Four Lions

Desperation präglar Chris Morris brittiska terroristkomedi Four Lions.

Desperation av ett mer outgrunnligt slag syns i ansiktena hos de fyra lejonen som, för att komma till paradiset, planerar självmordsdåd i Storbritannien. 

Eller man ska väl egentligen skriva fem lejon, eftersom de ursprungliga fyra dårfinkarna (där den konverterade vitingen Barry [Nigel Lindsay] är den mest enögde islamisten) så småningom utökas med ytterligare en — men till slut är de ändå fyra eftersom en av de ursprungliga spränger sig själv i småbitar när han snubblar på ett får.

Fårskalliga ska dessa våldsverkare alltså verka vara och fågelholkar är väl det närmaste man kan jämföra deras ansiktsuttryck med, alltifrån inledningens försök till videoinspelning av terrorhot i hemstaden Sheffield till slutets aktion mot London Marathon.

Men inte heller den brittiska statsmakten och dess poliser/terroristbekämpare undslipper den satiriska tonen. 

Inte minst gäller det situationen när filmen med en vilseledande parallellklippning (uppenbarligen inspirerad av en liknande händelse i Jonathan Demmes Silence of the Lambs/När lammen tystnar [1991]) får oss att tro att lejonens tillhåll ska stormas — när det i stället visar sig att det är den strängt religiösa brodern till ledaren för lejongänget, Omar (Riz Ahmed), som får påhälsning. Oförmågan att avläsa de (över)tydliga signalerna om avvikande beteende som lejonen (i sann komedianda) avger skapar inte precis något förtroende för de som i verklighetens England ska komma åt terroristceller.

Chris Morris

Och det blir här som balansen i filmen tenderar att vrida föreningen av akut rädsla och bisarr komedi till att bli en lufttom gest. Komedin är varken tillräckligt grov (i linje med Morris fejkreportage och -dokumentärer i tv-serier som The Day Today [1994], gjord med In the Loops [2009] Armando Iannucci, eller Brass Eye [1997 + 2001]) eller av det mer subtila slaget och blir därmed inte riktigt bitande — lejonen är för dumma utan att vara (mer än marginellt) roligt dumma. 

Det räcker inte med att ett par av dem, under terrorutbildning i Pakistan, avfyrar ett raketvapen åt fel håll och därmed råkar döda Usama bin Ladin, inte heller att de maskerar sig i maskeraddräkter för slutets bombdåd.

Det som på ett sätt sticker ut från den övriga lama satiren är hemmiljön hos Omar, den mest "välanpassade" i gänget. Han har jobb som säkerhetsvakt (!), är uppenbarligen god vän med den något påfrestande och väldigt engelske kollegan samt är gift med en sjuksköterska och har en son — vilka båda i vardaglig ton samtalar med honom om hans bombplaner.

Bilden av normaliteten som är beredd att begå våldsdåd är i sig en skrämmande och desperat nutidsbild, men filmen fegar i slutet och tvingar herr Omar att avvika från den rätta läran: Puh, säger det hotade västerlandet och skrattar diskret åt de fåniga islamisterna som tar död på sig själva. Så var det hotet undanröjt.

I samarbete med Filmtrailer.se