som vi får höra att han har, men egentligen aldrig får se) är det hans mediala framtoning som är problemet.

Genom att inte kunna hantera tidens (dvs 1920- och 30-talens) viktigaste massmedium, radion, kan han inte uppfattas som en kraftfull ledare för landet.

Detta görs klart i filmens anslag, innan han ens blivit kung, när han 1925 ska hålla avslutningstalet på Wembley vid den hittills största världsutställningen. Tydligt, eller egentligen övertydligt, har både fadern, kung Georg V, och storebror Edward (Gut Pearce) redan hållit tal under utställningen och underförstått har de gjort det på ett utmärkt sätt. Nu ska lillebror Albert (som han ju heter) göra sin plikt — och det går inte alls. De lojala undersåtarna blir pinsamt berörda och vi förstår att så här kan det ju inte fortsätta. 

Hustrun Elizabeth (Helena Bonham Carter) hittar 1934, efter flera försök, australiensaren Lionel Logue (Geoffrey Rush), som med hjälp av för tiden okonventionella behandlingsmetoder får Albert att bättre hantera stammandet, bland annat med (för vår samtid närmast självklara) kopplingar till hemska barndomsupplevelser, med början i fyra-femårsåldern.

Här ligger en av svagheterna med manuset till The King's Speech, det ytterst enkla och konventionella i förklaringarna till prinsens svårigheter: faderns auktoritära sätt att behandla honom men också att barnmorskan favoriserade Edward — och att Albert tvingades förneka sin vänsterhänthet! Allt detta kan säkert i verkligheten ha bidragit, för både den lille Albert och andra barn, men som del i ett dramatiserat förlopp blir det närmast lektion 1 A hos Sigmund Freud som presenteras. Det finns också en hel del anakronistiska detaljer, inte minst i kommentarer kring kungahus och intelligensnivåer, som mer är blinkningar till den samtida publiken och inte kan ha yttrats för 75 år sedan.

Och det övergripande borgerliga kärnfamiljsideal som är tydligt i betonandet av intimsfären och den personliga (icke överdrivet fysiska) kärleken mellan Bertie och Elizabeth samspelar mer med biopublikens föreställningar än de kungliga släkternas traditionella levnadssätt.

Bättre gestaltat är då att regissören Tom Hooper låter Bertie hamna i utkanterna av bilderna vid många tillfällen, som om han inte riktigt är i centrum av sitt eget liv. 

Det ger en starkare upplevelse av hans fångenskap i en roll han inte vill ha, precis som när Hooper vid flera av samtalen med Logue klipper ihop bilder där karaktärerna inte befinner sig på ett visst avstånd från varandra, med luft emellan, utan trycker ihop dem i mitten. Detta hade svårligen kunnat göras om de hade befunnit sig i samma bild eftersom konventionen inte hade tillåtit dem att sitta så nära, men med klippningens hjälp ges intrycket av en (för Bertie) inledningsvis obehaglig närhet. Bristen på vänner och erfarenhet av hur andra människor lever sina liv är också något som han poängterar för Logue.

Trots den begynnande vänskapen kommer det dock till en brytning när Logue i ett försök att stärka Berties självkänsla efter att han blivit retad av Edward påstår att Bertie kanske skulle vara en bättre kung än Edward och Bertie avslutar behandlingen.

Det är alltså inte avsikten att Bertie ska bli kung, men när storebror Edward inte kan vara utan de fysiska fröjderna från amerikanskan Wallis Simpson (Eve Best) — som förutom att ha två frånskilda män i livet och (enligt filmen) ha lärt sig att tillfredsställa män på en kinesisk bordell och därmed utmålas som berättelsens onda häxa — och efter ett knappt år på tronen avsäger sig kronan blir Berties, eller George VI som han som kung kallar sig, talsvårigheter på nytt besvärande. 

Inför kröningen ett knappt halvår senare tar Bertie åter igen kontakt med Logue och trots motstånd från ärkebiskopen och andra i kretsen nära kungen ges Logue en i fortsättningen framträdande position. Kröningen fortlöper smärtfritt (enligt de dokumentära bilder som här klipps in) och filmens avslutning visar hur Logue, närmast som en dirigent, coachar (som det väl skulle heta nu) kungen till att framföra ett inspirerande tal över radion till imperiets invånare runt hela jordklotet vid krigsutbrottet 1939.

The King's Speech uppfyller alla kriterierna för att överhopas av priser: skickliga engelska skådespelare (förutom de nämnda imponerar även Anthony Edwards, nyårsdagens tv-Ivanhoe, som premiärminister Baldwin), en berättelse om en offentlig figur med personliga svårigheter (gärna ett fysiskt handikapp) att övervinna och en historisk miljö där filmskaparna kan vältra sig i det visuella överdådet (och sälja nya stilideal till publiken, i samråd med modekedjorna).

Men som sagt — det som skapar en kunglig auktoritet är att vara en mediestjärna, även om det är i radio.

I samarbete med Filmtrailer.se