onsdag 2 februari 2011

Jussi i våra hjärtan


Förra året högtidlighölls femtioårsminnet av mästertenoren Jussi Björlings bortgång, i dag är det 100 år sedan han föddes (i varje fall enligt prästen).

Vad kan då vara lämpligare än att på födelsedagen ha premiär på en minnesfilm över Stora Tunas ärade son? Torbjörn Lindqvist, erfaren fotograf och tv-filmare, kommer nu med Jussi i våra hjärtan, en skildring av Jussis osannolikt snabba karriär inte bara på operascenen men också som folkparksunderhållare, från 1930-talets inledning och tre decennier framåt till hans alltför tidiga död, inte ens femtio år gammal.

Yrsa Stenius kom 2002 med boken Tills vingen brister där hon hade ambitionen att förstå personen Jussi i alla hans skepnader: den enastående konstnären men också mannen med panikångest och ett gravt alkoholberoende. Liksom andra artister på en hög nivå, senast exemplifierat genom filmen om Cornelis (som ju inte blev mycket äldre än Jussi), var Jussi en slav under sin egen talang, en talang som i offentlighetens ljus tvingade fram en mer destruktiv sida.

Stenius bok ledde till att Jussis barn beslutade sig för att inte ge några mer intervjuer eftersom de ansåg att faderns namn hade släpats i smutsen, men Lindqvist har lyckats med att få dem att berätta om fadern — utan tvekan med hjälp av Jussi Björling-museets skapare Harald Henrysson som också medverkar i filmen.

Och liksom i Amir Chamdins film om Cornelis blir Jussi i våra hjärtan — som är en blandning av intervjuer, arkivfilmer och dramatiserade scener (några av dem, med de tre unga bröderna Björling ute på turné, är rätt roliga) — tyvärr mest till en kronologiskt ordnad rad av händelser i Jussis liv, utan tillräckligt djup för att ge ett engagerande porträtt av Sveriges genom tiderna störste sångare. 

 Det lyser alltför tydligt igenom att Lindqvist mest arbetat med informations/beställningsfilmer (för att inte tala om enklare komedier som Sound of Näverlur [1971] eller mjukporriga Fäbodjäntan [1978]) i sättet som ett eget temperament i förhållande till filmens huvudperson i stort sett saknas: så hade till exempel ett mer undersökande sinne kunnat diskutera faderns managerroll i unga år — eller hustrun Anna-Lisas betydelse (och egna sångarkarriär) senare.

Inte för att man hade behövt vältra sig i historier om hans drickande, men en tydligare ambition av att inte nöja sig med reklamfilmsbilder på Sverige de gånger Jussi får sjunga ut hade gjort filmen till en angelägenhet för mer än ett högtidlighållande av en bortgången konstnär.





I samarbete med Filmtrailer.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar