The King's Speech

Vad gör en kung till en kung?

I The King's Speech, den stora favoriten till de viktigaste Oscar-statyetterna i år, är det allt överskuggande problemet för Bertie, prinsen av York (Colin Firth) och far till Storbritanniens nuvarande drottning, att hans stammande inte gör det möjligt för imperiets befolkning att se honom som en auktoritet. Oberoende av att han är en duglig marinofficer med erfarenhet från landets politiska diskussioner (kompetenser som vi får höra att han har, men egentligen aldrig får se) är det hans mediala framtoning som är problemet.

Genom att inte kunna hantera tidens (dvs 1920- och 30-talens) viktigaste massmedium, radion, kan han inte uppfattas som en kraftfull ledare för landet.

Detta görs klart i filmens anslag, innan han ens blivit kung, när han 1925 ska hålla avslutningstalet på Wembley vid den hittills största världsutställningen. Tydligt, eller egentligen övertydligt, har både fadern, kung Georg V, och storebror Edward (Gut Pearce) redan hållit tal under utställningen och underförstått har de gjort det på ett utmärkt sätt. Nu ska lillebror Albert (som han ju heter) göra sin plikt — och det går inte alls. De lojala undersåtarna blir pinsamt berörda och vi förstår att så här kan det ju inte fortsätta. 

Hustrun Elizabeth (Helena Bonham Carter) hittar 1934, efter flera försök, australiensaren Lionel Logue (Geoffrey Rush), som med hjälp av för tiden okonventionella behandlingsmetoder får Albert att bättre hantera stammandet, bland annat med (för vår samtid närmast självklara) kopplingar till hemska barndomsupplevelser, med början i fyra-femårsåldern.

Här ligger en av svagheterna med manuset till The King's Speech, det ytterst enkla och konventionella i förklaringarna till prinsens svårigheter: faderns auktoritära sätt att behandla honom men också att barnmorskan favoriserade Edward — och att Albert tvingades förneka sin vänsterhänthet! Allt detta kan säkert i verkligheten ha bidragit, för både den lille Albert och andra barn, men som del i ett dramatiserat förlopp blir det närmast lektion 1 A hos Sigmund Freud som presenteras. Det finns också en hel del anakronistiska detaljer, inte minst i kommentarer kring kungahus och intelligensnivåer, som mer är blinkningar till den samtida publiken och inte kan ha yttrats för 75 år sedan.

Och det övergripande borgerliga kärnfamiljsideal som är tydligt i betonandet av intimsfären och den personliga (icke överdrivet fysiska) kärleken mellan Bertie och Elizabeth samspelar mer med biopublikens föreställningar än de kungliga släkternas traditionella levnadssätt.

Bättre gestaltat är då att regissören Tom Hooper låter Bertie hamna i utkanterna av bilderna vid många tillfällen, som om han inte riktigt är i centrum av sitt eget liv. 

Det ger en starkare upplevelse av hans fångenskap i en roll han inte vill ha, precis som när Hooper vid flera av samtalen med Logue klipper ihop bilder där karaktärerna inte befinner sig på ett visst avstånd från varandra, med luft emellan, utan trycker ihop dem i mitten. Detta hade svårligen kunnat göras om de hade befunnit sig i samma bild eftersom konventionen inte hade tillåtit dem att sitta så nära, men med klippningens hjälp ges intrycket av en (för Bertie) inledningsvis obehaglig närhet. Bristen på vänner och erfarenhet av hur andra människor lever sina liv är också något som han poängterar för Logue.

Trots den begynnande vänskapen kommer det dock till en brytning när Logue i ett försök att stärka Berties självkänsla efter att han blivit retad av Edward påstår att Bertie kanske skulle vara en bättre kung än Edward och Bertie avslutar behandlingen.

Det är alltså inte avsikten att Bertie ska bli kung, men när storebror Edward inte kan vara utan de fysiska fröjderna från amerikanskan Wallis Simpson (Eve Best) — som förutom att ha två frånskilda män i livet och (enligt filmen) ha lärt sig att tillfredsställa män på en kinesisk bordell och därmed utmålas som berättelsens onda häxa — och efter ett knappt år på tronen avsäger sig kronan blir Berties, eller George VI som han som kung kallar sig, talsvårigheter på nytt besvärande. 

Inför kröningen ett knappt halvår senare tar Bertie åter igen kontakt med Logue och trots motstånd från ärkebiskopen och andra i kretsen nära kungen ges Logue en i fortsättningen framträdande position. Kröningen fortlöper smärtfritt (enligt de dokumentära bilder som här klipps in) och filmens avslutning visar hur Logue, närmast som en dirigent, coachar (som det väl skulle heta nu) kungen till att framföra ett inspirerande tal över radion till imperiets invånare runt hela jordklotet vid krigsutbrottet 1939.

The King's Speech uppfyller alla kriterierna för att överhopas av priser: skickliga engelska skådespelare (förutom de nämnda imponerar även Anthony Edwards, nyårsdagens tv-Ivanhoe, som premiärminister Baldwin), en berättelse om en offentlig figur med personliga svårigheter (gärna ett fysiskt handikapp) att övervinna och en historisk miljö där filmskaparna kan vältra sig i det visuella överdådet (och sälja nya stilideal till publiken, i samråd med modekedjorna).

Men som sagt — det som skapar en kunglig auktoritet är att vara en mediestjärna, även om det är i radio.

I samarbete med Filmtrailer.se